Josefin Brodell

Josefin Brodell f. 1987 har tidigare publicerats i bland annat Helsingborgs Dagblad och Tydningen. Nu arbetar hon på en roman om ett halvfarligt tjejgäng i Paris. I romanen utforskas gränserna för gemenskap och vänskap, liksom gränserna för ensamhet och vad de kan driva någon till. Det handlar om att vara en del av något och därmed ständigt riskera att förlora det. Om att vara mer tillsammans än vad man någonsin kan vara ensam. Och om att vara omättlig.

Josefin har en fil. kand. från Språkvetarprogrammet och försörjer sig huvudsakligen som översättare men extraknäcker även i en bokhandel och som hundvakt.

Kontakta Josefin

Läs Josefins text i Verksamhetsberättelser

Louise Buenafe Mistén

Louise Buenafe Mistén, f. 1990, ägnar stora delar av sin tid åt Poetry Slam, och engagerar sig både som tävlande poet och som arrangör. Under hösten 2017 släppte hon sin första diktsamling ”Det finns ingen plats som Iskariot.”

I romanprojektet Kontinentalplattor undersöker Louise begreppet makt, vem som har makt och vad det gör med vissa människor. Hon intresseras av vad en människa kan drivas till under pressade situationer, och hur en del ballar ur i sina försök att återfå (eller återta) kontrollen.

När Louise inte skriver jobbar hon med ljuddesign och musik. Hon tillhör Ravenclaw eller Slytherin, beroende på dagsformen. Louises Ford Fiesta är snabb som Millenium Falcon och döpt till Harrison.

Kontakta Louise

Läs Louises text i Verksamhetsberättelser

Peter Holmström

Han säger att han befinner sig mittemellan en trettioårskris och en fyrtioårskris. I själva verket är han snart fyrtio.
Han blev med barn och blev nationalekonom. Jobbade, sa upp sig och började på skrivarskola.
Han bor i Göteborg, kommer från Uppsala. Men älskar Norges västkust, Alperna och Verkala.
Han är intresserad av samhällsklimat och psykologin som uppstår när människor är samlade i grupp.
Om han vann på lotto skulle han sitta hemma och skriva en bok om den svenska byråkratin.
Om han hamnade på en öde ö och fick ta med sig endast en sak: Anden i flaskan som ger tre önskningar.
Om han fick önska sig tre saker: att hemma var på Norges västkust, i Alperna eller i Verkala, världsfred, att vinna på lotto.

Kontakta Peter
Läs Peters text i Verksamhetsberättelser

Sara Kappelin

Sara Kappelin f. 1988 har under året arbetat på en roman om förlust. Om vad som händer när någon plötsligt försvinner och allt det som var självklart inte längre är det.
Till antologin har hon valt att publicera en del ur en mikronovellsamling. Hon skriver främst kortprosa och drivs av att förklara känslor med få ord.
Hon har tidigare gett ut romanen Stora sorg på Vombat förlag. Hon har en kandidatexamen i journalistik och arbetar som journalist och biblioteksassistent i Halmstad.

Kontakta Sara
Läs Saras text i Verksamhetsberättelser

Johannes Lindkvist

Jag heter Johannes, jag arbetar som skådespelare och är även debutdramatiker. Jag skriver, men helst inte presentationer som den här. Jag älskar väl att skapa en värld där jag får lära känna mina karaktärer desto fler meningar som uppstår.

Här kommer fem sidor av mitt romanprojekt. Människozooet handlar om en nyskapande teater. Var går gränsen för underhållning? Vad är det att vara människa? Vad är jaget och går det att ominstallera det, skapa något nytt? Vad är det att fråga dessa frågor?

Jag vet inte, läs om ni har lust, och om ni har, tack!

Kontakta Johannes
Läs Johannes text i Verksamhetsberättelser

Linnea Lundborg

Linnea Lundborg arbetar på en bok om hennes pappa, som tog livet av sig innan hon föddes. Hon intervjuar personer som stod hennes pappa nära, för att samla in deras minnen av honom och på så sätt försöka förstå vem han var. Hon tror att genom att lära känna de som står någon nära kan vi också lära känna den personen, även om hen inte längre finns kvar. Till intervjuerna fogar hon sina egna minnen av (frånvaron av) Martin och hur hon som barn och vuxen försöker förstå varför han begick självmord. I projektet är Svetlana Aleksijevitj en stor inspirationskälla. I antologin publicerar hon en av intervjuerna.

Linnea är genusvetare och har arbetat på förlag och i bokhandel. Nu vikarierar hon på bibliotek runt om i Malmö. Hösten 2018 ger Natur & Kultur ur ett läromedel baserat på tidningen MiniBladets Reporterskola, som Linnea har skrivit. Hon skriver också barnböcker.

Kontakta Linnea

Läs Linneas text i Verksamhetsberättelser


Josefin Brodell

Utdrag ur romanprojektet
Sirap

 

PROLOG

Jag tänkte på dem som troféer, männen. När jag hade legat med dem duschade jag i deras duschar, tvålade in mig med deras tvålar, smörjde in mig med deras krämer och stal obetydliga saker från deras hem. Plektrum, teskedar, en nagelsax och några färgglada tändare i plast. Jag har kvar de där souvenirerna fortfarande.

Jag var inte ful och inte snyggast, men jag hade det där suget i blicken. Och det är något med det blonda håret. Fransmännen älskade det. Jag kunde få vem jag ville. Förutom de som också varblonda.Jag och min flock skrattade så att kaffet bubblade upp i näsan om söndagarna på Bar Les Sales när vi visade upp våra senaste fynd, som bevis. Bevis för att vi fanns och lämnade avtryck, fick ligga, men att vi inte brydde oss. Micka hade aldrig sagt: Det fulaste av allt är att bli kär, men alla visste att det var så det var. Att det var det som gällde. Att bli kär är som att dö. Det tycker jag fortfarande.

Jag låtsades att jag inte brydde mig om souvenirerna i sig, att det bara var något vi gjorde. Men jag sparade dem, för att vara säker på att det hade hänt. Under männens revben blev jag till. I förhållande till dem, under dem. Det var fanns inget triumferande i det. Men det fanns inget annat som jag var lika bra på eller som gjorde mig lika hög. Eller lika fuckad.

Jag var omättlig.

 

0.

Om natten flyter stan ut till en grumlig akvarellmålning, blir suddig. Boulevardernas och husens skarpa linjer skälver till. Vi också. Men vi har hud som skimrar som fiskfjäll. Natten är vårt hav, vattnet vårt element. Den slår hårt mot våra kroppar och pärlar sig på huden som olja på vågtoppar.

Vi går från en bar till en annan och köper crêpes au fromage på vägen. Stöter axlar mot axlar medan vi äter. Lutar oss mot varandra som tillgivna hundar. Spiller ost och majonnäs på skorna och kullerstenen. Bara några hundra meter härifrån ringlar Seine och kan sluka vem som helst. Män står lutade längs kanterna och visslar. Vi ser dem inte men de känns. Deras saftiga blickar slickar våra armar och ben, precis som den klibbiga sommarvärmen.

Det ligger en stor röd båt vid kajen. På dagarna guppar den som en plastleksak i ett gigantiskt badkar. Den heter Batofar och om nätterna förvandlas den till en klubb, en finklubb. Där hamnar vi bara i slutet av månaden. När konturerna och köttet är svagt. Då går vihit för att jaga.

Det är nu.

I baren står de, med tajta kostymer, uppknäppta skjortor och fula geléfrisyrer: ekonomerna, mäklarna och bankmännen. Slipsarna över axlarna, påsar under ögonen. Vi har på oss våra korta klänningar och våra långa halsband. Micka suckar och speglar sig själv i mörkret i ett runt fönster. Utanför hänger ljusgirlander med olikfärgade glödlampor. Färgerna blandar sig med reflektionen av Mickas ansikte medan hon rättar till håret och stryker ett lager läppglans med körsbärssmak över läpparna. Hon stirrar rakt in i sig själv. Ser inte att jag också stirrar på henne. Så tar hon ett djupt andetag och jag har slutat lyssna på Amira som står framför mig och pratar, jag bara nickar, medan Micka går förbi oss och rakt mot baren. Vi vänder oss om efter henne. Klackarna gör henne längre än de flesta härinne och hon är alldeles nyblonderad. Precis ovanför brösten har några glänsande svettdroppar trängt fram mellan silverfärgade kedjor och länkar. Det glittrar. När hon passerat sticker det till i näsan avammoniakrester från hårfärgen uppblandat med körsbär.

Hon skrider över trägolvet som en lucia och hinner inte ens komma fram till bardisken förrän någon vill köpa henne en drink. Non, merci, mumlar hon.Micka säger alltid nej till första bästa. Men sen ja. Ja, men då får du bjuda mina vänner också.

Vi är beredda och poserar vant inför blickarna. Natta lutar sig mot en vägg i hörnet där vi stått och spanat. Drar ner klänningen som halkat upp över låren på väg mot rumpan.   Amira virvlar en svartskimrande hårtest mellan sina fingrar. Vi dämpar våra fniss, viker in läpparna i munnarna och undviker att se varandra i ögonen. Ekonomen ser loj och förälskad ut. Alla vill ha Micka men Micka vill ha ingen.

Vi får varsin rödskimrande Cosmo och skålar. Vi skålar och skålar igen med bankmännen. Skålar med mäklarna. Vi ler och pratar om solblekta sommardagar i solblekta skärgårdar, som gamla fotografier. Sommardagar som vi bara sett på tv. Sverige, så exotiskt, säger de.

Nästa gång är det min tur. Jag väljer ut en man i välsittande grå kostym som egentligen kanske är lite för gammal. Hans ljusbruna hår ligger i stela lockar över hjässan. Han har en ful portfölj i mörkt skinn och står och dricker whisky i baren. När han sveper det sista i sitt glas går jag fram. Ställer mig bredvid och låtsas som ingenting. Det fungerar. Hans blickar glider längs armarna och upp över mina bara axlar, men jag låter dem rinna av mig. I ögonvrån ser jag hur han har vridit sig mot mig. Han sticker ett par fingrar innanför skjortans krage och knäpper upp en knapp. Sträcker på halsen och skapar svängrum mellan tyg och hud. Hans dagsgamla skäggstubb skimrar i vitt. Jag försöker taffligt att få bartenderns uppmärksamhet. Min flock, mitt hov, står i ett hörn och väntar, ser på. Flinar åt mig. Mannen knäpper sina fingrar alldeles intill och får beställa på en gång.

— What do you want? säger han högt med fransk brytning och tittar på mig.

— I’m okay, svarar jag och tittar bort.

— I would like to buy you and your friends a drink. Please.

Han slår ut med en arm. Jag ser upp på honom. Hans ögon är porslinsblå och leendet pärlemo. Så vitt att det måste vara fejk.

— No, don’t worry, säger jag och ler tillbaka.

— I insist.

— Okay, if you really want to.

Det är ett spel och vi spelar det.

Vi dricker och matar artigt mannen med söta lögner om oss själva. Han sväljer dem, en efter en.

— Jag ska bli läkare, säger Amira och det är den tråkigaste lögnen, för hon vill bli pilot.

— Jag pluggar till lärare, säger Natta. Jag ska bli mattelärare, fnissar hon och tillägger: Jag älskar matte. C’est ma passion!

Vi tittar på henne och känner skrattet välla upp inombords som fontäner.

— Vad gör ni i Paris då? frågar han.

— Vi är på språkresa, säger jag snabbt.

— Exakt, instämmer Micka och ser gillande på mig.

Sen kan vi inte hålla oss längre och springer in på toaletten alla fyra för att andas och skratta. Betraktar varandra och oss själva i spegeln. Torkar små tårar ur ögonvrån. Sedan skärper vi oss och går ut till mannen igen och dricker upp det sista ur våra glas och ler prydligt. Vi tackar och säger att vi ska gå ut och röka som fina flickor gör, men så fort vi kommit ut springer vi mot metron som hungriga valpar med mjuka sköldar av skratt kring våra kroppar. Är inte skyldiga någonting.

Vi tar linje fjorton vid François Mitterand och får byta till fyran i Châtelet, Paris stora knutpunkt där alla linjer möts. Ett underjordiskt spindelnät. Vi byter från den mörklila till den rosa. Tar upp små speglar ur fickor och handväskor. Rättar till smink och leenden. Ömsar roller som om de vore skinn.

Natta drar upp en liten flaska Jäger från urringningen och dricker och skickar vidare. Hon får plats med vad som helst där.

—Kolla här då, säger Micka, och fiskar upp ett silvrigt American Express från sin handväska.

— Perfekt, säger Amira och ler i fickspegeln.

— Tog du det från honom? frågar jag, fastän jag vet svaret.

— Ja, vem annars? svarar Micka och halsar i sig det sista ur den lilla gröna flaskan.

Natta och Amira tittar på mig.

— Fick du hans nummer eller, Vera?

— Nej, varför skulle jag?

— Du såg så förälskad ut.

Amira och Natta fnissar.

—Bullshit, väser jag och kastar en tändare mot Micka, men missar.

Den studsar hårt mot den turkosa plasten på sätet bredvid henne och halkar ner på vagnsgolvet. Vi låter den ligga. Hon skrattar och räcker ut tungan åt mig så att den lilla piercingen med diamanten sticker fram.

Vi hoppar av vid Strasbourg Saint-Denis och rundar en förkrympt version av en triumfbåge som står där. Tackar nej till alla som vill sälja billig öl ur stora Carrefourkassar på gatan. I natt är vi rika.

På rue Montmartre står en svart kub fastkilad mellan de marängiga husen. Det är Social Club och vi går förbi kön och in. Ingen stoppar oss. Vi rusar till baren och beställer dyra cocktails med långa namn. De flesta smakar ovant eller beskt. Dem ger vi bort och beställer nya. Micka lämnar vackra krumelurer på kvittona. Sedan sneglar vi snett på tjejerna med tajta Musse Pigg-tröjor och killarna med skjortor i neonfärger och solglasögon.

Dansgolvet är en lång bred korridor som leder till en scen med ett inglasat DJ:bås allra längst in i lokalen. Rökmaskinerna bolmar ut torr och seg rök som man blir tjock i halsen av. Den blandar sig med de blinkande stroboskopen. Längs sidorna finns höga, breda lister, tillräckligt breda för oss att stå på. Vi kliver upp med våra rangliga ben och dansar där. Våra ögon är dimmiga men det syns inte. Vi dansar tills våra nackar och urringningar är blöta av svett. Tills vi måste gå ut på gatan för att få luft.

Senare den natten haffar jag enlång amerikan för att han luktar Old Spice och har fina ögon som en ko. Vi står utanför och hånglar tills det stänger. Micka petar mig hårt i ryggen med en vass nagel när hon kommer ut från klubben.

— Ska ni med? frågar hon.

— Vart då?

— Efterfest i Montmartre.

— Behövs inte, svarar jag med halvstängda ögon.

Amerikanen svajar tyst bredvid. Micka synar honom skeptiskt. Sen hugger hon tag i Natta som just kommer ut. De väntar in Amira som skrattande faller genom dörrarna med fyra killar i släptåg. Så fort de kommit ut langar de fram cigaretter och röker intensivt och tyst. Någon håller en lång monolog om Nicki Minaj som ingen lyssnar på, sedan börjar de gå mot metron tillsammans.

Jag kollar efter dem och Micka vänder sig om och kastar en slängkyss över axeln. Natta springer tillbaka mot mig och ger mig en snabb mjuk kram innan hon vänder tillbaka och rusar efter gruppen igen. Asfalten och himlen är svart.

På väg till amerikanen går vi förbi Place de la République och huset där George Sand bodde. På ett tak sitter en skylt i regnbågsfärger där det står Cry me a river. Då säger han något om hur alla svenska tjejer är och flinar. Jag stannar på en refug mitt i gatan och tittar på honom. Tittar på hans urblekta jeansshorts och de prassliga kalsongerna som sticker fram. Han fortsätter över gatan. Jag vänder och går åt andra hållet. Ringer Micka och frågar var de är.

— Ta en taxi jag betalar, skriker hon.

Amerikanen säger något på väg bort, men jag har inte tid med honom, inte inatt, inte någonsin.

1.

Innan jag träffade Micka, Natta och Amira började nätterna alltid hemma. Jag satt framför spegeln och lade på mig det ansiktet som syns i mörkret. Det rätta ansiktet. Flera lager som i en seans och med en GT på golvet bredvid. Långsamt. Jag ville att de där ritualerna skulle äta så mycket som möjligt av kvällen och natten.

Den första tiden var ensamhet. Så många olika sorters ensamhet. Först var det pärlemorskimrande ensamhet på broarna, på kaféerna, i trädgårdarna, på museerna. Ensamhet som kändes skön och trygg som varma kläder. Som var ett sprött skal av förväntan. Sedan var det kall och främmande ensamhet hemma i lägenheten bland hyresvärdens möbler. Ensamhet i klassrummet bland de andra studenterna. Ensamhet med de som var svenska. Ensamhet med de som inte var svenska. Ensamhet i de korta samtalen hem. Ensamhet på baren och sprit. Ensamhet som kliade i armvecken och på halsen som eksem. Ensamhet under en manskropp i en säng och hans grävande händer och kön. Ensamhet i frånvaron av kyssar. Ensamhet i telefonsamtal om natten och min kropp som gick upp och gjorde sig fin och tog metron till någon som jag redan hade legat med och knappt räknades, men det är ensamhet som gjorde så ont att det var skönt att bli knullad av någon som jag precis lärt mig namnet på. Ensamhet i fais-ce que tu veux avec moi. Gör vad du vill med mig.

               Då kunde jag komma på mig själv med att stirra på dörrar, vilka dörrar som helst, i hopp om att de skulle öppnas av någon. Att någon skulle kliva in i mitt liv.

Jag brukade gåtill Bar le Requin Chagrin. Det ligger inte i mitt kvarter. Ingen känner igen mig förutom bartendern som har börjat blanda min GT utan att jag ber om det. Här härjar de franska studenterna och de är unga, valpiga och brunögda. Jag bara satt i baren och väntade. Lät dem bjuda mig på drinkar. Skrattade åt deras skämt.

Efter tre månader i Paris, det var i april, hade jag legat med sjutton stycken. Det var bara drygt en i veckan. Under deras kroppar blev jag till. Fyllde mellanrummen med värme. De fanns överallt. Unga män som ville ligga. Ibland var jag inte ens full när jag gick hem med dem.

När jag inte studerade eller tyst formulerades i männens sängar sökte jag jobb. Filade på ett perfekt lettre de motivationpå perfekt franska. Jag behövde cashen för att ha råd med något annat än hyra och mat. Och för att klara mig över sommaren. Men jag vägrade att jobba med barn.

Det var lätt. När jag väl hade ett CV och ett torrt och korrekt följebrev hörde jag talas om annonsväggen i svenska kyrkan på rue Médéric. Jag tog metron dit en söndag och samlade mejladresser till potentiella arbetsplatser. Det fanns nästan bara au pair-annonser men även kaféer som behövde ”effektiva, glada och samarbetsvilliga medarbetare”. Det kunde väl vara jag. Det blev jag.

