Skrivarna 14/15

Här hittar du alla vi som går skrivarlinjen detta läsår (2014-2015).
På denna sida presenterar vi oss, minst en i veckan. Så kom tillbaka snart igen, läs och lär känna!

Detta har hänt:
Här hittar du info om tidigare läsningar.
Här hittar du (inom kort) allt som är värt att veta om 2015 års Pragresa.



Årskurs 1

Dennis Andreasson
Niklas Brorup
Astrid Dock
Ida Hansson
Maria Jansson
Ofelia Jernelius
Karin Johansson
Sarah Lindmark
Sophie Moritz
David Nergelius
Lovisa Olsson
Moa Svensson

Årskurs 2

Anna Arvidsson
Terese Bengtsson Hedendahl
Viktor Emanuelsson
Johan Lindblad
Liisa Linna
Antonia Marta
Anna Nilsson
Linus Norberg
Rebecca Pourhassany

Foto: Ali Jehad

Ida Hansson

Ålder: 19
Bor: Malmö
Författare: J.R.R. Tolkien
Musik: Just nu Walk the Moon, fråga mig nästa vecka så blir svaret ett annat.
TV-serie: Supernatural
Film: Marvels filmuniversum, älskar hur alla filmer och berättelser hänger ihop.
Skriver: Gärna fantasy, oftast första kapitlet till än så länge oskrivna romaner och har en tendens att spåra ur till sidvis med dialog.
Det bästa med Albins skrivarlinje: Den förvånande upptäckten att jag kan skriva dikt (eller att vi får prova på att skriva på så många olika sätt).
Bästa tipset: Använd skrivdagarna, tillåt dig att sitta många timmar i sträck och bara tänka på texten. Detta året är skrivandet ditt jobb, det andra kan vänta tills efter arbetstid.
Kontakta Ida: ida[snabela]dov.nu



Utdrag ur romanprojekt

av Ida Hansson

James kom in genom dörren med en papperspåse i handen.
”Jag köpte med mat”, sa han och höll upp den så att frityrdoften spred sig i rummet. Nico flög genast på fötter och tog påsen ifrån honom, grävde fram en hamburgare och tog första tuggan redan innan James hunnit slå sig ner vid bordet.
”Ingen lade märke till dig?” frågade Gemma oroligt och James skakade på huvudet.
”Det är lugnt, oroa dig inte.” Han satte väskan på bordet och började leta efter något i den.
”Fick du tag på alla sakerna?”
”Japp, men det var inte det lättaste. Vilken affär idag säljer kristaller eller saltsyra? För att inte tala om…”
”Avsluta inte den meningen, jag äter!” protesterade Nico.
”Hur visste du vad han skulle säga?” undrade Alice som såg upp från den tjocka boken framför henne.
”Men du vet, de där formlerna innehåller helt sjuka grejor, typ salamanderögon eller en trefotad höna…”
”Ett levande grishjärta”, flikade Alice in.
”Tånagelklipp från en hundraåring”, föreslog James.
”Ett dussin ruttnande sparvägg”, sa Gemma och såg uppfordrande på James. ”Har du dem?” Nico lade ifrån sig sin hamburgare.
”Jo, men de har inte ruttnat än…” James plockade fram en liten kartong och ställde den mitt på bordet. Därefter följde en svagt klirrande sidenpåse, två glasflaskor, en melon, en sliten guldklocka och ett kexchoklad. Alice gav ifrån sig ett förtjust läte och tog kexchokladen.
”Jag tänkte väl att den inte var en del av formeln”, sa James. Nico såg längtansfullt på hamburgaren.
”Men i boken står det uttryckligen att de måste vara ruttna”, sa Gemma bekymrat.
”Gammal bok, det kvittar väl. Vi kan prova utan”, sa James.
”Är du säker på det?”
”Nej men det är inte någon av oss så vi får bara prova oss fram.”
”Bara gör klart formeln så vi kan fortsätta sen, och äta mat utan att diskutera äckliga ingredienser”, klagade Nico.
”Okej då”, sa Gemma. ”Alice, kan du läsa upp hur det ska gå till? Och Nico, du är snäll och skickar runt påsen med hamburgarna.”




