Texter av Pontus Berg Nilsson

Det mirakulösa

Med vassa knivar skär dom bort allt skin.
Det är det som finns under som räknas, det är det man vill åt.
Darriga händer möblerar om bland organen för att hitta källan.
För att hitta det mirakulösa.

Jag har sett dom göra det.
Jag har stått ensam på en läktare och sett hur dom med
bloddroppande händer sökt igenom kropp efter kropp.
Inga maskiner, detta måste göras förhand.
Man måste känna organen mot händerna. Känna hur hjärtat
fortfarande pumpar.

Hur det man söker efter ser ut vet ingen,
men det sägs att när man ser det är det uppenbart.
Man börjar leta i mitten och rör sig vidare ut mot kanterna.
Eleverna står i en cirkel runt för att se, för att försöka lära sig.

Jag minns hur du sa: ta min hand. Och hur jag gjorde det.
Hur vi med taggar i sidan flydde till en mycket större stad.
Hur vi rörde oss i skuggor och hur vi duckade för regnet.
Hur vi gick igenom speglar och gömde oss på tunnelbanestationer
i rusningstid för att undvika att bli upptäckta.
Och hur vi till slut ändå blev det.
Hur vi kämpade.
Och hur dom separerade oss precis under armbågarna.
Förde oss bort från varandra. Knäckte våra nackar
och högg av våra huvuden när dom inte fann det dom sökte.

Det har lagts en klibbig hinna över oss.
Det är helt omöjligt att avgöra vad som är himmel
och vad som är hav.
Lanternorna kan vara på väg över sundet,
men lika gärna till Mars.
Vi måste söka oss till flimmerljuset. Där är det ingen som
kommer åt oss.
Där kan vi hitta nål och tråd.
Så länge dom inte vet vad dom söker efter har vi en chans.
Så länge vi kan behålla det mirakulösa kan vi sy fast våra
huvuden igen.