Nu jobbar jag halvtid och ibland mer på en lunchrestaurang i sextonde arrondissemanget, nära Triumfbågen. Jag åker dit nästan varje dag. Det går att jobba fastän blod och muskler surrar och hjärtat slår hårt av sömnlöshet. Jag kommer alltid exakt i tid och jag gör alltid exakt vad jag ska. Det är inga problem. Jag ler åt kunderna, jag ler åt Louise som är manager och jag ler åt Raphaël, vår nya delivery guy. Han och Louise pratar med mig och jag svarar. Det är inga problem. De tycker om mig. De vet ingenting om mig.

Det är slutet av juli nu och dagarna hakar i varandra som de små krokarna på kardborreband. Jag kan inte slita mig loss.

Från min våning på rue Amelot kan man klättra ut genom fönstret till ett platt tak och sedan ta sig vidare längs åsarna. Klättra upp för en stege på en skorsten och ner igen på en annan sida. Hitta en inklämd flat yta högt, högt upp där solen skiner utan att några skuggor faller på en. En plats att hålla hemlig.

Jag jobbar inte i dag. Jag ligger på taket och låter solen bränna mina ljusbruna armar. Samlar fräknar och leverfläckar. Jeansshortsens knappar är uppknäppta och jag har kavlat upp den ljusa bomullströjan över magen. Från armhålorna rinner svetten ut i ett litet delta och håret ligger som en krona över takplåten. Bredvid mig står en GT som har slutat bubbla. Om jag ställer mig upp nu så kan jag se nästan hela stan. Från Montmartre till Notre Dame. Men jag ligger kvar och låter ljudet från gatan, ambulansernas sirener och bilarnas morrande, omsluta mig. Och den mjuka vinden går som en viskning längs magen. Det är så vackert här att jag tar stora nypor hud av låren och trycker till. Men jag vaknar aldrig.

Min lägenhet är tyst och mörk när jag kravlar in genom fönstret igen. Jag ställer tillbaka stolen som jag använt för att komma upp och ut på taket. Solkatterna dansar framför ögonen och det tar en stund innan de vänjer sig vid mörkret.

Jag bor högst upp i en liten studio och min metro är Filles du Calvaire. Den heter så efter en gammal nunneorder. Men Calvairebetyder Golgata. Världens centrum och platsen för korsfästelsen. Filles du Calvaire, Golgatas flickor.  Jag tänker att jag är en av dem.

Sedan sätter jag mig vid det slitna bordet i köket och börjar räkna sedlarna som ligger där i en prydlig hög. Jag har redan räknat dem två gånger, men jag räknar dem igen och skriver Août, augusti, på ett kuvert och lägger cashen där. Det är till Madame Délange, hyresvärden. Hon kommer på avtalad tid till kaféet på hörnan varje månad den femtonde. Det är i dag.Hon bjuder på en café allongé och små torra kakor som hon har med i en papperspåse. Ägaren är bortrest på obestämd tid. Jag tror att det är en släkting till Mme Délange, men jag är inte säker.

Jag ler och säger oui, merci och à bientôt. Sedan går jag hem igen och stirrar på de vita putsade väggarna och sängen och soffan och det lilla träbordet och stolarna och det vinröda klinkersgolvet. Jag ser dammråttorna i hörnen, de uppradade fönstren och traven med National Geographic i korgen bredvid soffan. De vita kopparna på hyllan i köket och de spruckna tallrikarna. Allt har lämnats kvar. Jag testar min existens mot dessa föremål. De står där som de alltid står där. Orörliga och stumma, enfaldiga och hjälplösa. Min tillvaro borde kännas oändlig i jämförelse. Men det gör den inte. Det ligger inga förutbestämda riktningar eller syften i magen och skvalpar. Bara frihet. En frihet som klibbar och svider. Som tänjer och sträcker inifrån och inte vet vart den ska ta vägen. Det gör mig illamående, äcklar mig. Jag är fri, men jag känner mig inte fri.

               Rummet blir trängre och det känns som om väggarna lutar sig mot mig. Jag måste ut igen.

Trapphuset är kallt och mörkt och när jag får upp porten porlar ljuset och värmen över mig. Ett solregn. Det luktar krispigt smör och dammig kullersten. Ikväll ska jag träffa min flock, men det är långt tills dess.

Jag går snabbt längs rue Amelot, min gata. Jag är andfådd trots att jag nyss kommit ut. Det är en vanlig gata med vanliga gröngrå sopcontainrar, bagerier och felparkerade bilar. En matbutik, Franprix, och några barer. Mammor och au pairer drar i sina barn. Barnen drar tillbaka, åt andra hållet, mot den lilla parken med rosenbuskar och sandade gångar.

Från Amelot tar jag en liten tvärgata som är sänkt i mörker. Som ett stort segel vandrar skuggan över husen, men så fort jag kommer ut på boulevarden slår solen ner i mitt ansikte igen.

Jag kommer till République som är en enorm rondell och samlingsplats för demonstrationståg. I mitten av torget står en gigantisk bronsstaty, Frankrikes frihetsgudinna, och spejar ner på människorna och bilarna. Här möts tredje, tionde och elfte arrondissemangen.

Jag går längs arrondissemangens gränser. Med ena foten i tredje, den andra i elfte. Letar efter skarpa linjer som delar av, delar in, men det verkar inte finnas några.

De svarta conversen halkar mot sommargruset så det dammar. Det ligger som ett soldis över stan i dag, fast kanske är det bara avgaserna och dammet.

Jag promenerar tills jag blir trött i benen och hungrig.  Fördriver tiden. Jag tittar på den hetsiga trafiken och drömmer om en stor olycka, eller att en oförklarlig och obotlig sjukdom ska drabba mig. Så att det händer något. Det skulle vara något riktigt. Det skulle komma åt mig.

 

Boulangeriet vid metron är öppetoch där jobbar de som alltid jobbar. Den äldre med lockigt hår och den knubbiga yngre med sjal. Jag ser på dem genom skyltfönstret. De skrattar. Jag går in och köper en tonfiskbaguette för 3,50 sedan går jag hem.

Medan jag äter bläddrar jag i en av de gulkantade tidskrifterna och fastnar med blicken i ett reportage om Paris Katakomber. Jag visste knappt att de fanns. Det står att minst 13 personer har gått vilse och dött där nere i modern tid, och om spårhundar som inte hunnit fram i tid. De vilsna hann förvandlas till lik. En skissartad karta över tunnlarna täcker ett helt uppslag. En nyckfull labyrint. En stor tugga mat ligger otuggad kvar i munnen.

Sedan kommer äntligen kvällen och natten.

Det här är harkrankarnas tid. Deras knastrande kroppar kommer in överallt. De ser ner på mig från väggar och tak som om de visste något om oss. Ligger döda sedan, under soffan vid väggen. Det är fredag och vi ska ut.

Vi stryker som vargar längs gatorna kring Bastille. Letar efter ett ställe vilket som helst. Här har kvällen precis börjat och gatorna är fulla av unga som vi. Vi vänder våra blickar mot himlen och våra ögon är skålar. Vi fyller dem med mörker och neon.

Natta fipplar fram en cigg och bryter av filtret. Jag ser på henne medan hon letar efter eld. Den svarta jeansjackan har alldeles för många fickor som hon måste gräva i. Hon har ett tajt vitt linne med smala band under jackan. Rättar till behån över de tunga brösten, sedan den korta kjolen som också har hamnat på sned. Hennes mjuka kropp väller fram mellan klädesplaggen. Hon har en tatuering på låret som hon alltid ser till att visa när vi går ut. En liten ullig kanin med rodnande kinder och en pistol i ena tassen. Nu kikar den fram mellan strumpbyxornas finmaskiga nätrutor.

—Här, säger Micka och kastar en plastig tändare i Nattas riktning.

Hon fångar den, tänder sin gaulois och hostar till.

— Varför ska du alltid ta bort filtret? frågar Amira.

— Jag får ingen nickokick annars.

— Varför rullar du inte bara egna? säger Micka.

— Palla, svarar Natta, och kastar tillbaka tändaren.

När Natta rökt klart slinker vi in på en bar, eller det är väl egentligen en pub. Vi har aldrig varit där förut, men den ser ut exakt som pubar gör och de som är där ser ut exakt som sådana som går på pub. De sitter i sina bås och skorrar och mumlar. Skålar för sig själva och alla som vill. Det luktar inrökt och sur gammal öl.Jag vet inte varför vi valde det här stället. Ville väl testa något annat, något nytt, vad som helst. Vid ett bord längre in sitter en man ensam och skriver.

De har inga riktiga cocktails på puben, bara öl och kanske rom och cola och något mer. Bartendern suckar med sina rödsprängda ögon när vi beställer fyra GT. Våra blixtrande kroppar väller fram över baren och handväskor, läppglans, speglar, naglar. Som om vi brydde oss. Vi kravlar upp på höga röda pallar och vi vet att det här bara är en rastplats på väg någon annanstans. Inget mål bara medel.

Han som skriver är ung men ser liksom ändå vuxen ut. Kavaj och jeans och portfölj. Sitter i en vrå. Vinklar sina puppy eyes mot oss lite för ofta för att vi inte ska lägga märke till det och min flock fnissar och sippar. Han! Kan han lägga av är ju typ tio år äldre. Men det är något med honom som gör att jag inte kan låta bli att spana tillbaka. Vi rör runt med gula neonplastpinnar i glasen så att kolsyran fräser och bubblar över.

— Kommer ni inte ihåg Lucien? säger Natta.

— Jo! fnissar Micka och Amira i kör.

— Var inte han typ 33?

— Jag minns bara att han var jättegammal, flikar Micka in, och tar flera klunkar ur sitt snart tomma glas.

— Ja.

— Och han gav aldrig upp, fnissar Natta.

— Nej, eller hur. Men han var så jävla tråkig. Kändes liksom klar.

— Vadå klar? frågar jag.

— Som en riktig vuxen. Visste för mycket. Hade allt under kontroll typ, säger Amira och lutar sig tillbaka i stolen.

— Vadå visste för mycket?

— Ja, men det kändes som om han var klar med allt. Han hade ju bil. Hade han inte en hund också?

— Jo! svarar Micka. En sån där ful terrier.

De skrattar och skakar på sina huvuden så att juvelerna rasslar. Jag säger ingenting. Menande blickar viner mellan dem när jag fortsätter spana. Jag ser dem men jag kan inte låta bli.

Jag vet inte varför vi blir kvar men vi blir kvar där på puben. Beställer fler drinkar.

Mina kinder glöder. Puppy eyes dricker sin tredje öl sen vi kom hit. Nu är väggarna mjuka och golvet också. Han har fällt ihop datorn och min kropp känns varm och lätt som bomull. Att jag inte kan låta bli att undra vad det handlar om, det som han skriver. Trots mitt hov, mina livvakter, kommer han närmre. Ställer sig i baren precis intill. Mitt ansikte är ett öppet sår. Bara att kliva på. Han föser bort hårslingor och lägger bakom örat. Tar av sig glasögonen och gnuggar sina ögon. Min flock viskar viskningar som inte är viskningar till varandra om hans fula portfölj och välstrukna skjorta. Klipper honom i bitar. Jag lyssnar, men svarar inte. I min mage rundas kanterna på de avkapade bitarna och faller på plats igen. Ömtåliga räta linjer. Kan falla när som helst igen som plockepinn. Men ändå, en helhet. Som luktar gott. Luktar tangentbord och man. Har skjortan uppknäppt högst upp. Breda axlar.

Det är dags att dra vidare sedan hur länge som helst, men ingen rör sig. Vi har klibbat fast där i baren. Puppy eyes ber bartendern om vår senaste nota och betalar den. Vi hinner inte protestera. Vi skrattar. Skratt som landar som glaspärlor på det smutsiga trägolvet och allas blickar på mig som säger: ”Ska du verkligen?” och mina som svarar: ”Jag ska.” Då drar de sig undan.

Jag staplar frågetecken på frågetecken. Han svarar långt och utsvävande. Berättar om Mexico City där han kommer från, om ett möte med en förläggare, om sina projekt. Han heter inte Rodrigo, men lika gärna. Han köper en Irish coffee till mig och en till sig själv.

Hans kyssar smakar socker sedan och gräddigt kaffe. Vi går därifrån tillsammans och jag hör mina vänners skakande huvuden bakom mig, men jag vet att de ler och att vi ska skratta åt det här sedan. Att vi ska plocka isär händelseförloppet och sätta ihop det igen flera hundra gånger och att berättelsen ska vara lite annorlunda varje gång. Ingen kommer någonsin att minnas exakt vad som hände.

Jag ligger i ett badkar i Montparnasse. Jag vet att jag är här eftersom jag såg tornet när vi klev upp ur metron igår natt. Jag lever och väntar på att något ska hända. Så att jag kan veta säkert. Tvålen luktar lavendel och min våta hud luktar lavendel. Jag tvättar noggrant mitt ansikte och mitt kön. Håret har jag satt upp i en tofs mitt på huvudet men det har blivit blött ändå. Jag hör svagt tangentbordsknatter från rummet intill. Jag bryr mig inte ifall han vill att jag ska gå. Vattnet är grågrumligt och när badade jag sist? Kanske när jag var i Sverige i vintras. Tår och fingrar börjar lösas upp.

Han knackar lätt på dörren och mina kroppsdelar får kontur igen. Ça va? frågar han. Jag svarar inte. Plaskar lite så att han vet att jag lever. Sen hör jag hans dämpade steg och ser framför mig hur han sätter sig i sängen med datorn i knäet och fortsätter att skriva.

Vi har inte bestämt om vi hellre ska prata franska eller engelska. Hans brytning är påtaglig på franska, men ordförrådet är större. På engelska är det han säger tydligt men onyanserat. När vi pratar kastar vi ord mellan oss som små färgglada bollar som ständigt ramlar ner på marken och måste plockas upp igen för att konversationen ska kunna fortgå. Taffligt. Men egentligen spelar det ingen roll. Vi kommer ju aldrig att ses igen. Jag låter huvudet sjunka ner under vattnet.

Det finns ingen handduk när jag ska gå upp. Jag skakar på armar och ben. Drar med händerna över kroppen. Den är len och varm. Kramar ur håret. Det är dimma i badrummet. Mattan tar emot mina fötter och jag känner hur vätan tränger in i den. Jag öppnar dörren och kliver ut på heltäckningsmattan. Han tittar upp. Jag är naken, men känner mig inte naken. Han kommer mot mig med en handduk från en stol. Jag hinner inte börja frysa. Han håller om och torkar mig. Varma mjuka starka armar. Har öppen skjorta och kalsonger på sig och jag känner hur hans kön växer mot låret. Ser in i hundvalpsögonen.

Har du varit i katakomberna någon gång? frågar jag. Han svarar inte. Skakar lätt på huvudet med ansiktet mot min hals. Han är inte så lång. Kysser min nacke och mina axlar. Varför undrar du? säger han sen, medan han för min kropp mot sängen och försiktigt lägger ner mig och sig själv över. Hans ögon är redan vända inåt. Det är ingen idé att jag svarar. Hans hud är så brun och håret på den är så mörkt. You smell so good, mumlar han mellan kyssarna. Det är din tvål, säger jag och blundar.

När han kommer in i mig tänker jag på katakomberna och på min fitta som en enda lång mörk tunnel.

Han trycker sitt håriga bruna skrev mot mitt bleka rakade och kuken är mörkare än resten av kroppen. Han mumlar några ord på spanska som jag inte förstår. Drar i mina armar och tar ett stadigt grepp om mina handleder med sina grova fingrar. Fäller dem över mitt huvud och slickar försiktigt min armhåla. Det kittlas för mycket för att jag ska bli upphetsad och jag skäms över de korta vassa håren där. Försöker fälla ner armarna igen, men han låter mig inte.

Den andra handen knådar mitt bröst som om det vore en apelsin som skulle pressas. Han gör allt det här samtidigt. Jag försöker lägga mig rätt, så att han kommer åt. Svankar med ryggen och stönar.

Jag tänker att han är äldre och vet hur man gör. Jag låter honom ta mig tills han suckande faller ihop över mig. Sedan  rullar han åt sidan, täcker för kuken med ett par kalsonger från golvet och går in på toan. När han kommer tillbaka håller han sig på avstånd, undviker att se på mig. Han lägger sig inte bredvid. Som om min kropp vore infekterad och sur.

Han går ut på balkongen och röker. Jag sveper ett varmt och fuktigt lakan om kroppen och följer efter. Vi röker i tystnad tills han säger att han måste iväg på ett möte med en förläggare. Han går in och börjar packa sin portfölj. Jag fimpar ciggen i lakanet och tar med mig hans tändare tillbaka in, en kall stålfärgad zippo. Sedan klär jag på mig och drar.


Louise Buenafe Mistén

Utdrag ur romanprojektet
Kontinentalplattor

 

1.

Tamara öppnade ytterdörren och höll upp den så att Pumpan kunde komma in från trappavsatsen. Den stora boxern skuttade smidigt över tröskeln med ett par lätta gläfsanden. Hon satte sig mitt på hallmattan och gav ifrån sig ett tydligt skall. Tamara stängde dörren, och lade blindkäppen längs tröskeln. Sedan ställde hon ner sin tunga ryggsäck mot dörrkarmen. Det klirrade lätt från alla små fastnålade brickor och metallpins när de slog emot träet. Hon tog av sig solglasögonen och hängde dem i blixtlåset på skinnjackan. I det lilla ljus hon uppfattade från taklampan såg hon de suddiga konturerna av någon som stod och rotade i hallbyrån. Figuren var lång och smal och antagligen Leon.

”Vet du var jag kan ha lagt min cykelnyckel?” frågade Leon.

Utan att stänga byrålådan drog han ut lådan bredvid. Träet gnisslade och innehållet skramlade och skrapade mot lådans botten.

”Eh… Varför inbillar du dig att jag har koll på det?” undrade Tamara.

Leon suckade ljudligt.

”Du har ju koll på allt!”

”Mina egna saker, ja. Men det är ju för att jag inte ser dem! Jag måste ju.”

Tamara böjde sig ner och knäppte upp Pumpans sele.

”Så där ja, Pumpis, du har varit så duktig idag!” sa Tamara och drog den över hundens breda nacke. Det dunkade upprepade gånger när Pumpans svans slog mot golvet. ”Nu får du vara lite ledig. Gå och drick, med dig.”

Tamara reste sig upp igen.

”Jag trodde inte att du slarvade bort saker,” sa hon medan hon hängde selen på sin väggkrok. ”Det hade varit fullt förståeligt om det var Signe. Eller ens Cassia.”

Leon suckade igen och satte sig tungt på pallen bredvid byrån. Den knarrade lätt.

”Exakt,” sa hans långsamt. ”Det stämmer inte.”

Tamara klev ur kängorna. De tunna strumporna korvade sig runt fotlederna. Hon kände med tårna efter en tom plats i skohyllan.

”Det är fullt,” konstaterade Leon.

Tamara föste ihop sina svarta kängor med foten och lät dem stå bredvid hyllan. Hon tog väskan och käppen från golvet. Därefter gick hon in på sitt rum.

”Jag räknar med att jag inte behöver påminna om helt triviala platser som jackan eller byxfickorna?” ropade Tamara, som i förbifarten, medan hon gick fram och tillbaka över den fluffiga mattan inne på rummet.

Leon satt kvar i hallen och ropade tillbaks in till henne. Det knarrade när han ändrade ställning.

”Jag gick tillbaka till biblioteket också. Den fanns varken i receptionen eller personalrummet.”

Leon suckade lätt. Hans steg var tunga uppför trappan.

 

______________

 

Det hördes ett slafsande när Pumpan drack vatten. En av skåpsluckorna öppnades och kastrullerna flyttades och skramlade mot varandra.

”Jag är vrålhungrig, så jag tänkte precis börja,” sa Signes röst, någonstans i närheten av spisen. ”Det har varit en skitdag.”

”Oj,” sa Tamara. ”IVA?”

”Akuten.”

Tamara korsade köksgolvet och plockade fram ett av de räfflade glasen från överskåpet närmast matsalen, därefter fiskade hon upp en tesked från lådan nedanför.

Fingrarna och handflatan registrerade alla kanter, olika material. Räknade avstånd och antal. I förbifarten noterade hon ojämna ytor i form av namnlappar och klistermärken.

Hon tog ut mjölkpaketet från kylen och öppnade lådan längst ner i köksön. Det klirrade när skeden rörde ner chokladpulvret i glaset. Runt, runt.

”Berätta då?” frågade Tamara mellan klunkarna.

”Åh, det gamla vanliga. Det är brist på syrror men ingen vill förbättra några villkor. Jag ska vara på femton ställen samtidigt. Jag förstår bara inte. Hur kan det bli så här varje år?”

Tamara ryckte på axlarna.

”Ingen som tänker, ingen som lär sig,” sa hon och klättrade upp på en av höga stolarna. ”De som sitter i maktposition vågar inte ta beslut. De får ju alltid nån emot sig, hur de än gör. Allt det gamla vanliga.”

Signe suckade.

”Och så klagar folk på att jag är tankspridd,” sa hon, med en insinuant ton som Tamara ignorerade. ”Men vi borde kanske skylla mest på dem som röstar.”

”Du menar dem som inte röstar?” sa Leon och kom in i köket.

Pumpan, som precis hade lagt sig framför kaminen i vardagsrummet, kom tillbaka och bad om uppmärksamhet. Hennes klor skrapade mot köksgolvet. Samtidigt hördes Cassias snabba steg nerför trappan. Hon trippade ut i köket.

”Hej, Pumpis!” pep hon i falsett. ”Är du ledig nu och vill ha lite kärlek?”

Pumpan dunkade svansen mot klinkergolvet. Pärlorna i Cassias långa dreadlocks och rastaflätor rasslade när hon lutade sig ner över hunden. Pumpan la sig på rygg med en djup suck.

 

______________

 

Leon drog handen genom sitt rågblonda hår.

”De som inte röstar, dem har vi att tacka för allt. Skål!” Han nickade mot Signe och stekpannan hon höll i handen. ”Har du någon särskild tanke?”

Signe ryckte på axlarna.

”Äh, jag vet inte. Jag tänkte steka quornfiléerna. Vi kan äta dem hela eller strimla och woka med nudlar. Eller var ni sugna på nåt annat?”

”Strimla med nudlar, va? Vi har ätit så mycket potatis nu,” sa Cassia och reste sig. Hon gick fram till hyllan bakom Tamara och slog på radion. Det skrapade och knastrade.

Sabina Ddumba fick vi där. Klockan är 18:30 och det är dags för nyheter här i RVU – din lokala favoritstation.”

Cassia öppnade kylskåpet och plockade fram olika grönsaker och burkar och ställde på köksön. Pumpan lufsade efter henne.

”Ta ut en rödlök till mig då,” bad Signe.

Vi börjar lokalt. Vid Torget i Vjosjö stals en barnvagn i söndags. Förövarna ska ha förföljt ägaren innan de närmade sig – och i samband med att de tog barnvagnen därifrån, dock utan några barn i, kallade de honom för homosexuell och menade därför att barnvagnen inte var hans.”

Cassia tog löken i nedersta korgen och svingade den som i en båge. Pumpan följde den med blicken. Signe tog emot med en hand. Pumpan fnyste ljudligt och lämnade köket.

Polisen rubricerar händelsen som ett hatbrott.”

Leon gick också bort till kylen. Hans rörelser långsamma och dröjande. Det hade alltså gått så långt att han blev otrygg i sitt eget kök av en nyhetsuppläsning på radion. Inte ens här, hemma, var hans kropp hans egen. Fri från bedömning. Han vände sig sedan om och såg på det Cassia hade tagit fram.

”Vilka sjuka jävlar,” muttrade Cassia. Hon ryckte upp en kniv från en av lådorna och hackade paprikan hårt. Det dånade varje gång kniven slog ner i skärbrädan. ”Vem ger sig på en barnvagn?”

Leon nickade, suckade sedan.

”Det där lät ändå ganska milt, med dagens mått,” sa han. ”Jag får höra mycket värre historier på föreningslokalen. Par som tvingats sterilisera sin partner med någon rostig morakniv i en gränd i Gamla stan.”

Cassia ruskade ofrivilligt på axlarna. Hon blundade en kort stund och fortsatte sedan hacka.

”Är det någon mer än jag som vill ha habanero?” undrade Leon och viftade med en oöppnad plastförpackning. En grön post it-lapp tejpad på etiketten. Signe var den enda som svarade nej. ”Jag hackar och lägger i en skål vid sidan om. Men vin ska du väl ha i alla fall?”

”Gud, ja!”

Det fräste i wokpannan när Signe slängde i de strimlade filéerna. Hon tog kastrullen och fyllde den med vatten. Sedan ställde hon den påstora plattan och vred till högsta.

”Borde inte detta ha nått dig på jobbet, Signe?” undrade Tamara.

Hon strök över sitt kolsvarta, korta hår. Det var strävt som Pumpans päls. Genom hårstråna lyste den mörka hjässan.

”Jo, om inte annat för att prata. Det här är ju ett trauma. Sen borde det väl kollas så att ingen är fysiskt skadad. Han kanske dyker upp i veckan.”

Leon sträckte sig över köksön och ställde fram fyra vinglas och en flaska Reserva. Han drog ut en låda och fiskade upp korkskruven.

”I riksdagen har debatten hårdnat ytterligare gällande att skapa ett graderingssystem för att markera nationell tillhörighet i pass och ID-kort. Förslaget togs från början upp av Sverigedemokraterna för några år sedan, men är åter en del av dagordningen sedan i förra veckan då Kristdemokraterna…”

Leon mötte Cassias blick. Hon stod som förstenad, med höjda ögonbryn och kniven i handen, armen lätt vinklad i luften. Tamara satt helt stilla, ögonen slutna.

Signe skyndade mot radion med stekspaden i ena handen. Hon spretade med kladdiga fingrar och vred försiktigt på radions volymratt.

”… och nu verkar samtliga av de partier som tidigare var en del av Alliansen vara för idén.”

Signe vände sig långsamt om och fångade Leons blick. Han skakade uppgivet på huvudet och kämpade med vinflaskans kork, uppskattade att kunna fokusera på något handlingskraftigt.

”De enda partier som står kvar i opposition i frågan är Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Här, ett uttalande av Göran Holmberg, utbildningsminister, och tidigare ekonomisk talesperson för Socialdemokraterna.”

Det hade börjat ryka i kastrullen men ingen brydde sig om spisen.

Om förslaget går igenom och verkställs kan jag inte se någon annan utgång än att det kommer att splittra samhället och skada enskilda individer. Jag vet inte heller hur vi på ett hållbart och konsekvent sätt ska kunna gradera nationell tillhörighet för dem som bott här i flera generationer och har hunnit rota sig.”

Cassia la ner kniven och torkade av sig på kökshandduken som hängde på spisluckans handtag. Hon kramade handduken mellan händerna medan hon långsamt satte sig på stolen bredvid Tamara. Blicken tom. Tamara blundade fortfarande. Lyssnade.

”… klart att vissa känner sig som en del av det svenska samhället och den svenska kulturen även om de kanske inte har vad vi skulle kalla för kaukasiska ansiktsdrag eller svensk-klingande efternamn. I längden kommer vissa människor att begränsas av förslaget, medan andra kommer att gynnas av det, och som jag förstår det är just detta hela tanken. Vi vet ju redan att individer med utländska efternamn har svårare att få jobb och bostad, och det här förbättrar ju inte läget precis. Risken är faktiskt att förslaget begränsar urval och representation redan på utbildningsnivå.”

Det hördes ett tydligt plopp när Leon till slut lyckades dra upp korken. Tamara ryckte till. Leon tog ett vinglas och började hälla upp.

Vi fortsätter inrikes. I Uppsala har en skjutning skett på…”

Det bubblade av vattnet som började koka på spisen. I pannan blev de minsta strimlorna mörkare och mörkare.

Cassia bet sig i läppen.

”Alltså, jag orkar faktiskt inte lyssna mer,” sa hon. Hennes röst lät som om hon inte andats på väldigt länge. ”Kan vi inte…?”

”Stäng av bara,” sa Tamara och svepte det sista av sin O’boy. Hon knyckte till med huvudet mot radion. ”Det är ju ändå bara samma skit varje dag.”

Signe suckade. Det klickade till när hon slog av den, och radion tystnade. Hon gick med tunga steg tillbaka mot spisen.

”Visste du inget om det här, Cassia?” frågade hon.

”Jag har inte varit på radion sen förra veckan.”

”Ska jag göra någon nytta?” undrade Tamara. ”Vill du ha hjälp med att hacka något?”

Cassia skakade på huvudet.

”Det går nog bra. Men du kan få duka.”

Först när det började tjuta märkte de att rummet var fyllt av matos. Signe öppnade fönstret över diskbänken innan hon försökte rädda maten. Leon drog fram en stol. Han höll sig i dörrkarmen och klev upp. Ena handen över örat, den andra på brandvarnaren. Han tryckte och det blev tyst. Efter ett par sekunder började pipet igen.

Cassia slängde kökshandduken till honom i förbifarten. Hon drog i en av de stora glasdörrarna som vätte ut mot trädgården. Det blev tyst. Bara ljudet av handduken som viftade.

På väg ut i matsalen plockade Tamara med sig underlägg och bestick. Cassia kom tillbaka in i köket.

”Borde vi göra något?” undrade hon.

”Tamara borde ringa sin mamma om det här,” sa Signe bestämt. ”Ja, du också, men hennes familj är väl typexemplet på vilka som splittras av det här förslaget.”

”Vad jag vet är min familj redan splittrad,” svarade Tamara torrt. ”Varför skulle jag ha intresse av att prata med henne om en sån här sak?”

Signe rörde långsamt i stekpannan.

”Bara ring nu. Ni har ändå levt 18 år tillsammans.”

”Jag flyttade när jag var 16.”

”Jag menade mer att det känns som väldigt längesen någon arrangerade en manifestation eller så,” inflikade Cassia. ”Borde vi göra något?”

”Jag kan ju kolla om vi ska göra något med föreningen, RFSL brukar ju försöka få in antirasism,” sa Leon uppskattande. ”Det kanske redan finns något eventpå Facebook.”

 

______________

 

Tamara trädde på Pumpan selen, och drog därefter på sig broddarna. Det hade snöat hela natten och nu låg den där, som ett täcke, tjock och bulsig och hal.

Tamara tyckte egentligen bäst om att gå med Pumpan till Universitetet. Bussen var skakig och jobbig. Det var alltid högljutt från motorn och alla ungdomar som gick på högstadiet inne i stan. Men snön var ändå värre.

Tamara drog på sig den lite för kalla skinnjackan utanpå den lite för tjocka jumpern. Det blev tajt, och varmt. Precis som hon ville ha det. Hon greppade käppen i högerhanden.

Pumpan gick lugnt och stadigt nerför yttertrappan. Leon stängde dörren bakom dem.

Hästebäckens busshållplats låg nere i korsningen. På vägen dit syntes stadens siluett, med vattentornet och kyrkan. De låga, pittoreska byggnaderna i pastellfärger såg ut som frostiga karameller en kylig morgon som denna. Tamara visste detta, hon hade upplevt det så många gånger tidigare, innan olyckan. Nu såg hon bara ett grådisigt ljus, ungefär som en tjock dimma.

Leon sa ingenting, och Tamara sa inte heller någonting. Det blåste hårt och vinande. Det hade varit bra med en mössa över det stubbiga håret, tänkte Tamara. Blåsten pressade över pannan. Jaja, det var bara fem minuter kvar tills bussen skulle dyka upp med sina stängda dörrar och värmande element.

Leon skulle sätta sig längst bak i bussen med sina trådlösa lurar tryckta över öronen. Han hade behövt sin privata morgonstund så länge Tamara känt honom.

De enda människor vettiga nog för umgänge delade hon bostad med. Hon hade valt detta. Det var med de tre Tamara kände sig trygg, för de förstod henne. Andra människor fick henne att känna sig konstig, och hon kunde bli otrevlig utan att mena det. Efter olyckan var Tamara mest bekväm med att umgås i hemmet, på välbekant mark, där ljusintrycken inte blev överväldigande många. Där alla röster fick ta plats utan att skapa ett sorlande kaos. Där hon hittade alla saker som ett rinnande vatten. Där hon kunde stänga in sig på sitt eget rum om det blev för mycket, eller om lusten helt enkelt tog slut.

När de hade stått i blåsten och kylan i nästan tio minuter enades de om att gå till Universitetsområdet. I samma ögonblick kom bussen körandes i alldeles för hög hastighet för vägen den körde på. Motorn rusade tungt och hackigt. Den stannade inte vid hållplatsen, saktade inte ens in. Tamara hörde hur den stora bussen brölade förbi, och Leon sa att bussen varit proppfull på folk. Som vanligt. Det hade varit mer förvånande om den stannade.

De diskuterade kollektivtrafiken och tidtabeller som inte stämde, och helt bra hade det väl aldrig varit, men det hade definitivt blivit värre efter det senaste valet – som allt annat. På alla nivåer.

Hur som helst, om det gick att klämma in en enda till på bussen, hade Leon sagt, skulle han ändå inte vilja åka med när det såg ut sådär. Hur kunde trafiksäkerheten garanteras med en massa stående människor och gasen i botten, bara för att komma ikapp tidtabell? Då skulle han hellre gå.

Vinden fortsatte vina och trycka över pannan. Leon grymtade något om att ha sina hörlurar utanpå mössan. Tamara nickade. Hon koncentrerade sig på Pumpans rörelser och på käppen, och trampade ner ordentligt för att få bra fäste. Leon klampade på bredvid henne. Deras vinterkängor knastrade i otakt.

Det var tur att ingen av dem behövde vara på Universitet prick klockan åtta, hade Tamara påpekat. Sedan hade ingen sagt någonting mer. Det behövdes inte. Leon var den enda av de andra som förstod behovet av tystnad ibland.

 

______________

 

Signe satt redan vid det vanliga bordet när Tamara kom till cafeterian. Tamara tryckte på mobilen.

”Klockan är tolv och tio,” sa den mekaniska rösten.”Klockan är tolv och tio.”

Helt plötsligt hade telefonen larmat om att klockan var tolv.Men efter att hon hade ställt klockan till att larma varje timme höll hon ändå tiderna bättrenu. Förra året hände det ofta att hon bara skulle kolla temperaturen på en odling och helt plötsligt hade det gått två timmar. Tamara hade städat undan och tvättat händerna. Stoppat musiken och lagt ner datorn och displayen i väskan. Väckt Pumpan. Tagit sig ut från labbet och igenom larmet i korridorerna.

Det fanns ett högt sorl här också, som steg över stengolvet och samlades under glaskupolen. Studsade tillbaka. Smattrandet av regnet på andra sidan glaset förstärkte alla andra ljud.

”Har du väntat länge?” undrade Tamara.

”Jag kom precis. Jag var borta på IVA så det tog en stund att gå,” sa Signe. ”Du. Har du pratat med din mamma än?”

”Nej. Vad har de skrivit som dagens rätt?”

”Borde du inte göra det? Jag tror att ni behöver varandra mer än du tror.”

”Har de kvar pastan med svamp? Kan du möjligtvis ta en sån till mig då?”

Signe suckade.

”Väx upp.”

Hennes steg försvann och blandades med alla andra ljud. Tamara snurrade ett av sina nitarmband runt handleden. Sorlet började avta. Med färre människor i lokalen gick det nästan att urskilja musiken som spelades i högtalarna.

”Här,” sa Signe med uttråkad röst. Det smällde i bordet när hon ställde ner brickan. ”Ring henne. Den här passgrejen kommer att röra om fullständigt.”

”Rasismen har ökat varje dag under de senaste tio åren. Passgrejen är inget undantag. Varför ska jag ringa just nu?”

”Jag har tjatat i fyra år. Glöm inte det.”

”Nu överdriver du ju. Carl-Henrik är säkert med på nåt hörn. Hon måste hela tiden nämna honom, eller hans åsikter, och de handlar alltid om att hacka på mig. Jag har haft tillräckligt med den skiten.”

”Men när Vivian kom på middag och ni lagade maten tillsammans då? Det var så fint att ni kunde komma överens.”

”Det där gjorde hon eftersom hon inbillat sig att jag inte kan laga mat. Enligt henne har jag aldrig kunnat nånting, inte ens innan olyckan. Det är helt poänglöst att försöka ha en meningsfull konversation med min mor. Jag är bara ett offer i hennes ögon.”

”Jag vet att du saknar henne. Tror du inte att jag minns att sjalen som du har knutit runt Pumpans sele är Vivians?

”Jaha, och?” sa Tamara och slog ut med armarna. ”Ja, jag saknar henne. Som hon var innan hon gifte om sig för pengar och status. Det är det hon har honom till. Jag trodde att hon var bättre än så. Varför är du så angelägen om att jag pratar med henne?”

”För att jag bor med dig och det är jag som måste stå ut med ditt jävla humör.”

”Mitt humör är utmärkt. Jag forskar med det jag vill, vilket hon sa att jag borde sluta med. Kommer du ihåg? Jag har aldrig varit tillräckligt för henne. Det är ni som är min familj. När ska du inse det?”

Den nu nästan avfolkade cafeterian verkade öde. I högtalarna hördes musiken utan svårigheter.

Am I hard enough

Am I rough enough

Am I rich enough

I’m not too blind to see”

Ljudet av en stol som drogs ut hördes på Tamaras högra sida. Därefter den mjuka dunsen av att en väska ställdes på sitsen.

”Tjabba, här sitter ni, era losers,” sa Leons röst. ”Serverar de något gott idag?”

”Jag vet inte, jag ser inte menyn. Var är Cassia?”

”Jag tror att hon kanske är kvar på radion…”

”Jag tog pastan med svamp till oss,” sa Signe och klirrade med gaffeln mot sin tallrik.

Det prasslade lätt när Leon tog av sig jackan och hängde den över stolen. Sedan stegade han bort mot serveringen.

”Du förresten,” sa Signe. ”Hörde du att några killar på Nationalekonomi släppt en ny rapport om hur dagens arbetsmarknadsförhållanden påverkar anställda och patienter? De har nämnt sjuksköterska som exempel på ett yrke med dåliga villkor.”

”Så här tidigt på hösten?”

”Ja, jag vet. Det verkar vara en fördröjd publicering från i våras.”

”Jaha. Ja, det är ju inte första gången en uppsats publiceras sent. Men det måste ju vara positivt för er situation. Tror du att budskapet når ända bort till Stockholm?”

”Man kan ju alltid hoppas.”

De åt under tystnad.

”Jag kan ringa henne när vi kommit hem,” sa Tamara och suckade djupt. ”Eftersom det nu verkar så oerhört viktigt. Det borde väl inte bli så långvarigt på biblioteket ikväll?”

Signe kramade Tamaras hand och verkade inte bry sig inte om att Tamara drog undan den igen. Snabbt. Som om Tamara hade bränt sig.

”Rolling Stones med Beast of Burden. Äntligen kommer Nikki Jey in i studion! Tydligen var det bussarna igen. Ja, ni vet ju.. Cassia Diamonds heter jag, er favorit-DJ här på er lokala favoritstation RVUUUU! Det här, det är ännu en klassiker. That’s What Friends Are For. Var snälla mot Nikki nu så hörs vi imorgon förmiddag. Samma tid, samma kanal.”

 

2.

Senare kommer Katharina Dyckert inte att minnas om han först vinkade på håll eller om han kom fram direkt och hälsade i baren. Hon kommer inte att kunna redogöra helt för hur samtalet lät. När allting uppdagas kommer de att ha träffats så många gånger att tillfällena flyter ihop.

När allting uppdagas kommer det att vara för sent.

Katharina ler. Hon sväljer. Han kommer fram mot baren, lätt framåtlutad, ursäktande, sveper undan en av de mörka lockarna som faller ner över pannan. Den svarta rocken över armen.

”Ja, jag tänkte väl, det är ju du! Vad roligt att se dig här,” säger han och slår ihop händerna. Han fyrar av ett leende. ”Jag vet inte om du minns, vi sågs när du höll en presentation i Stockholm? Jag var jurist på Migrationsverket på den tiden. Vad gör du här i stan?”

Hon tar hans hand, försiktigt. Borde hon vara misstänksam? Är inte det här världens äldsta raggningsknep? Eller handlar det om jobbet? Hon har varit på flera föreläsningar där någon pratat om psykologi, om att vara aktsam med vilka människor som omger en. Katharina har en sårbar position, hon vet detta. Å andra sidan träffar hon så många människor. Hon kanske förvärrar situationen av att komma med tomma anklagelser. Och visst känner hon igen honom, ändå? Det ringer någon klocka. Det kan väl inte skada att prata lite.

”Jag har suttit i förberedelser inför delegationsmöte med Miljödepartementet om ett par veckor. Det var ungefär så kul som det låter.”

”Det låter ändå bättre än min dag. Väntar du sällskap, eller kan jag slå mig ner?” undrar han och gör en otydlig rörelse mot stolen bredvid henne, nickar vagt mot hennes nästan tomma vinglas. ”Får jag bjuda på nästa runda?”


Peter Holmström

Utdrag ur
Det nya Berlin

 

»Jag har nog läst en av dina artiklar«, sa han. »Visst skrev du i veckan om kritiken mot henne i ljuset av att hon är kvinna? Jag håller med dig om mycket.«

»Vad är det du inte håller med om?« svarade hon.

»Jag sa väl inte direkt att jag inte håller med om något. Jag tycker överlag att du har många poänger, däremot tycker jag att det är svårt att säga att dessa poänger är den enda sanningen.«

»I en sådan här fråga är det ibland svårt att vara saklig, när historien är allt annat än saklig när det kommer till exempelvis varför män kommer undan med mer i offentlighetens ljus. Det finns tydliga fakta och även om man kan vrida och vända på allt för att hitta förståelse för det ena eller det andra, så talar ändå historien klarspråk.«

»Då tolkar jag det i alla fall som att vi båda står på samma sida som vice statsministern.«

»Varför står du på hennes sida? Är du politiskt engagerad i partiet sedan tidigare eller är det din feministiska ådra som slår ett slag för henne?«

Han funderade på vilka svar som var de rätta. Han tänkte på det hövliga i att svara på någons frågor, men att frågeställaren inte på något sätt kan kräva svar, om frågan inte är ställt till någon i ansvarsposition. Han tänkte på politikers ansvar, på deras svar, som ofta var svaret på en annan fråga än den som ställts.

»Jag har blivit mer engagerad sedan hennes presskonferens«, sa han.

»Vi kanske kan hjälpas åt i frågan?«

Han upplevde att frågan dök upp från ingenstans, samtidigt som det var den frågan han förväntat sig för bara en liten stund sedan. Möjligtvis att hon fiskat efter det hela tiden. Han dödade tanken snabbt, hon var ju trots allt placerad i en ansenlig mapp.

»Varför inte«, svarade han. »Men först behöver jag läsa mer av det du skrivit.«

»Fint, sök på mitt namn så får du upp tre artiklar från senaste veckan.«

Hennes ansiktsuttryck ändrades och hon såg något fundersam ut. Hon tog upp en plastficka som rymde en bunt kvadratiska papper och la den framför honom.

»Är det dina artiklar?« frågade han.

»Nej, det här är nåt helt annat jag jobbar med. Jag skulle vilja fråga dig om en sak.«

Han upplevde en skiftning i hennes röst. Det var något som var annorlunda med henne, hon var spänd. Den gula plastfickan låg framför honom, men något i hennes ansiktsuttryck berättade för honom att han inte skulle öppna den ännu.

»Som jag sa innan, så jobbar jag med journalistiken som ett redskap för att belysa frågor som jag tycker är viktiga. Och du har förstått vilken fråga jag tycker är viktigast. Det här är ett annat projekt på samma tema men med en annan metod, jag vet inte om jag ska gå vidare med det.«

Hon tog ut bunten med papper och gav den till honom. Sedan vände hon blicken och sökte bartenderns, hon beställde in två mörkare öl. Hon sippade från glaset medan han flyttade sin uppmärksamhet mot högen med papper. Något överraskad blev han av första sidan. Det var en teckning, den föreställde tre män i kostym ståendes på en scen, nedanför scenen var en samling kvinnor som riktade sin uppmärksamhet mot scenen. Enda texten på första sidan var alla män. Han bläddrade vidare och såg att det var illustrationer målade på varje sida, ackompanjerande med några textrader, varje bildtext började med samma ord som på första sidan. Sedan följde ett rim, och ett påstående med tvist, om män.

Alla män var ifrågasatta, utom Bengt, han var kränkt.

Han vände blad och läste vidare. Det handlade om män som var överbetalda och bortförklarande, självupptagna och frånvarande. Var de inte handlingsförlamade så var de konflikträdda. Så här fortsatte det. Alla texter var illustrerade på olika sätt som förstärkte texten. Lars på massage var exempelvis illustrerad med en man som låg naken på en massagebänk med ryggen nedåt och könet uppåt. På andra sidan massagebänken var en kvinna tecknad med ett stort leende och tummen upp.

Julia2 avbröt hans läsning.

»Det fortsätter så där, du behöver inte läsa allt.«

Han la ihop sidorna till en bunt igen. Funderade, men visste inte riktigt vad han skulle säga. Han blev fysiskt trött av situationen han trodde kanske skulle uppstå. Han drog sig ofta för att diskutera mannens roll som Guds enda misstag. Han kom att tänka på små barn som gömmer sina ögon bakom händerna i tron på att ingen kan se dem.

»Vad är det för nåt?« frågade han till slut samtidigt som han drack ytterligare en klunk.

»Kan du inte berätta vad du tycker först?«

Där kom frågan igen. Han påminde sig om flyktvägarna han brukade förbereda, men det var skillnad på att få frågan på jobbet jämfört med det här sammanhanget. Vad skulle hon tycke om hans åsikter? Han ville inte tycka något. Han drack upp det sista ur glaset innan han övergick till den mörkare ölen som Julia2 beställt. Hon drack också.

»Jag antar att det är en modern tolkning av alla barnen. Jag tycker de är roliga. Trodde du var för ung för att ha hört dem.«

Julia2 log skevt och han förstod hennes reaktion. Han hade ju undvikt ett ärligt svar. Förmodligen var det hans undermedvetna som höll fast vid de inställningar som det var förprogrammerat för, en väl inövad flyktväg, en sådan som fungerar på rutin. Om han blev väckt mitt i natten och fick frågan så skulle han veta vad han skulle svara, eller åtminstone vad han inte skulle svara. Han behövde ta manuell kontroll över spakarna där uppe om han skulle delta i samtalet.

»Du behöver inte säga nåt om du inte vill,« sa hon.

Han kom på sig själv med att vara självcentrerad kring hur han upplevde samtalet, han hade ju inte monopol på känslor. Julia2 verkade också vara obekväm i situationen, med att visa illustrationerna för honom.

»Det är lugnt,« svarade han. »Jag tycker som jag sa, att de är träffsäkra, ordspråken alltså, eller vad man ska kalla dem. Sedan kan jag ju inte låta bli att känna mig lite utpekad som man, att man som man ska stå till svars för vad andra män gjort i historien och fortfarande gör. Och jag förstår att du inte är så dum att du tror att alla män är skitstövlar rakt igenom, att du snarare är ute efter att provocera fram en debatt. Trots det upplever jag inte läsningen som lustfylld, antagligen på grund av att jag är man. Och jag kan i ärlighetens namn inte ens avgöra vad jag själv tycker om min reaktion. Är det sunt att jag reagerar som en manlighetens ambassadör, eller triggas reaktionen av dåligt samvete då jag faktiskt är medskyldig? Och om jag är skyldig, är det då mitt eget fel, mina val som jag gjort i olika situationer, eller när jag valt att inte göra något? Eller ligger skulden i min natur? Och att ens tänka tanken på att skylla på min manliga natur stöder väl endast tesen att män är svin?«

Han såg på hyllan bakom baren. Full av sprit. Han drack ytterligare några klunkar mörk öl. Den smakade mer alkohol än den ljusa. Julia stirrade också rakt fram, var på väg att säga något, men hejdade sig. Flera gånger.

Hon tittade på honom igen, sen rakt fram, lyfte glaset utan att dricka något, ställde ner glaset och tittade på honom en gång till.

»Tack för att du svarade ärligt.«

Hon lyfte glaset igen, drack en klunk. Ställde ner glaset och tvingade honom att se henne i ögonen.

»Jag förstår din reaktion och du har rätt angående att det är ett redskap för att starta en diskussion. Det är klart att alla män inte är våldtäktsmän. Det var därför jag ville fråga dig, jag trodde och hoppades på ett ärligt svar.«

Hon höll kvar blicken på honom. Han avvaktade.

»Vad tänker du om att jag, en person som du nu har lärt känna lite bättre, som du i viss mån förhoppningsvis haft det trevligt med, har ritat dessa illustrationer och skrivit dessa texter?«

»Jag tänker att det är bra att vi inte är ett par.«

»Seriöst?«

»Nej, jag vet inte, tänker nog inget speciellt om att det är du som skrivit det. Jag tycker du har bra humor. Och ärligt talat, gällande att vara ett par, så tror jag inte jag skulle klara av en relation där allt en partner pratar om är orättvisor och att män är idioter. Jag säger inte att det skulle vara så med dig, jag bara säger det.«

Han ångrade att han sagt hur han inte ville ha det i en relation och antog att han förmodligen passerat den där gränsen för när allt brukade gå fel för honom. Att han framstod som någon från landsbygden med grumliga värderingar. Han undrade om han överhuvud taget kunde förvänta sig att någon skulle förstå honom.

»Innan vi avgör huruvida vi ska vara ett par eller inte så kan jag bara säga att jag själv mött personen du målar upp, jag hoppas att jag inte är en sådan även om detta område är viktigt för mig. Jag har däremot andra starka åsikter jag kan plåga dig med som variation.«

För första gången skrattade båda samtidigt.

»Skål för det«, svarade han.

De skålade med varandra och båda verkade nöjda med att ha överlevt samtalet. Han kände sig upprymd över att ha kommit ut helskinnad på andra sidan. Det var som att det medförde nya känslor för Julia2, att det innebar att hon var annorlunda än alla andra. Hon hade ödmjukt lotsat honom igenom samtalet utan att döma honom och han upplevde samtidigt att det var befriande att sätta ord på ämnet som var svårt.

»Nu får du svara på min fråga,« fortsatte han.

»Om vi är ett potentiellt par-material?«

»Nej, vad du ska göra med de här vitsarna?«

»Haha, ja du, vet faktiskt inte vilken fråga jag skulle föredra.«

Hon blev återigen allvarsam, men den här gången flackade hon inte med blicken. Han tänkte att det nog berodde på att de redan tagit sig igenom den första frågan, eller möjligtvis att de druckit ytterligare en öl.

»Jo, det är så att jag har fått erbjudande om att ge ut det här materialet. Allt är egentligen klart. Jag har ett bokförlag som jag jobbat med i några månader. Vi har bollat några saker fram och tillbaka och nu väntar de bara på sista versionen. Den är egentligen klar sedan några veckor men jag drar mig för att skicka in det.«

»Är du osäker på om du vill ge ut boken?«

»Jag tycker själv att det egentligen bara är en rolig grej, det började inte så seriöst och jag hade inga planer på att det skulle gå i tryck. Sedan dök bokchansen upp och jag blev först glad, men ju närmare produktion jag kommit desto mer har jag börjat tänka på konsekvenserna och innebörden av att publicera.«

»Vad är det som oroar dig?«

»Det är just det här som jag frågade dig om. Hur blir egentligen reaktionen? Vad blir domen? Jag vet hur jag ska hantera hat, men jag vet inte hur jag ska reagera om jag endast blir bedömd i egenskap av att vara kvinna, eller feminist. I vissa artiklar jag skrivit, så är själva essensen att jag är kvinna och att jag som kvinna inte kan förstå hur vissa saker fungerar i vårt samhälle. Men då är jag saklig, det här materialet är inte sakligt, det är hypotetiskt och draget till sin spets. Jag hymlar inte med att jag är feminist, men jag vill inte att det ska handla om vilken fraktion jag representerar. Många människor vill hellre placera människor i fack, istället för att lyssna på vad de har att säga. Om jag över huvud taget ska bli bedömd, så vill jag bli det som människa, eller som författare, inte som kvinnlig författare. Det jag egentligen är orolig för är om den här boken kommer stänga fler dörrar än den öppnar.«

Han upplevde att hennes attraktionskraft ökade för varje ord hon uttryckte.

»Vad skulle du exempelvis säga om du får sitta i en morgonsoffa och svara på frågor gällande vad du vill med boken?«

»Jag tillhör skaran som säger att ett konstverk eller ett litterärt verk för den delen, ska få vara just ett verk. Något som är fristående från dess skapare. I praktiken vill jag hävda min rätt till att skapa det här tecknade seriealbumet utan att behöva stå till svars för det.  Det är ju inte så att jag vill förmedla en specifik sanning, målet är ju en diskussion om nivån av igenkänning.«

Den kvällen när han gick hem längs gatan som han kunde tänka sig att börja passera oftare, funderade han på de delar av yrkeslivet som han inte delat med Julia2. Att livet som ung och framgångsrik fått sig en törn då han som anställd var tvungen att rätta in sig i ledet, att det inte blivit guld och gröna skogar som arbetsgivaren utlovat. I efterhand upplevde han att dessa år ändå varit lärorika. Lärdomen var även viktig då han tog beslutet om att lämna sin fasta anställning. Det var första gången han och Friman valt olika vägar.

Sammantaget låg erfarenheterna från dessa år som en stadig grund längst ner i hans livspyramid och det var utifrån denna sedan länge stelnade betongmassa som hans liv genom olika vägval försökt röra sig upp mot toppen. Allt som oftast för att återkomma till baslägret innan livet försökt hitta en ny väg upp igen.

När han i tanken satte ord på sitt liv blev han fundersam kring valet av pyramid som bildlig liknelse. Visst återkom pyramider ofta inom olika teorier och modeller han lärt sig under studietiden, men han överraskades av att han i sitt omedvetna valt att se sitt liv som en grundläggande bred bas som sakta rör sig upp mot en spetsig topp. Han kunde inte för sig själv eller ens för någon annan påstå att han snuddat vid toppen, han visste inte vad den innebar. Tankarna lämnade toppen av pyramiden och följde gravitationen ner mot första lagret av kubiska block, dessa grundstenar som han själv ansåg låg till grund för sitt vuxna beteende: modet att våga starta om, att lyssna på sin inre röst. För första gången tänkta han i termer som att han kanske byggt grunden fel och att det var därför han aldrig nått pyramidens topp. Han erkände sin självgoda nöjdhet, att han fallit offer för att hans professionella yrkesliv tagit fart redan under studietiden. Var den cementerade basen i hans pyramid egentligen bara ett försök som runnit ut i sanden utan att han märkt det? Något som skapat en ojämn grund att bygga livet på. Borde han ifrågasätta om grunden verkligen var baserad på hans egen inre röst? Och kunde det vara så att hans initiativförmåga endast var yrkesmässig? Är det sådant man talar om hos en psykolog frågade han sig.

Som så ofta avslutades tankeverksamheten med att han på samma självgoda sätt medgav att det åtminstone var bra att han tänkt dessa tankar, då var han i alla fall medveten om att han var öppen för nya perspektiv. Det var den enklaste lösningen när han i sina tankar närmade sig slutet där man funderar på hur man ska gå vidare med det man just kommit på.

Istället började han tänka på Julia och Julia2. Sedan på Shakespeare, som förmodligen varit med om något liknande.

 

 

You have the right to remain silent. Anything you say can and will be used against you.

Under några veckors tid hade han återkommande tillbringat nätter hemma hos Julia. Det var helgmorgon och de låg skavfötters i soffan och såg på varandra. De lutade sig mot varsin gigantisk soffkudde som förmodligen var inköpt på något stort varuhus ett annat årtionde. Han hade tagit på sig underkläder, inte hon, deras ben rörde vid varandra under det fluffiga täcket och han tänkte att situationen nog var genuin.

Hon hade en teve som för tillfället visade en polisfilm innehållandes denna slitna filmfras.

»Vet du att uttrycket bara är en bluff?« sa hon. »En polis hittade på formuleringen för att kunna ta fast kriminella utan att det skulle bli massa tjafs vid gripandet.«

»Du skojar«, svarade han.

»Nej. Istället för att i vanlig ordning reagera på de kriminellas bråk, typ ge dem stryk, så vände polisen på förutsättningarna genom att snabbt upplysa brottslingarna om vad som skulle hända om de ställde till med problem.«

»Typ som Jeopardy! Man ger svaret på ett problem innan frågan uppstår.«

Hon satt tyst en stund. Han funderade på om hon någonsin sett programmet eller spelat spelet. Han och Friman brukade leka Jeopardy på förfester under studietiden. Det var en som var programledare och en som tävlade. Den som tävlade hittade på ett ämne och en svårighetsgrad på frågan inom kategorin. Programledaren fick då improvisera fram ett svar inom given kategori. Den tävlande skulle sedan försöka komma på vilken fråga som ledde till svaret.

»Teoretiskt kan man ju säga att ett svar i Jeopardy skulle kunna vara svaret på många olika frågor«, började hon. »Exempelvis om svaret är Michel Jackson, så skulle ju frågan kunna vara; vem är kung av pop?” men den skulle lika gärna kunna vara; vilken känd artist anklagades sju år efter sin död för att ha utnyttjat barn?På samma sätt är polisfrasen uppkommen från skrock snarare än från juridiken.

»Vilken känd artist föredrog svartvita fotografier?« sa han.

Hon log skevt, nickade och fortsatte:

»Poliserna fick utstå trakasserier som kunde påverka deras korta stubiner. I tidernas begynnelse svarade poliserna med ogenomtänkta hot, likt en förälder talar till ett barn; om du inte slutar… så kommer… Det fungerar inte på barn och uppenbarligen inte på brottslingar heller. Så någon streetsmart polis kom på att om de använder samma formulering inom hela poliskåren så kommer brottslingarna uppleva det som sanktionerat från viktigare människor högre upp i hierarkin. Polisens varning lät trovärdig och genomslagskraften var enorm. Strax därefter hakade Hollywood på och myten blev till sanning.«

»Gillar du också Jeopardy?« frågade han.

»Och inte bara det«, fortsatte hon. »Första meningen är nästan viktigare än hotet att allt kan vändas emot dig! Vad jag förstår är det ett av de tidigaste exemplen på hur en statlig institution vänder på problematiken och därmed får hotet att låta som ett snällt erbjudande som ingen gärna tackar nej till; you have the right to remain silent. Jo jag tackar. Vilket fint erbjudande. Jag tackar nog ja. Jag väljer att hålla tyst. Tack!«

»Nu får du ge dig!«

Han fick fatt i hennes laptop som stod på en pall bredvid soffan. Hennes lösenord var dreamyourselfawake utan mellanslag.

»Googlar du?« frågade hon.

»Så här säger Wikipedia: Mirandavarningen är en skyldighet av polisen i USA att påminna en anhållen person om dess rättigheter. Skyldigheten härrör från ett rättsfall 1966 där Ernesto Miranda fick resning efter en tidigare dom. När han blev dömd var det enda beviset erkännandet som han uttalat i samband med gripandet. Vid resningen -66 framkom det att Miranda blivit provocerad till erkännandet

Filmen rullade på i bakgrunden likt en statist ingen lägger märke till. Han kände sig trygg i samtalet och njöt av att han vågade vara sig själv. Med Julia upplevde han inte att det fanns några sociala ramar att förhålla sig till. Eller var det tvärtom, att hon var begränsad av honom? Hennes ramar kanske helt enkelt var större än hans. Möjligtvis var det alltid så, att en person av två upplevde en jobbig gräns för vad som gick att prata om. Såvida ramarna inte var exakt lika stora, då kanske man var själsfränder. Fast det skulle nog bli en lam relation utan spänning, själsfrände måste vara något annat.

»Har du upplevt det någon gång?« frågade han.

»Om jag blivit gripen i USA och informerad om mina rättigheter?«

»Om du upplevt att allt du säger kan och kommer att användas emot dig?«

»Låter som att du varit med om det.«

Han upplevde att hon läste av honom så enkelt, men var osäker på om han verkligen ville prata om det. Hellre att hon gjorde det. Han borde varit beredd på att frågan skulle studsa tillbaka men kunde inte förstå hur det kunde gå så snabbt.

Han ifrågasatte sina tidigare funderingar kring ramen för samtalet. Samtalsämnet låg definitivt vid tavlans ytterkant hur stor ramen än var. I hans tidigare relationer hade ramen varit mindre och samtalsämnet skulle inte fått plats. Nu var han osäker, likt en fågelunge med darrande ben på klippkanten som tänker att den egentligen är en svan. Han insåg att den lilla fågelungen någonstans långt där inne ändå måste tro på hoppet. Han själv trodde nog att hennes ram skulle vara tillräckligt stor för att han skulle få plats med sina tankar, om inte annat så var det dags att testa. I värsta fall skulle en alltför kraftfull reaktion från Julia vara ett kvitto på att de inte hade en lam relation.

»Berätta«, uppmanade hon.

»Jag blir ibland långsam med mitt svar i vissa situationer då jag är rädd för att det jag säger ska användas emot mig.«

»Varför då?«

»Jag vill inte skylla på en tidigare relation, men, jag gör det ändå. Under den perioden så var jag tillsammans med en person som ofta vände orden mot mig. Det ledde till att jag mer och mer undgick att formulera mig i åsikter, så småningom började jag undvika samtalsämnen och efter en stund tog relationen slut, men det gjorde inte mitt förändrade beteende.«

Han såg på henne, hon såg ut att mentalt anteckna något. Hon hade en stor t-shirt på sig som inte såg ut att vara hennes. Håret var uppsatt och han var osäker på om det fortfarande var axellångt. På teven rullade eftertexten.

»Visst är det bra att tänka efter i förväg och allt sånt«, fortsatte han. »Men jag känner att jag blivit långsam, jag lider av det i samtal med flera runt bordet. Jag hinner inte säga det jag vill säga innan chansen passerat.«

»Vi är väl alla rädda för att bli till åtlöje. Försvarsmekanismen finns väl där för att vi ska slippa uppleva skam«, sa Julia.

»Till viss del, men för mig känns det som att mekanismen är medvetet inlärd och att den snarare utvecklades för att slippa gräl än för att undvika skam. Jag upplevde inte att jag hade fel i sak, jag hade inget att skämmas för.«

»Vill du ge något exempel på vad ni sa?«

»Ett exempel var när jag kritiserade en krönika jag läst i en tidning, den handlade om att fenomenet mysi Sverige egentligen handlade om att stänga andra ute. Att svenskar är världsmästare på mys men att det i själva verket handlar om exkluderande, det finns helt enkelt en begränsning i antalet personer som kan ha mysigt tillsammans, det går att ha mysigt tre personer framför brasan, men inte fyrtiofem stycken.«

»Låter inte helt ologiskt?«

»Krönikören skrev för övrigt att brasor var dåligt för miljön och att det var ytterligare en sak som västerlänningar unnar sig. Jag höll inte med om texten utan framhöll att mys är något bra, att det inte är det privata myset man ska dra ner på för att rädda världen. Mitt ex sa att min kritik berodde på att krönikören var en kvinna, att det borde finnas många andra texter från manliga författare som jag kunde kritisera istället. Att den kvinnliga krönikören trots allt värnade om både miljö och människor.«

»Hon hade väl en poäng?«

»Jo, det är klart att det finns hundra andra texter jag skulle kunna anmärka på, men i sak tycker jag att jag har rätt att kritisera en sådan text. Jag tycker fortfarande att den var felaktig, men…«

Han tog en paus, visste inte om det var värt att fortsätta. Han såg på hennes böcker som stod färgsorterade i hennes bokhylla. Bredvid hängde två affischer från konstmuseum.

»Men vadå?« frågade hon.

»Samtidigt kan jag förstå att det kanske finns något strukturellt fel inom mig som lättare kritiserar en sådan text på grund av dess form och innehåll, än någon annan text som jag egentligen inte heller tycker är bra och att det eventuellt beror på inbyggda manliga strukturer. Och det sa jag till henne också, men hon körde bara på. Hon ville inte ha någon diskussion utan mitt försök till förklaring tolkade hon bara som att hon hade rätt och att jag var en idiot.«

»Har du något bättre exempel?«

»För några år sedan pratades det mycket om skillnaden mellan män och kvinnor. En period var det ju ett ensidigt samtal där en diskussion var omöjlig, om någon betonade ordet arv mer än ordet miljö sågs personen som sexistisk. Samtalsämnet undviker jag än idag.«

»Så du menar till exempel att olikheterna i kvinnlig och manlig sexualitet är medfödd? Att mannens syn på kvinnan som objekt inte är ett resultat av miljö?«

För ett ögonblick tänkte han att det var menlöst att försöka förklara. Sedan på ramen, att de möjligen befann sig långt utanför dess gränser, på olika sidor. Allt handlade kanske om hur man som par fungerade utanför ramen? Han noterade att Julia lagt märke till att han tänkte efter en extra sekund. Omedvetet hade han dragit benen närmare sig och insåg det först när han märkte att Julia reagerade på det. Förmodligen var det någon undermedveten mekanism, en fysisk försvarsställning. Han funderade på om hon höll med alla andra, eller om hon bara provocerade honom, det kanske var ett sådant tillfälle där det inte gick att låta bli. Han kom att tänka på rundpingis. Under tiden som student hade han och hans klasskamrater ofta spelat rundpingis när de drack öl. Friman brukade provocera med en sådan där hög boll som han verkligen inte kunde låta bli att smasha på, han hade tagit i för mycket och missat bordet.

Var det han som lockat henne till att provocera honom? Om han svarade ärligt kring sin syn på arv och hennes ram var för liten, skulle hon då vända orden emot honom? Han trodde att han inte var rädd men insåg att det inte spelade någon roll. Han tänkte efter en gång till när han avbröts.

»Nu är jag extremt medveten om att jag kanske självuppfyller orden du sa om dig själv«, började hon. »Att du inte hinner tänka färdigt innan jag börjar prata. Men jag vill veta vad du menar, jag vill förstå. Jag tycker personligen att det är skillnad på manlig och kvinnlig sexualitet, jag tror de flesta håller med om att män lättare faller för naken hud, medan det krävs mer för kvinnor. Om det är en sanning så kan skillnaden bero på antingen arv eller miljö och min fråga är alltså om du tror det endast beror på arv?«

»Jag skulle väl snarare säga att jag inte tror att det enbart beror på miljö, vet inte om det finns behov för att sträcka sig längre än så. Jag är inte ute efter att spekulera i den absoluta sanningen som vi ändå inte får svaret på. Jag blir mest upprörd över att om man tenderar att utrycka något som går emot den extrema åsikten att allt endast beror på miljö, då blir man själv behandlad som extremist.«

Hon smekte hans ben. Han upplevde det som symboliskt, att hon gjorde det för att visa att hon fortfarande fanns vid hans sida trots att han förmodligen uttryckt sig klumpigt. Reflexmässigt började han smeka hennes ben. Som när man ler när någon annan ler, för att man tror att man ska le men inte vet varför. Deras händer möttes och hon fick honom att släppa analyserna.

»Jag har tänkt på en sak«, började han.

Han visste inte om han skulle fortsätta, det kanske var onödigt att undersöka ramens relation till horisonten ytterligare. Kanske var det dumt att han påbörjat meningen innan han tänkt färdigt. Och nu hade han varit tyst så länge att hon blev extra nyfiken. Han kände ett behov av att ventilera en mapp med tankar han inte riktigt öppnat tillsammans med någon utomstående, frågan var om Julia var rätt person för detta sällsynta uppdrag.

»Vad då?« svarade hon.

»Alla män är styrelseledamöter, utom Krister, han är minister.«

»Va?«

»Vi leker Jeopardy!«

»Va?«

»Du ska försöka ställa frågan till svaret som jag precis sa.«

Han tittade på henne, ingen reaktion, han fortsatte:

»Normalt så får tävlande välja kategori och svårighetsgrad, men jag gjorde det åt dig första omgången: kategorin är; kvinnligt och manligt och svårighetsgraden är 500.

»Ok, lurigt.«

Han visste inte vad han satt igång. Han hade väl egentligen tänkt att hålla Julia och Julia2 så långt ifrån varandra som möjligt, men nu rullade snöbollen i nedförsbacke och han kände sig återigen medryckt i något.

»Alla män är styrelseledamöter, utom Krister, han är minister«, sa han igen.

»Vad är en generalisering?« fortsatte hon.

»Grattis och välkommen in i spelet!« svarade han.

»Kvinnor och män, 400.«

»Alla män åt thai, utom Lars, som fick massage.«

»Vad är manlig sexualitet?«

»Rätt.«

»Kvinnor och män, 100.«

Efter en stunds lek när även Julia fått prova på att vara programledaren med alla svar, ställde hon en förväntad fråga. Det var som att han på väldigt kort tid hunnit glömma bort att han satt en snöboll i rullning nedför backen. Fast tid funnits för förberedelser så hade den inte använts. Fast de taktiska varningssignalerna ringt i tid så hade han valt nuets kompromisslösa framfart. Han hade för första gången på länge prioriterat bort att tänka efter, det berodde nog på att deras relation alltmer liknade ett förhållande, att det var ett naturligt steg i processen. Hur naturligt och sunt det än må ha varit så blev han nu påmind om varför han i början av relationer tänkte efter, och hur bekvämt det var jämfört med att utsättas för hans nuvarande situation. Hennes förväntade fråga gällde ursprunget till dessa rim om alla män. Han tänkte att det förmodligen var bäst att vara ärlig och berätta om Julia2, men han saknade lusten.

Han berättade om en vän som var fundersam kring följderna av att ge ut vitsarna som bok.

»Hon överväger att inte publicera för att slippa få kritik«, sa han.

»Den boken vill jag se, skulle vara kul om det blev en debatt«, sa Julia.

Han fick henne att förklara djupare vad hon menade och hon förde dem längre in i för honom outforskad mark. Där var det hela tiden viktigt att stå kvar på sitt stödjeben och innan man tog nästa steg, försiktigt undersöka var man satte foten därnäst.

»Det offentliga samtalet om ojämlikhet snuddar ofta vid problemet att dra alla över en kam, vissa tar illa upp vid avsaknaden av nyanser«, sa hon.

Hon berättade vidare att det fanns en uppsjö av litteratur skriven av kränkta män som hade behov av att bevisa att de inte var som alla andra män. Att faktiskt inte alla betalar för massage med lyckligt slut.

Hon pekade på kärnan av att beskylla en homogen grupp för något, att det i de flesta fall var början av en negativ spiral. Hon exemplifierade med gängkriminalitet, rasism och religion. Samtidigt menade hon att det var nödvändigt.

»Det går inte att ifrågasätta fakta som bevisar att män är skyldiga till nittiofem procent av allt våld i världen«, sa hon.

Hon pratade vidare om att problemet måste belysas för att det skulle kunna gå att diskutera varför saker ser ut som de gör. Att man måste förstå problemets ursprung för att identifiera metoder för problemlösning. Hon trodde kanske inte att boken skulle lösa problemen i sig, men att man ibland behövde provocera fram alla representanter till förhandlingsbordet.

»Feministerna kommer aldrig själva att lösa ojämlikheten«, sa hon.

För första gången blev han lite osäker på om hon var seriös eller inte. Sättet hon sa att kvinnorna själva inte kunde lösa problemen innehöll fler frågor än svar. Och hon lämnade slutsatsen, med hennes mått mätt, relativt omotiverad. Egentligen argumenterade hon mot att ställa en homogen grupp till svars, för att i nästa sekund säga att det var tvunget.

Han kunde delvis känna igen sig i de försvarsbenägna männen som tydligen författat hela böcker för att ursäkta sig. Ofta byggde kritiken på att det var män som var problemet, att alla män är själviska maktmissbrukande kåta djur, som blir kränkta av kritik.På sätt och vis var det inte så konstigt att de kränkta författarna reagerat. Han hade svårt att se hur boken skulle få män att förbättra sitt varumärke gentemot kvinnorna.

Han funderade på varför Julia2 eventuellt ville lägga projektet åt sidan, om det berodde på svaghet eller styrka. Varhon verkligen villig att avstå från att bli sedd? Kanske var det bara något hon sa, att det handlade om ett behov av att uttrycka sin restriktion i förväg, en slarvigt skriven brasklapp.

»Vad tycker du?« frågade Julia.

Det var alltid problematiskt att formulera ett slutgiltigt svar. Som vanligt kunde han påpeka fördelar och nackdelar i absurdum utan att landa i en åsikt. Han tänkte att ett mynts ena sida inte är mer värdefullt än den andra, att det var anledningen till att de användes vid beslutsfattande.

Men innerst inne önskade han nog att han faktiskt föredrog ena sidan mer än den andra.


Sara Kappelin

Perspektiv

Om man står i sin trädgård, eller var man nu står, och ser ut över heden så kanske man ser diset som lagt sig där. Som ligger som ett litet tunt täcke, som ett moln fast på marken. Det brukar ligga där såhär års.

Det är som i en Disneyfilm. Som när Belle rider iväg för att hitta sin pappa, men kastas av hästen. Diset ser ut att gå att röra runt i. Som om det skulle kunna se ut som sockervadd.

Om man ser det där diset borta på heden, så går man kanske ut i det. Man kanske kliver ut ur gräsmattan och går på grusvägen och sedan den långa asfaltsvägen som delar heden mitt itu. Allting är alldeles tyst. Man skulle kunna ropa, och ropet skulle höras flera kilometer bort. Sådan är en hed.

Om man nångång fått för sig att gå in i det fina diset som föds ute på en hed, så vet man också att det inte går att stå mitt i. Diset är hela tiden längre bort på heden, kanske även i din trädgård, där du var från första början.

 


 

Ansvarsområde

En pojke leker med två vänner. De har varsin luftpistol i handen. De springer runt i pojkens hus och skjuter på varandra. Skotten gör inte ont, bara svider till litegrann. Som ett insektsbett. Eller som ett nässelstick.

Barnen springer ut ur lekrummet och in i köket. Vidare in i vardagsrummet där pojken gömmer sig bakom en fåtölj medan han skjuter på sina kamrater. Alla skrattar och har entusiastiska röster. Utifrån skulle ingen kunna förstå vem som leder.

De springer tillbaka till köket. In i lekrummet. Pojken jagas. Vännerna har gaddat ihop sig. Han springer in i sina föräldrars sovrum, och stänger dörren bakom sig. I lekrummet står vännerna och säger att han ska komma ut och slåss. Pojken svarar inte. Pojken står vid sidan om dörrkarmen med pistolen mot bröstet. Han håller huvudet högt. Han spejar. Han håller ett vakande öga. I rummet intill rör sig pojkarna. Ibland hörs skott.

Pojken sätter sig på huk och tittar i nyckelhålet. Han ser inga rörelser, men han hör. Han håller kvar blicken på lekrummet medan han håller balansen med händerna mot dörren.

En av vännerna går fram till dörren och skjuter med pistolen genom nyckelhålet. Pojken blir skjuten i ögat. Pojken får ont och skriker. Lite senare visar det sig att pojken blivit blind.

Ortens alla mammor lär från den dagen sina barn att inte titta genom nyckelhål.

Ortens alla barn kommer i sin tur att lära sina barn att inte titta genom nyckelhål.

I flera år framöver, fortsätter barn att skjuta genom nyckelhål.

 


 

Nederbörd 

När jag hör meterologen förklara vädret för helgen låter det som att han läser upp en dikt. Kanske som om han trodde att vi helt skulle glömma bort vad han sa om han fortsatte med sin rytm. Att alla vi skulle haka upp oss på den och inte alls bry oss om vädret. Och då inte alls kunna bli besvikna sen om han har fel, och då inte alls få för oss att skicka hotbrev till redaktionen. Nångång läste jag om en man som hade hotat att döda meterologens hund om han gav en felaktig väderrapport igen. Personen hade semester och skulle cykla till Stockholm och blev lovad sol och en mild bris från söder. Istället fick den hällregn två av dagarna. När han kom fram till Stockholm skrev han brevet. Folk gör sånt. Det händer hela tiden. Kanske ville därför denhär unge meteorologen helgardera sig. Han var dessutom från Gotland och pratade inte som de andra. Bara det kan reta upp befolkningen. Med en oväntad dialekt krävs det inte många felberäknade droppar för att någon skulle mordhota hans hund. Om han nu hade nån.

Kanske upprätthöll han bara den där retliga rytmen för att överhuvudtaget minnas vad det var han skulle säga. Kanske tänkte han på något helt annat egentligen.


 

Klockan 12

Jag äter lunch på toaletten. Jag hänger av mig min jacka. Jag hänger den på kroken, tillsammans med min halsduk. Ryggsäcken placerar jag på golvet, i hörnet vid dörren, och på den lägger jag mina vantar och min mössa. Jag ser mig själv i spegeln. Ett hår sticker ut ur det ena ögonbrynet, och jag rycker det. Jag tvättar mina händer.

Matlådan består av rödbetsbiffar och sås och potatis. Jag äter det kallt, medan jag sitter på toaletten vars sits är nedfälld. Rödbetsbiffarna är köpta, men såsen har jag gjort själv. Det är gårdagens rester, och det smakar gott. Det finns en sötma som inte fanns igår, och pepparsmaken har tonats ner av kylan.

Ikväll ska jag gå på bio, tänker jag, och ser ner på mina skor.

När biffen är slut, skopar jag upp den sista pölen av sås med potatisbiten som är kvar. Jag slickar av gaffeln, lägger ner den och lådan i påsen, som jag sedan lägger i väskan. Jag tar på mig kläderna igen, och torkar mig om munnen. Sedan går jag ut.

 


 

Allting

Vi bär med oss alla åldrar hela tiden. Som vänner vi brukat känna, som bor längst in i oss. Som följer med och ser på. Kanske är det därför gamla människor går så dåligt. Det måste bli tungt att släpa runt på så mycket av sig själv på en gång.

 


 

Storlek 41

Du lägger en hel barndom på att tro att du en dag kommer att växa i dina föräldrars skor. Sedan kommer vuxenlivet och du måste fortfarande knipa dina tår mot sulan för att tofflorna inte ska trilla av. Man kan bli stor, men inte hur stor som helst.

 


 

Vem vet mest

En kvinna ska gå uppför en trappa. Kvinnan bor i en tvåvåningsvilla med sin man. Mannen är på andra våningen. Mannen sitter framför tv:n. Mannen tittar på en dokumentär.

Kvinnan kommer från köket. Kvinnan har lagat mat. Kvinnan har värmt mat i micron. Kvinnan har cancer. Kvinnan har dålig balans. Kvinnans balanssinne har skadats av strålningen hon fått på sjukhuset. Kvinnan har en peruk.

Kvinnan står vid trappan. Kvinnan ska ta sig upp. Mannen och kvinnan ska äta mat tillsammans. Framför tv:n.

Kvinnan har en tallrik i vardera hand. Kvinnan sätter högra foten på första trappsteget. Andra benet hastigt upp för att inte tappa balansen. Kvinnan gör samma sak på det andra trappsteget. Likadant på det tredje, men där är kvinnan nära att falla med all mat. På det fjärde lutar hon sin sida mot räcket. Kvinnan andas tungt och ansträngt. Tallrikarna är stora. På dem finns köttbullar. De rullar.

På andra våningen sitter mannen framför tv:n. Planlösningen är öppen. De skulle kunna tala med varandra.

Kvinnan sätter ner båda tallrikarna på det sjunde trappsteget. Kvinnan tar tag i räcket och drar sig uppåt. Kvinnan är andfådd. Kvinnan böjer sig ner och lyfter tallrikarna som ställs på det åttonde trappsteget. Hon andas och häver sig upp till nästa trappsteg, sedan flyttar hon tallrikarna igen.

Kvinnan har kommit halvvägs.

Kvinnan fortsätter så resten av trappan. När kvinnan kommit ända upp, böjer hon sig ner till golvet för att plocka upp tallrikarna. En av köttbullarna trillar på golvet. Mannen sitter fyra meter därifrån med ryggen till. Tv:n är på.

Kvinnan ställer tallrikarna på ett intillstående bord. Kvinnan böjer sig ner och plockar upp köttbullen. Hon låter den rulla över tallriken, varpå hon lyfter båda och haltar mot tv:n.

Mannen får sin mat och kvinnan sätter sig i fåtöljen, och äter.

De tittar på Vem vet mest.

 


 

Generation

När du blir stor ska du skala alla de morötter som din mamma och din mormor inte hann skala.

  


 

Berättelser

När din morfar och farmor frågade dig vad du ville bli när du blir stor var det kanske inte bara av nyfikenhet, utan deras sätt att bläddra framåt i en bok som de vet att de aldrig kommer kunna läsa klart.

 


 

Även en strandtomt kan vara en bur

 Jag minns den natten då vi befriade dina föräldrar. De låg och sov medan vi bröt oss in i deras hus och bar ut din ännu sovande pappa. Såhär i efterhand känns det konstigt att han inte vaknade. Vi rensade ut alla hans kläder och böcker och lp-skivor och elefanten i trä som han fått av sin pappa som barn, och till slut fanns det knappt något kvar av honom. Vi la honom i din bil och körde honom till den staden som han alltid tyckt om, vid den sjön han fiskade vid en gång som barn. Stugan intill sjön var liten, men nu var den hans. Vi bäddade ner honom i sängen, och när han ännu sov for vi därifrån.

Din mamma lämnade vi där hon var, fast med en väninna som sällskap i rummet intill. Hennes andning var ett tidtagarur, och medan det tickade öppnade vi ett fönster åt horisonten.

I möblerna, som stod kvar sedan förre ägaren, la vi det liv han hittills levt. I byrån vek vi försiktigt ner hans kläder. I hyllan staplade vi hans böcker, och i kistan la vi hans skivor med ryggen upp. I fönsterna tände vi de små lamporna med träfötter, och på väggen ovanför matsalsbordet hängde vi tavlan som han målade medan han ännu trodde på färger.

Vi la nycklarna till bilen och huset på köksbordet, och la fram en tändsticksask för det han önskade elda upp. Sedan gick vi.


Johannes Lindkvist

Ur
Människozooet

PROLOG

Mitt namn är Edmund Steven Miller, Edmund Ste-

Edmund ryckte till av ljudet från en kraftig smäll ute i korridoren. Han slängde snabbt toalettpappret i toaletten och kilade in pennstumpen i glipan vid toalettstolens lösa fäste.

Varje natt präglades alltid av en mängd olika ljud men just det här ljudet hade han aldrig hört förut. Det var inte de vanliga batongslagsljuden, släpas-genom-korridorenljuden eller panikbankandet mot metalldörrsljuden. Det var något helt annat och för första gången på flera veckor eller månader, hur länge visste han inte, började han i sin panik att känna hopp. Det fanns en chans, även om den var mycket liten, att det var insatsstyrkan som hade slagit till mot byggnaden. Det hade kunnat vara ljudet från en murbräcka, fast en enda smäll skulle inte vara tillräcklig för att slå in någon av säkerhetsdörrarna. I samband med den insikten började hoppet att blandas med tvivel. 

Han tryckte sitt öra mot den kalla metalldörren och lyssnade noga. Det var tyst och efter en stund hade hjärtat återtagit sin normala rytm. Dessvärre var det inte det enda som hade återkommit. De fruktansvärda verklighetsfrånvända tankarna hade även de återvänt. Han var tvungen att skriva, för att inte glömma, för att inte förlora. 

Det var alltid lättare att få in pennan än att få ut den. När de hemska sinnesstämningarna var som värst kunde han känna ett lyckorus över att ha kommit över pennstumpen. Det var under en repetition som han i smyg bröt av en bit av en blyertspenna. Han knäckte den under ett högljutt gräl och lyckades senare smuggla ner den i sin strumpa genom att klia sig vid linningen. Det var otillåtet och framförallt farligt att ta med sig rekvisitan från repetitionslokalen. Cellen som hade varit hans hem i flera veckor eller månader, tiden som han förlagt, var inte mer än åtta kvadratmeter stor och innehöll bara en säng, en toalett och en toalettrulle. 

Edmund fick ut pennstumpen med hjälp av lillfingret och tog en rejäl mängd toalettpapper som han rullade ihop till en hård liten klump som gick att skriva på om man inte tryckte för hårt. Han tog ett djupt andetag för att ta kontroll över sin hektiska andning och började sedan skriva med små bokstäver:

Mitt namn är Edmund Steven Miller, jag föddes den 15 mars 1979 i Seattle. Edmund Miller, 15 mars 1979 i Seattle. Min mamma heter Susan Miller, min pappa heter Paul Miller. Edmund Steven Miller. Det här är inte verkligt. Tro inte på dem. 

Han lade pappersklumpen åt sidan, drog en tung suck och granskade det han lyckats åstadkomma. Pappret hade rivits upp på vissa ställen och några bokstäver var otydliga. Det viktigaste var inte huruvida det var läsbart eller inte, det skulle ändå spolas ner innan morgonlarmet. Det viktigaste var själva skrivandet, att få ut tankarna på något som gick att ta på, något som inte var en del av hans förvirrade sinne. 

Han hade fortfarande ont efter sömnen; han hade alltid ont efter att ha sovit. Madrassen var av det tunnaste laget och kudden var nästintill platt. Han visste inte vad klockan var. Om det var morgon eller fortfarande natt. Han hade aldrig någon tidsuppfattning när han befann sig i cellen. Väggarna saknade fönster och det kunde dröja flera timmar eller bara några minuter innan morgonlarmet. 

Han satte sig ned på sängen, svanskotan tryckte mot det hårda underlaget och hans dimmiga blick föll ner mot de magra armarna. Hur han faktiskt såg ut i ansiktet nu förtiden visste han inte, men de insjunkna groparna under kindbenen kunde han tydligt följa och känna med fingret. Han mindes knappt sin egen spegelbild, fast mindes gjorde han nog, men minnesbilden var säkerligen förvrängd. Stundtals var det obehagligt att tro sig veta någonting om allting och allting om någonting. Risken fanns att man i självaverket lurade sig själv. 

Cellen luktade alltid avlopp och damm, men nu av någon anledning började en vag lukt av maräng att fylla rummet. Det var säkert bara inbillning, eller något luktminne från förr som krälat sig upp ur sitt gömsle någonstans i hjärnan, långt där bak i det fördolda som en gång var hans och inte deras. De hemska psykotiska tankarna var borta, i alla fall för tillfället och just nu kändes sinnet klart. Just nu visste han vem han var, var han kom ifrån och vad som hade hänt. Men så var inte alltid fallet. Ibland svalde han allt som de försökte pränta i honom, som de med en kötthammare försökte banka ur honom, jagets köttsaft, tills endast ett urholkat kroppsligt skinn fanns kvar. 

Edmund lyssnade igen. Tystnad. Maränglukten hade försvunnit och cellen var återigen sig lik. Hans tankar rörde sig mot dagen som hade inträffat några veckor, eller månader tidigare. Han hade varit hemlös i två år på grund av alkoholproblem. Familjen hade brutit kontakten med honom långt tidigare när han vid tjugoårsåldern lämnade Jehovas vittnen. Ett vuxet liv ute i kylan, bortom någon som helst familjär trygghet. Hans syskon, de sista i familjen som ibland hörde hans röst i telefon, hade även dem slutligen brutit den sporadiska kontakten. Det enda han höll hårt om var hans skådespelarutbildning i New York och möjligheten att få ett genombrott. Men alkoholen hade även dränkt den drömmen. En dröm som legat latent tills den dagen för en svunnen tid sedan då han svarade på en annons och blev kallad till audition. Det var då de kom. Det var då de-

Edmunds dagdrömmande avbröts av ännu en smäll. En annan slags smäll. Ljudet kom från väggen, från cellen bredvid och lät som en ljuddämpad duns. Han visste inte vilka som var hans grannar. Berättarna fördes in i cellerna, en och en. Det kunde ha varit ängeldamen. Det kunde ha varit Humphrey. ”Tjocke Humphrey” – så fet att Edmund ibland var säker på att de matade honom i smyg och att han egentligen var en angivare, en spion åt dem. Tjocke Humphrey kunde ha varit ljudets källa. Om han i sömnen trillat ur sängen skulle det således ha hörts ut i hela korridoren. Men varför skulle en angivare bo i en fönsterlös cell? Det kunde ha varit ännu ett självmordsförsök. I matsalen hade en person, vars namn han nu hade glömt, kommit in med ett stort blåmärke mitt på pannan. Han mindes det tydligt eftersom det såg ditmålat ut och liknande ett avbildat plommon. Det var resultatet av ett misslyckat självmordsförsök och även den morgonen hade han ryckt till av ett liknande ljud som det han nyss hade hört. Plommonsmannen, vad han nu hette, hade rusat med huvudet först mot ståldörren i ett desperat försök att avsluta sitt liv. Det blev ett blåmärke istället, men han lyckades säkert till slut. Edmund hade inte sett honom på flera veckor, eller månader, eller hur lång tid det nu tog mellan varven. Han tittade mot toalettsitsen. Han funderade på om det ens var möjligt att knäcka sin egen nacke med hjälp av toalettlocket. Det var säkert omöjligt. Och han var inte särskilt intresserad av att testa. Hoppet, eller vad det nu var som ibland fick honom att tro, hade ännu inte lämnat honom. 

Han kramade om pappersklumpen med handen. Det avlöste av någon anledning en viss ångest. Han var fortfarande frisk i huvudet, som han brukade benämna det för sig själv, och kunde med enkelhet komma ihåg vad som hände dagen då de kidnappade och frihetsberövade honom. Han orkade inte tänka på det. Det viktiga var bara att han kunde tänka på det, att han just nu kunde minnas det. I vilket fall som helst så hamnade han här, i en byggnad utmed en insjö omgiven av barrskog någonstans i världen. Förmodligen i någon avlägsen del av USA, en glömd skog långt ifrån civilisationen. 

Edmund ryckte till av morgonlarmets tjut ute i korridoren. Han hade insett det långt tidigare men larmet var ändå en bekräftelse på att insatsstyrkan inte hade var källan till den första och höga smällen. Han reste sig mödosamt upp ur sängen och spolade ner pappersklumpen i toaletten. Allt var som vanligt. Snart skulle vakten komma och hämta honom. Han ställde sig någotsånär rakryggat vid dörren och inväntade början på ännu en dag i helvetet.

MALIN HEDLUND 

Malin pussade sin treåriga dotter Emma och tvååriga son Valter. Barnen föreföll mer intresserade av sina frukostflingor, formade som små roliga figurer, än vad de var för deras mamma. Från köksradion strömmade musik och enligt väderprognosen skulle det bli en kylig höstdag. Det såg inte ut att vara kallt ute, solen tittade då och då fram genom molnen och allén som gick utanför lägenhetsfönstret såg praktfull ut med sina orangegula blad. 

Hon var på strålande humör, hon nynnade med i musiken och for runt i köket med en batteridriven hårfön. Hon hade blivit kallad till en audition och framför spegeln stod inte längre en ensamstående tvåbarnsmamma utan en uppsminkad filmstjärna; det var bara håret som skulle stylas innan bilden var komplett. Hon sneglade mot klockan i hallen. 

06:50.

 Hon började känna sig stressad. Hon ville gärna skjutsa ungarna till dagiset tidigare än vanligt. Auditionen var redan klockan nio på förmiddagen, fem mil bort, alldeles i utkanten av staden. Hon ville vara ute i god tid för att inte riskera rusningstrafikens eventuella köbildningar och inte bara det, det hade inte varit fel att få lite tid på sig att köra igenom monologen en gång i bilen innan det var dags. 

Hennes framförhållning och tidsplanering visade sig vara bra, för väl i bilen fastnade bältet i den ena barnstolen, tvååringen började gråta av någon outgrundlig anledning. Inte bara det, hon hade glömt både sin kaffetermos och vattenflaska på köksbänken och det tog säkert fem extra minuter att ta hissen, låsa upp och springa ner igen. Hon brukade aldrig lämna sina barn ensamma i bilen men nu hade hon verkligen haft bråttom. Det fanns ingen tid att stanna och köpa både kaffe och vattenflaska, två drycker som var väldigt nödvändiga för henne. Hon blev lättirriterad utan morgonkaffet och utan vatten blev hon alltid väldigt torr i munnen precis innan en audition på grund av nervositeten. Ingenting skulle få förstöra hennes chanser till drömrollen. Hon var trött på att jobba i skoaffären, på det enformiga, på det överdrivna säljarleendet, på kunderna. Mest av allt var hon trött på att söka och söka men aldrig få gå på någon audition. För lite teatererfarenhet kallades det, men hur skulle hon kunna ådra teatererfarenhet om hon aldrig fick chansen att spela? Hon hade två barn, ingen tid för amatörteaterföreningar, inte tid för att vara statist i någon produktion. Nej, det hon behövde var något som kunde få henne att gå upp till sin aftershavedränkta idiotchef och säga upp sig. 

Hon vinkade från den lilla bilen. De hade sagt hejdå flera gånger men Valter stod alltid kvar med en av dagisfröknarna och utströmmade separationsångest. Emma däremot, hon hade rusat in i byggnaden direkt. 

”Mamma älskar dig!” ropade Malin. ”Jag kommer och hämtar er sen!” 

Hon vevade upp rutan och dagisfröken ledde in Valter i byggnaden. Med händerna nu på ratten såg hon dem röda naglarna som Emma hade fått måla dagen därpå. Hon granskade sig själv i backspegeln. Såg hon för uppiffad ut? Var det bättre att ge intrycket av att man tog auditionen på volley, att de behövde henne och inte tvärtom? Shit. Bilklockan visade en tid som fick stressen att skjuta ut i ådrorna. Hon tryckte snabbt in adressen på sin smartphone och den stela robotliknande rösten började guida henne ut ur stadskärnan. 


Linnea Lundborg

Utdrag ur projektet
Martin

 

Sjukhusområdets parkeringshus är överfullt, så vi får ställa oss på taket. Det regnar som om det gällde livet och vi är sena. Jag säger åt min lillasyster att ta min jacka, hon skyndar sig hukande bort mot entrén medan jag köper biljett. Automaten är lika långsam som regnet är obönhörligt. Det tjänar inget till att springa, så jag låter bli. Sitter blöt och kall i sjukhusfiket och väntar på att min syster ska bli klar hos audionomen.

Och bara några timmar senare kör jag uppför samma backe igen. Tommie bor i en av läkarvillorna från förra sekelskiftet. Utanför hans hus får man tydligen inte parkera. Eller? Jag blir osäker men vågar inte ställa mig på gatan, utan parkerar på en grusplan vid akuten. När jag öppnar dörren är det en vattenpöl stor som en säng under mina fötter. Jag får klättra över passagerarsätet för att ta mig ut.

På gymnasiet hade vi våra lektioner hemma hos Tommie. Han var sjuk, gick böjd över sin käpp och hade inte kraft att ta sig till skolan. Vi satt i hans soffor och lyssnade på honom och på Bach. Något år senare kom läkarna på att han var felmedicinerad, att han blivit sjuk av alla läkemedel. De rev recepten och på en vecka blev han 20 år yngre.

I vardagsrummet ligger det noter överallt. Golvet, hela flygeln och soffbordet är belamrat. Tommie skriver på ett stycke till en symfoni, nytt till en helkväll tillägnad honom, kompositören Tommie Haglund. Han frågar om jag vill ha kaffe eller te, svart te, han pratar om senast han träffade Kungen och Drottningen och hur trevliga de är. Under en middag hade Kungen frågat honom vilken som var hans favoritkompositör och Tommie hade frågat vem som var Kungens favoritkung. Kungen hade skrattat och svarat Gustav den tredje. Sedan pratar Tommie om John Cleese, men jag minns inte vad han säger. Han värmer bullarna i mikron, plockar undan noterna och så sätter vi oss.

När jag går får jag en kram och sedan en till. Utanför kuttrar en koltrast till. Det känns som att tiden går i cykler. Jag går och jag återvänder.


Tommie

Martins vän och lärare i klassisk gitarr. Under gymnasiet min lärare i musikhistoria. Tillsammans med Elisabeth, min pianolärare under gymnasiet.

TOMMIE

Martin … Jag lärde känna honom i början av åttiotalet. Jag har tänkt på det, hur det gick till. Jag träffade din mamma innan honom, jag tror till och med att det var innan de blev ihop. Jag hade en kompis – eller, han är ju min kompis fortfarande, men vi ses inte så mycket – Björn Lind. Vi var med i samma gitarrsällskap, Apoyando hette det. Björn var ingen bra gitarrist, men han jobbade hårt och kunde spela lite. Vi blev ganska bra polare, faktiskt. Björn brukade komma hem till mig uppe på Vallås efter att han hade jobbat klart på Nordifa. Han brukade ha med sig en kasse porter och så spelade vi något som hette Klasskampsspelet. Eftersom jag var så borgerlig och han var sosse.

Han skrattar.

Ja, vad dumt egentligen … Men vi gillade verkligen varann. Jag tyckte att det var lite fascinerande att han var vänster. Jag tyckte alltid om sådana tjejer också, på gymnasiet. Det var något häftigt med det.

Björn brukade hålla till ute på Möllegård, där Riccardo ligger nu. Har du varit där? De som gör egen italiensk glass?

JAG

Jo, flera gånger.

Det är fint där ute, bara svårt att ta sig dit. Någon gång cyklade vi längs landsvägen, sedan dess lånar jag alltid bilen. Det växer fridlysta backsippor i fårhagarna och efteråt måste man leta noga efter fästingar.

TOMMIE

Men på den tiden hade SSU halva huset och MUF andra halvan av huset. Ibland hängde jag med Björn dit, hade gitarren med mig och sådär. Det var mycket vänstersnack, men det var jättekul. Där träffade jag din mamma för första gången. Jag kommer ihåg att hon var söt, verkligen jättesöt. Hon hade precis blivit ihop med Martin tror jag, eller om de kanske höll på att bli ihop. Martin och jag, vi började prata. Vi upptäckte rätt snabbt att vi hade samma humor. Det var alltid Kalle Sändare. Vet du vad Kalle Sändare är? Det körde Martin stenhårt med, hans idiotgrejer. Vi satt och spelade hans kassettband och skrattade så att vi tjöt. Eller så relaterade vi till någonting:

”Har du hört den grejen? Han sa det och det …”

… och så garvade vi. Vi har båda samma humor. Lite anarkistisk humor, det hade han.

Det var helt självklart att säga ja när Martin frågade om han kunde ta lektioner för mig. Han kunde ju spela lite redan innan, ta ackord och sådär. Men han kunde inte det tekniska, det behövde han lära sig. Hur man gjorde fraseringar, fingerspel och sådana grejer. Du vet, när man ska spela klassisk musik … Man kanske kommer från popsvängen och helt plötsligt måste man lära sig läsa noter. Och det är noga hur man sätter tonerna, att man vet vad man gör … Det är ganska invecklat att spela klassisk gitarr, precis som att spela fiol. Det låter sällan bra när man börjar.

Jag skrattar. Jag började spela fiol när jag var åtta och det gnisslade i flera år.

TOMMIE

Ja, men det gör ju inte det. Du vet, ackord går alltid att lära sig, men ska det vara mer noga, då får man skärpa sig. Han hade den förmågan. Han hade det.

Han spelade för mig i ett par år. Ibland var vi hemma hos mig, men ofta höll vi till på Studiefrämjandet. Då låg det bakom Norra Station, till höger där, i en källarlokal. I vanliga hyreshus, liksom. Där höll vi till.

JAG

Hur var han musikaliskt?

TOMMIE

Han var begåvad. Och musikintresserad, han var verkligen musikintresserad. Och rytmisk … Helt klart begåvad. Han var angelägen om att lära sig. Väldigt seriös, lyssnade alltid noga. Han var tydlig, väldigt tydlig. Och skärpt. Han hade ett bra, sunt rytmsinne. Bra driv. Absolut ingen flummare, utan … målmedveten. Och riktning, han hade känsla för riktning. Han visste vart han skulle. Han gav sig inte förrän man hörde allt som han skulle ha fram, han gav sig inte. Han blev duktig. Han blev faktiskt duktig. Han fick ett rent, snyggt spel. Han hade säkert kunnat komma in på någon musikhögskola om han bara hade … hållit på.

Han ville söka någon musikutbildning. Vi bestämde att han skulle lära sig att spela ett visst antal stycken och att vi skulle börja med att lära upp honom tekniskt. Han tog lektioner och vi höll på. Han var noga och han var seriös, verkligen serös. Han spelade någonting av John Dowland, en renässanstonsättare som jag tycker jättemycket om. Jag var ganska hemma med Dowland, så det kändes bra att visa honom just det. Jag vet att Martin gillade att spela Dowland. Renässansmusiken passade honom, han gjorde den bra. Det finns en sorg i Dowland och en svärta, ett avgrundsdjup ibland. Det är verkligen melankolisk musik. Vi pratade inte så mycket om det, om sorgen i Dowlands musik, men … Det finns en släktskap med rockmusik också.

JAG

Var det inte Sting som gjorde en del tolkningar av Dowland?

TOMMIE

Jo! Det är inte alls konstigt att Sting gjorde en skiva inspirerad av honom, det är många rockmusiker som gillar honom. Det är nog vissa intervaller … och ibland svänger det rätt bra, faktiskt. Det är ganska rakt också, inte alls som jazzmusik, utan mera pang på. Det tror jag tilltalade Martin rätt mycket. Han satte det så bra. Han lärde sig ett par tre sådana stycken som han skulle söka med, ganska svåra stycken. Mycket svårare än vad Björn spelade. Han var bra, va.

Så skulle han söka och han kom in, på Helsjön. Din mamma målade, eller hur? De var ute hos mig och Helen, min förra fru. Vi bodde ute på Fjälldalens gård, vi hyrde en länga av ett litet gods där ute, precis innan Harplinge.

Det spökade i det där huset, men det var inget obehagligt. Det var snälla spöken, jag var aldrig rädd. I alla fall, din mamma och pappa var ute hos oss och fikade. Det var eftermiddag, Amanda var nyfödd, så om det var sommaren 88 … Jo, det måste det ha varit, för Martin hade redan gått ett år på Helsjön och skulle börja på sitt andra. Din mamma hade målat en tavla som jag fick, för att jag hade hjälpt honom att komma in på skolan. Jag har den här uppe, en gitarr är det, jättefin. Jag vet att jag blev så rörd av det. Och jag var så stolt över honom, att han hade fixat det så bra.

Efteråt pratade jag med gitarrläraren på Helsjön. Han sa att Martin hade varit så driven och att det också rytmiskt hade varit ett sådant driv i hans spel. Han sa att han var imponerad av Martin, av vad han hade åstadkommit.

Så jag, han … Jag har bara bra … Jag har faktiskt inte ett enda dåligt minne av Martin.

Han tänker efter.

Eller dåligt, men … nej, ingenting, faktiskt. Jag har bara bra minnen av den killen.

Men så var det den sista gången som vi sågs. Det var första gången som jag såg en annan sida av honom. Att det fanns en oro i honom, en underström av oro. Han hade gått klart på Helsjön, kommit tillbaka till stan. Jag kommer ihåg att jag själv grubblade mycket just då. Jag visste inte om jag ville fortsätta vara gitarrlärare, jag kände att det inte var min grej. Jag visste att Martin funderade i de banorna, men han var tvungen att gå en pedagogutbildning om han skulle kunna vara gitarrlärare. Jag vet att han frågade mig:

”Tror du att det går att få något jobb här i stan? Nästa vecka eller nästa termin eller något sådant. Tror du att det går att få något jobb? ”

Jag vet precis var vi var. Vi var precis utanför Köpmansgården, du vet tebutiken.

Jag vet precis. Det är sällan jag går förbi den butiken utan att öppna dörren på glänt och andas in dofterna. Jag vet att flera av mina vänner gör likadant. Jag tänker på det och jag tänker på klass, på att vara från en småstad och på hur få av mammas vänner, deras vänner, som läst vidare. Hur det inte fanns på kartan. Hur liten kartan var.

TOMMIE

Där stod vi. Martin stod på trottoaren och jag stod på gatan med min cykel. Vi hade bara sprungit på varandra och börjat snacka.

Jag vet att jag sa att:

”Om jag ska vara ärlig, så tror jag att det är stört omöjligt. Det går inte utan någon utbildning. Du kan ju söka på Studieförbundet, men det är så dåligt betalt. Det är jättelåg timpenning.”

Och då vet jag att han … för han var allvarlig då. Jag vet inte om du var på väg, kanske.

JAG

Minns du när det var?

TOMMIE

Det var på våren, inte så långt innan det med att han hoppade ut hade hänt. Det är möjligt att du var på väg. Om han var orolig för hur han skulle klara försörjningen och hur det skulle bli när han fick familj … Jag såg på honom att han liksom, han var så … Jag kände inte igen honom. Han var orolig och bekymrad. Han såg bekymrad ut.

Det är svårt, det får inte bli någon efterkonstruktion. När man vet vad som hände är det så lätt att göra en efterkonstruktion. Jag kunde ju aldrig för mitt liv ana att han skulle göra en sådan … att han skulle begå självmord. Det kunde jag aldrig för mitt liv tänka mig, aldrig någonsin. Men jag kunde se att han … Jag kände igen när jag själv var orolig. Man är nervös, man får ångest … Ångestladdad, såg han ut som att han var. Upprörd och ångestladdad. Och lite uppgiven.

Jag var helt förvirrad. Jag tänkte: ”Har jag sagt något som sårat honom, eller var kommer …? Vad har hänt?” Jag förstod att han på något sätt insåg att det var på allvar. Någonting var på allvar.

Sedan vet jag inte vad som … Jag kommer bara ihåg hans ansiktsuttryck när vi skiljdes åt. Det var lite som att han hade fått punktering, att glädjen … Redan när vi möttes såg han lite punkterad ut. Han borde ju egentligen ha varit glad! Han hade ju åstadkommit något, något jättebra. Det var ju verkligen ett lyft! Det var inte lätt att komma in på skolor då, man fick verkligen hålla nerverna i styr – och han hade klarat det, va. Jag var faktiskt imponerad av honom.

Och sedan …

Jag undervisade lite grann på ABF. Då var förresten Martin också med ibland. Jag tror att han hade lite timmar där, som lärare. Han som var chef för ABF då, Björn någonting, han ringde mig. Det var eftermiddag. Han säger:

”Sitter du ner?”

Han viskar.

Jag tänker: ”Vad är det nu? Har de gått i konkurs, eller vad …”

Så berättar han vad som har hänt.

Och jag vet att jag var fullkomligt … Jag vet inte, det var så … Det var något totalt … fruktansvärt, fruktansvärt var det.

Jag pratade med din mamma. Hon undrade om jag ville göra någonting till begravningen. Jag satte mig direkt. Det var en torsdag eller en fredag som hon ringde, på söndagen skrev jag klart det. Jag gjorde det på en eftermiddag, sedan var det färdigt. Jag tror inte ens jag tänkte. Det bara blev. Jag vet precis var jag satt, jag vet precis hur det var. Jag kommer ihåg solen. Det var en solig eftermiddag och jag vet att jag ville göra något som inte var för upprivande. Inte för sentimentalt, smörigt, smetigt, klibbigt, kletigt. Förstår du? Som river upp en massa … Något helt lugnande, bara … evigt, som bara fortsätter … som en klocka som bara … fortsätter.

Elisabeth spelade det på pianot i andaktssalen, vid kyrkogården. Det var så totalt overkligt, så fruktansvärt overkligt alltihop. Han var … Det låter som en floskel, men det var verkligen en go kille. Jag kände aldrig, aldrig någonsin, att jag inte ville vara med honom. Det var alltid, alltid kul att vara med honom. Och så den här befriande humorn.

Jag har svårt att tänka mig att du faktiskt aldrig har träffat honom …

När han säger det, när jag efteråt läser det, går det som en stöt genom mig. Jag vet att han inte menar något elakt, att han faktiskt bara har svårt att förstå det. Och jag är så avundsjuk på honom för det. På alla som fick träffa honom.

TOMMIE

Han dyker upp i mig ibland. När jag lyssnar på Kalle Sändare, sitter och skrattar åt det. Då är det alltid Martin som jag tänker på. Vissa uttryck han hade och sådär.

Tommies telefon vibrerar i hallen.

TOMMIE

Är det min eller din telefon? Det är min, va? Jag vet bara inte var min är …

JAG

Det låter som att den är ute i hallen?

Tommie hittar telefonen i hallen.

TOMMIE

Det är nog Elisabeth, vi ska se … Nej, det är Americo.

Tommie pratar med Americo.

TOMMIE

Förlåt, det var bara … städhjälp … Det är lite skämigt, med städhjälp.

JAG

… Det är ju inte som att hela världens orättvisor står och faller med det.

Jag säger inte att jag tycker att det är bra att han skäms.

TOMMIE

Nej, det är klart … Nej, men han dyker upp … Det var sådana här Kalle Sändare-uttryck, ”flifflam” du vet, sådant kunde han säga. Det kunde vi sitta och säga till varann … Vill du höra? Har du aldrig hört Kalle Sändare?

JAG

Nej, jag tror inte det …

TOMMIE

Du har inte det? Ska du höra någonting då? Vill du det? Som vi brukade skratta åt. Jag har det här, jag har det på …

Han reser sig, går bort till datorn vid musikanläggningen.

TOMMIE

Det ska du göra, så att du får lite grepp om vad det är för en galning. Du vet, han började som jazzmusiker på femtiotalet. Han är död nu, men … När han hade tråkigt mellan spelningarna brukade han busringa till folk och dikta upp historier, improviserade prylar, så att folk blev fullkomligt förvirrade. Det blev så populärt att samtalen började spelas in på band. Plötsligt var det någon som ville ge ut det på skiva. Så fick han ett totalgenombrott, Kalle Sändare. Det är så jävla dumt att det finns bara inte, så otroligt dumt … Det är som ett dokument över folkhemssverige kan man säga, på sextio- och sjuttiotalet. Och så göteborgshumor på det. Nu ska vi se …

Tommie sitter kvar, hukad vid datorn intill musikanläggningen.

TOMMIE

Jag är ute efter ett spår som jag vet att vi hörde. Jag måste bara hitta det. Förlåt att det tar lite tid. Jag ska se, jag kanske har det i telefonen …

Han sätter sig i soffan igen, med telefonen.

TOMMIE

Jag har det i telefonen, ska du se. Jag ska leta lite här. Här har du det här stycket, förresten. Det är Carl-Axel Dominique som spelar.

Tommie sätter på stycket som han skrev till Martins begravning, ”Meditation”, för piano. Vi lyssnar, tysta och jag oförberedd. Det är som att det har levt med mig sedan jag hörde det sist. Det måste vara tio år sedan jag hörde det sist.

TOMMIE

Jag var tvungen att göra något lugnande till begravningen. Det kunde inte vara något upprivande, utan något som var helt stilla. Jag behövde lugna mig själv också, jag var helt knäckt. Och begravningen … Det var mycket folk, många som var upprörda. Samtidigt fanns det en stor sympati, både för din mamma och för honom. Hela situationen var så obegriplig. Mycket värme, kommer jag ihåg. Det var väldigt … Jag har aldrig varit med om något liknande. Nej, han var alltså … Jag förstår att jag kommer ihåg honom. Han fastnade i en, på något sätt. Så att … Det är bra att du gör det här. Det är väldigt bra att du gör det här, tycker jag.

Jag ska se … Jag ska hitta den … Här!

Faktum är, du. Han som hade Fryshuset. Vad hette han nu? Han som startade Fryshuset i Stockholm, som dog för några år sedan. En sådan här helgonförklarad typ. Anders Carlberg! Det var tusentals människor på hans begravning. Då spelade de det här stycket! Han ville ha det. Jag fick höra det efteråt, jag visste inte om det. Det var Carl-Axel som berättade det, Dominique. Och stadsministern var där, det var massor med folk, från hela … hur mycket folk och toppar som helst. Då spelade de Martins stycke. Det kändes jättebra.

JAG

Hur känner du inför att höra det nu?

TOMMIE

Det är jobbigt.

JAG

Vad tänker du på när du hör det?

TOMMIE

Jag tänker på … Det kan jag ju berätta för dig …

Han stänger av musiken. Pianot tystnar.

TOMMIE

Det var en konsert med en grupp från USA. De gjorde det här stycket som ett litet förspel till ett av mina större stycken. Och då var det en av dem som sa:

”Jag kan höra hur hjärtat slår på det lilla barnet som ligger i magen.”

JAG

Men Gud …

TOMMIE

Ja … Det var väldigt starkt, tyckte jag.

JAG

Visste den personen något?

TOMMIE

Nej, nej … Jag berättade det sedan, vad som hade hänt.

”Va?” sa de då …

Men i alla fall, nu har jag klippet här. Nu ska du få höra! Då ringer han och ska sälja ett sofflock. Nej, han ska köpa ett sofflock! Nej, han ska sälja ett sofflock. Så är det. Inte ett ont anande människor är det.

Vi lyssnar på klippet, fnissar och skrattar högt. Klippet fortsätter i över fem minuter. Det blir mer och mer galet. Flera gånger härmar Tommie vissa saker som Kalle Sändare hittar på.

TOMMIE

Du vet, det är helt … Du ska höra en kort till. Jag kör en kort till. Den här körde vi mycket. Den här vet jag att han … Den måste du höra. Någon av de här är det, vi ska se …

Tommie letar bland klippen, testar några olika innan han hittar rätt. Vi lyssnar. Nu ska Kalle Sändare sälja en saxofon, som han spelar på under telefonsamtalet. Under samtalet säger Tommie flera gånger:             Vilken jävla anarkist …

Det ringer på dörren.

TOMMIE

Sitt du bara här, jag kommer …

Tommie går bort till köksingången, släpper in och pratar med Americo, kommer tillbaka.

TOMMIE

Han har gjort hundratals inspelningar … Fullkomligt vansinnigt. Jag tycker att det är roligt än. Ja, sådant här lyssnade vi jättemycket på. Ibland sa han helt plötsligt ”flifflam”. Och så sa vi det också, ”flifflam” sa vi …

Martin var ju inte elev på det sättet, jag såg honom aldrig som elev. Jag bara hjälpte honom. Han var ju elev, såklart, men jag menar … Det var aldrig något trams på lektionerna, utan vi sågs hemma och lyssnade. Jag tror aldrig att jag var hemma hos honom, faktiskt. Jag tror mest att han var hemma hos mig.

Sedan sågs vi på konserter, såklart. Apoyando hade konserter varje månad, på Stadsgalleriet. Det låg vid bion ungefär, det är någon klädaffär där nu. Nästan varje månad var där en konsert. Det var en väldigt kreativ miljö, sådant går inte att göra idag. Det går inte. Du vet, tiden är helt annorlunda. Då lockade klassisk gitarr. Vem är intresserad av det idag? Då får det vara skivinspelningsklass, fast det är knappt att ens det räcker. Men vi tog dit alla möjliga. Det var bra och halvbra, ibland var det jättebra, ibland spelade vi själva och det var också bra. Det var en kreativ atmosfär i Halmstad då. På ett sätt som inte … Det är en helt annan tid idag. Då fanns ju teatergrupper också, som gjorde en massa pjäser … Det var annorlunda, faktiskt. Han försvann ju när allt det började upphöra. Då försvann ju Martin.

Jag undrar vad det hade blivit av honom … Jag tror att han hade varit väldigt kreativ. Hade någon lyckats stoppa honom, fått honom att se vad det var frågan om och stoppa honom … Han kanske hade behövt bli inlagd, eller få några mediciner, jag vet inte … och terapi, samtalsterapi i kombination med mediciner, så att han hade kunnat komma tillbaka … Då tror jag att han förmodligen hade varit en väldigt duktig lärare Det kan jag se honom som, faktiskt. Hjälpa unga. Just med hans positiva attityd och sådär … och humor. Mycket humor.

Tänk om han hade varit det. Vem hade jag varit då? Jag som ändå tillbringade all ledig tid på Kulturskolan? Hade jag gjort likadant eller ännu mer? Eller helt tvärtom?

Det var väldigt lätt att få honom att skratta. Jag såg aldrig de andra sidorna, de mörka sidorna. Det var bara den där sista gången.

Elisabeth kommer hem, ropar i bakgrunden. Tommie ropar tillbaka.

Nej, det finns massa grejer som han skulle kunna göra, som han skulle kunna ha gjort. Administratör … Det var ganska bra ordning på honom. Det märktes på lektionerna, på hur han övade. Administratör eller lärare, undervisa i gitarr eller något. Inte på någon fabrik eller sådär, det tror jag inte att han … Han var lite för kreativ för det. Vad som helst … Han hade kunnat söka vidare, om han hade velat det. Just då var han nog bara ute efter att hitta något sätt att försörja sig på. Han ville ha en fast punkt, så att han kunde försörja dig och sig själv och din mamma. När du blev till blev han ju tvungen … Förmodligen var det just det, att han plötsligt var tvungen … Det vet jag själv, när jag fick Victoria 85. Jag tänkte: ”Hur fan ska jag kunna bli pappa, jag är fan inte van, jag har ju inte ens ett riktigt jobb.”

Martin träffade ju båda mina döttrar. Han var jättegullig med dem. Jag kommer inte ihåg om jag sa det till honom, att jag var ängslig för att bli farsa, men jag var det. Jag menar, jag hade aldrig ens varit anställd någonstans och så ska man plötsligt bli familjepappa och börja ta hand om ett litet barn. Det är ju ett jätteansvar, väldigt ångestladdat. Jag kan förstå att det rev upp någonting i honom. Men jag kan inte förstå vad det var.

Jag tror att han berättade att hans pappa också hade begått självmord. Han berättade det för mig, men jag tänkte aldrig att det var någonting som skulle påverka honom i en sådan riktning. Han hade lyft sig så mycket. Men jag vet att jag tyckte synd om honom, att det var … Jag vet inte om han var besviken på sin pappa. Det kan man ju faktiskt bli. Att man känner sig sviken.Jag kan förstå det där med missbruket, från båda föräldrarna … Då har han ju ingen förebild, ingen att titta på och fråga: ”Hur gjorde min pappa?”, ”Hur gjorde min mamma?” Om de funnits kvar, men båda försvann … Och han vet inte ens om de tog livet av sig! ”Ska jag göra samma sak?” Och så bara rasar alltihop och så bara gör han det. Jag tror inte ens att han hann tänka. Alltså, jag var ju inte där, så jag har ingen aning, men det är den enda teorin som jag kan ha. En person som han, för att göra en sådan sak … Jag tror knappt att han hann tänka. Det var en impuls.

Men det vet din mamma bättre … Vad är hennes teori? Hon sa till mig att han varit dålig några veckor innan?

JAG

Ja … De hade precis kommit hem från Samos, i Grekland.

Jag tittar på de bilderna precis innan jag åker till Tommie. Det går inte att se dem utan att tänka på vad som hände efteråt, men jag kan inte låta bli att tycka att det finns en ödslighet i bilderna, ett tryckande frånvaro. Som stiltje innan storm.

JAG

Mamma har sagt att han inte var lik sig, att han slöt sig på något sätt. Jag vet inte de medicinska termerna eller så, men han … blev annorlunda. I samma fotoalbum finns det några bilder utifrån Grötvik, som Martin tagit någon dag efter att de kommit hem. Bredvid dem har mamma skrivit att han sa:

”Tänk vad fint det är här ute. Att jag aldrig tänkt på det förut.”

Och så står det: Ny fotorulle. De här bilderna fick Martin aldrig se. Men det glömmer jag att säga till Tommie.

JAG

Jag vet inte … Jag tror att han kände att det var något som var fel, en tid innan självmordet.

TOMMIE

Sökte han hjälp?

JAG

Ja, delvis …

TOMMIE

Jag har svårt att se Martin, vad han … För mig var han en kille som spelade gitarr och som var … Jag vet inte om han var med SSU eller hur det var. Vi pratade aldrig politik, han och jag. Jag tyckte mest att det var spännande med socialdemokrater, det var inget jag …

Han skrattar.

TOMMIE

Jag tyckte att det var kul, jag tyckte om dem. Många var väldigt goa människor. Ibland tyckte jag att jargongen var lite tråkig, det var lite mycket och lite väl intern jargong. Man skulle vara lite tykna mot varandra. Det förstod jag aldrig riktigt. Men jag tyckte att det var väldigt goa människor, som Björn och Martin och din mamma och sådär. Din mamma var verkligen helgjuten. Jättegullig … De passade verkligen bra ihop, hon och Martin. Jag upplevde aldrig att det var något konfliktfyllt, aldrig någonsin. Väldigt kärleksfullt var det. Och hon var så trygg i sig själv. Hade Martin bara … hållit på, hade hon nog kunnat styra upp honom. Han var … Men hur skulle man kunna veta det?

Någon börjar dammsuga på övervåningen, förmodligen Americo.

JAG

Hur skulle du beskriva din och Martins relation?

TOMMIE

Väldigt, väldigt vänskaplig. Och sedan … Jag hade ju hållit på med musik i hela mitt liv, så han såg nog upp till mig. Det jag kunde och det jag visste. På det viset hade vi en relation där jag var den som lärde honom om de sakerna. Men den andra delen var en kompisrelation, som var … Det var mycket skämt. Han kunde ta saker med humor. Samtidigt fanns det en svärta bakom – det gör det väl i all humor. Jag har haft en problematisk pappa jag med, så jag vet hur det är … Hur jobbigt det kan vara. Jag tror att det var så vi hittade varandra. Besvärliga pappor, besvärliga föräldrarelationer, det tror jag att vi hade gemensamt. Vi pratade inte mycket om det, men det kom väl fram någon gång då och då. Men inte så att vi pratade om att det var jobbigt eller hur vi hade haft det, utan då skämtade vi istället. Mycket skämt, lite anarkistiska skämt. Det gillade vi båda. Man måste väl vända det, på något sätt, vända allvaret till att skämta … Men allvaret fanns där. Jag vet att han sa någon gång, med hans pappa … Jag undrar fan om han inte sa det när vi sågs, den där sista gången. Det var mycket möjligt att det var då han sa det.

En väldigt varm relation … Jag saknar honom. Jag tänkte på honom titt som tätt. Varje gång Martins stycke spelas får jag som en rekyl tillbaka, eller när folk undrar vem Martin är. När Boel Adler på Sveriges Radio presenterade Haglundsfestivalen berättade hon varför jag skrev stycket. Då dök Martins namn upp, såklart. För det stycket görs, titt som tätt. Nu har det blivit ett begravningsstycke i min släkt. Den spelas alltid på orgel, varje gång det är begravning. Jag är glad att jag fick tillfälle att göra en sådan grej, att det blev. På det sättet lever han kvar för mig. Han finns liksom med hela tiden.

Den där söndagen … Jag tänkte inte på musiken, den bara kom. Jag ville göra något som var lugnande, meditativt, som att sitta och bara … Det händer egentligen ingenting, man bara är där. Något som man bara är i.

Så slutar den med A och E. Han började alltid med de två tonerna när han stämde gitarren. Man brukar börja med öppna strängar, men han testade alltid om de två strängarna stämde först. Så jag slutade med de två tonerna. En tom kvint.

JAG

Du har sagt att du bara ville använda de vita tangenterna.

TOMMIE

En svart också. En svart tangent. Jag ville bara ha ljuset.

JAG

Vad är den svarta tangenten då?

TOMMIE

Ja, den är det här … stinget. Som … Nej, det var ljuset. Martin är väldigt ljus för mig. Inte bara för att han var ljushårig, utan han är väldigt ljus för mig. Jag var aldrig med i mörkret hos Martin, inte förrän den där gången vi sågs, innan … Jag har bara ljusa minnen av honom, bara glada minnen. Martin var väldigt öppen. Öppen och ljus och … humoristisk. Han var ofta glad och full av gapflabb och sådana grejer. Det är det jag kommer ihåg. Nöjd och … nyfiken på livet. Han var go att snacka med, va. Det var aldrig segt. Jag skulle så väldigt gärna vilja träffa honom igen.

JAG

Om du kunde träffa honom igen, vad skulle du säga?

TOMMIE

Jag skulle bett honom att stanna kvar. Och så hade jag nog … Hade jag varit med och sett hur han mådde … Om man hade haft lite mer de kunskaper om psykisk ohälsa som man har idag. Man visste inte så mycket då, som vi vet nu … så hade jag ju sett till att han fått hjälp, så hade ju din mamma sett till att han fått hjälp. Jag önskar att han hade sökt hjälp, innan. Och fått prata ut, som du gör nu, prata om vad det var som hände och hur man ska förhålla sig till det.

Americo fortsätter dammsuga på ovanvåningen.

TOMMIE

Jag är väldigt glad att vi hade den där tiden och att jag kunde hjälpa honom med musiken. Jag är väldigt glad att jag lärde känna honom. Vi hade säkert hållit ihop än idag, det tror jag, om han hade levt kvar. Det tror jag faktiskt, han hade varit en sådan där vän som aldrig försvinner. Som man alltid har kvar.

Nu har jag ju vant mig vid att han inte finns här. Det har jag förstått … Men han finns någon annanstans. Han klarade bara inte av just den här platsen. Det blev för mycket för honom. Jag kan förstå, med tanke på hans föräldrar … Han hade det mycket, mycket svårare än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Och så stod han själv och skulle bygga upp något på egen hand. Ansvaret i att bli familjepappa … Det var en fantastisk fru som han hade också, och han skulle leva upp till allt det, gå vidare … Jag har jättestor förståelse faktiskt, samtidigt som jag hade önskat att han hade fått hjälp, att någon hade … Men det är ju lätt att säga i efterhand.

Men det är en förklaring. Jag kan få det förklarat, men jag kan aldrig förstå varför han gjorde det. Det kan jag inte. Det är för jävligt att det hände, det var så jävla dumt. Jag förstår det inte, man kan inte förstå det.

Men du ska vara stolt över honom. Han är verkligen värd att vara stolt över. Trots … När han fanns här på jorden var han verkligen någon som du inte, som inte någon behövde skämmas för. Och hans föräldrar framförallt, de borde vara stolta över honom, va. Över det han gjorde när han var här, hur han var som människa. Jag skulle jättegärna vilja träffa honom igen … höra vad han har gjort.

Han skrattar.

Jag kan inte säga att jag känner att han är död. Med vissa gamla människor kan man ju tänka att ”Jo, han är död nu …” Men Martin, nej, jag vet inte … Det är något ljust som gör att han … Jag upplever inte att han har sjunkit ner i något svart hål och bara är borta för alltid.

JAG

Var är han om han inte är död?

Jag tror att han är på en ljus plats, där han får göra det som han tycker bäst om. Jag hoppas det, ett sådant tillstånd där han mår som bäst. Jag är nästan säker på att han är någonstans där det är den delen av honom som går vidare. Det tror jag faktiskt.

Han tittar ut genom fönstret, en fågel utanför, sedan på mig.

TOMMIE

Hur känner du när du hör folk berätta om Martin?

JAG

Det …

Jag tvekar, vill svara men inte ta för mycket plats.

JAG

Det är fantastiskt. Jag blir, jag blir bara så … glad. I helgen var jag i Varberg och träffade min gudfar, som var tillsammans med min moster då. Han berättade att Martin var jättebra på att göra jordnötssås. Och för mig är det som att få en gåva, som att få världens bästa present. Att bara få veta det om honom, hur liten detalj det än är, det betyder …

Jag hör Elisabeth prata med Americo på övervåningen, något om att byta en lampa.

JAG

Du vet, man gör så mycket i livet som…

TOMMIE

… som egentligen inte har med större …

JAG

Nej, precis. Och äntligen så bara … känns någonting på riktigt. Det känns på riktigt.

Lite förvirrad försöker jag hitta tillbaka till Tommie igen, hitta riktning.

JAG

Men, jag tänkte på … Kommer du ihåg när vi sågs första gången? Hur var det att träffa mig?

TOMMIE

Jag var helt förstörd. Jag kunde liksom inte … Jag visste inte … Det var totalt chockartat. Och sedan att ni var så lika också, det var så oväntat, en väldigt märklig känsla. Otroligt konstigt var det. Jag menar, jag har ju kompisar som har barn. Hos dem går det också att se likheter, ansiktsdrag som är lika och sådär. Det är bara det att de kompisarna ser jag ju fortfarande. Martin har jag ju inte sett på så himla länge … Men det är bara kul, det är fantastiskt. Du bär med dig mycket av honom. Jag kan känna igen hans ansikte i ditt ansikte, väldigt väl. När du ler och vissa saker i ansiktsformen också, som är precis som hos Martin. Bara att Martin var ljushårig. Det här vet du säkert själv också. I ansiktsuttryck och sådär …

Jag skrattar till, lite generad av hans blick.

TOMMIE

Och skrattet också. Faktiskt. Det är som att han kommer ett litet steg närmare.

Det var på skolan, va? I hörsalen? Nej, jag blev helt skärrad. Helt plötsligt fanns du där, som jag aldrig hade träffat, bara hört om när du var på väg.

Kursen i musikhistoria var ny för den terminen, men jag hade vetat att den skulle komma. Jag hade vetat vem Elisabeth var, det hade jag varit medveten om sedan jag sökte musiklinjen. Varje vecka satt jag vid hennes piano och spelade upp mina skalor och sa inte något. Inte de första gångerna och sedan var det försent. Hon hade trots allt knappt träffat Martin. Tommie, däremot. Den här gången skulle jag vara modig.

Men jag var äckligt nervös. Och lektionen var så underlig. Istället för att prata om Beethoven berättade Tommie bara om sig själv. Hur han som barn varit sjuk och under en lång period legat inlagd, hur han lyssnat på bruset från radion om nätterna, han sa att det lät som rymden. Vi satt som tända ljus.

Jag väntade efter lektionen. Någon annan ville fråga något och jag stod kvar, spände käkarna och glömde andas. Sedan gick jag fram. Vad sa jag? Att jag var Martins dotter. Martin Nilssons, la jag till.

Han tittar på mig, sedan tittar han på mig. Vi står framme vid katedern i hörsalen med säkert tio meter upp till taket och han tar tag i mina axlar och tittar på mig. Han stirrar på mig men det är inte mig som han ser. Han ser Martin inuti mig. Jag har varit med om det både före och efter men aldrig så tydligt. Det är som att utplånas, raderas ut och på samma gång bli bekräftad. Sedan kramar han mig, länge, släpper taget och tittar igen.

”Är det sant?” säger han. ”Nej, är det verkligen sant?!”

TOMMIE

Det var en del av Martin som kom in i rummet, helt plötsligt, efter alla år. Väldigt känslomässigt berörd blev jag, det var väldigt … rörande. Jag tänkte ”Tänk om Martin hade varit här, om han hade fått följa den här tjejen, se vad som har hänt …” Jag tänkte att vad Martin skulle vara stolt nu.

Jag har för mig att jag hade svårt att koncentrera mig efteråt, veta vad jag skulle säga, att det var jättesvårt. Till dig och överhuvudtaget – jag skulle ha en till lektion efteråt, har jag för mig … Jag kommer ihåg att det var svårt att hantera, hur jag skulle bära mig åt … Det var skakande.

Jag undrade ju vad som hade hänt med din mamma. Jag hade ju hört talas om att hon hade gift om sig, att hon hade gått vidare i livet … Jag var och hälsade på henne en gång, fikade och lämnade noter, tror jag. Hon bodde i en ny lägenhet då … Det var svårt, jättesvårt att träffa henne, efter att det hade hänt. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till henne, jag visste inte hur hon hade tagit det. Men hon hade tagit det så fint, alltså. Hon är ju så himla … godhjärtad. Jag har alltid gillat henne. Jag kommer ihåg det, att jag tänkte att det var bra att Martin hade henne. ”En sådan bra tjej han har fått tag i”, tänkte jag. Han hade inte kunnat få någon bättre, faktiskt. Det var bara så synd för henne, otrolig synd. Så stark hon måste ha varit … Han skulle ju varit kvar här. Jag önskar att han hade stannat kvar.

Oavsett – Det var ju fruktansvärt det som hände, det var ju fasansfullt. Men den tiden som han var här gjorde han faktiskt bara bra saker. Det är ingen som har haft något illa av Martin, eller farit illa av hans existens här. Vad jag vet i alla fall. Jag har bara bra minnen av Martin. Aldrig att jag var arg på honom eller ens irriterad. Det fanns inte på kartan. Och det är ganska få människor … som man har det så med. Det är därför han är så ljus för mig. Det är bara det där, det gör så fruktansvärt ont, det där som hände.

Det jag tycker att du ska … Min bild av Martin, det är som jag har sagt, det är en humoristisk, glad kille som man kunde prata allvar med, absolut, och som var väldigt omtänksam. Och som var angelägen om att lära sig och ville utvecklas och sådär, va. Det är min bild. Bara ljust. Jag hade så gärna velat att han skulle vara kvar. Han hade varit en sådan där kompis som inte försvinner. Just för att han var så vänfast, alltså. Jag tyckte verkligen om honom.

Ha det med dig, ljuset. Och att du … Du får bära det vidare.