Foto: Ali Jehad

Anna Arvidsson

Ålder: 22
Bor: Malmö
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Musik: Sigur Rós
TV-serie: Buffy the Vampire Slayer
Film: Mary and Max
Skriver: Om privilegieångest, prestationsångest, övrig ångest
Det bästa med Albins skrivarlinje: Engagemanget, förtroligheten och textsamtalen
Bästa tipset:  Vila ibland
Kontakta Anna: anna.arvidsson[snabela]nsf.scout.se



Det är inte jag

Dikt av Anna Arvidsson

det är inte jag
när jag öppnar dörren ljudlöst, sniffar stämning och
andas ut
ingen är hemma

varje dag
jag öppnar dörren
det är inte jag
men jag känner det direkt i luften
alldeles för stilla stillheten
i huset

hon sitter i soffan
morgonrock
boxen på bordet. ekologiskt, för samvetets skull
finns ingen logik, inget logiskt
bara ekot, hennes tunga andetag
det är tyst men jag håller för öronen, smyger in på mitt rum
låser dörren för jag vet inte
vet inte när hon vaknar
vem hon är, när hon vaknar

det är inte jag
som öppnar dörren, ser honom, ser det på ögonen
han sitter vid matbordet, bekvämt med ena benet över det andra
flaskan framför sig men han har bara tagit ett glas
jag frågar inte men vet det
vet att det räcker

det är inte jag
är inte mig han vill krama, pussa på kinden halsen
inte mig han närmar sig
han gör inget farligt
går inte över gränsen
jag vet det, behöver inte vara rädd
han älskar mig
han är inte pappa nu, älskar mig

det är inte jag
det är inte jag
det är inte jag

det är inte jag
inte jag som leker med dockor när flaskan tappas i golvet
inte jag som skär mig, slutar leka för alltid slutar leka
vi kan inte åka till sjukhuset, inte nu, mamma ska bara må lite bättre först
det är inte jag som har glasrester under huden
skärvor som vuxit in i huden

det är inte jag
är inte jag är inte jag
eko eko eko-logiskt

det är inte jag
som ligger i hennes armar
faderskapstestet visade positivt
heroinprovet visade positivt

det är inte jag
det är vart femte barn
men det är inte jag





Foto: Ali Jehad

Sarah Lindmark

Ålder: 22
Bor: Landskrona
Författare: Mare Kandre
Musik: Gammalt och nytt skrammel
TV-serie: Hm… Twin Peaks kanske?
Film: Repulsion och Bonjour Tristesse
Skriver: Självklart!
Det bästa med Albins skrivarlinje: Alla fina, inspirerande människor!
Bästa tipset:  En diktsvit om dagen är bra för magen.
Kontakta Sarah: sarahlindmark[snabela]gmail.com



Utdrag ur Romanprojekt

av Sarah Lindmark

Genom fönstergliporna letar sig ett svagt orange ljus in i det sövande mörkblå. Det målar sin milda färg över rummet och lämnar ett penseldrag över Pás svettiga ansikte. Han kan varken höra tuppens galande eller munkarnas morgonböner i pali från templet. Han tänker att klockan inte kan vara särskilt mycket.
Havet brusar utanför väggarna, hjärnan omställer sig från dröm till dag. Ögonen kisar ut över jordgolvet och bakom de mjuka strålarna ligger konturerna av hans sovande familj vars kroppar jäser och ebbar ut på mattan.
Närmast ligger Nok. Med armar och ben utsträckta åt alla håll påminner hon lite om en sjöstjärna; magen som en stor uppsvälld kärna, med den utbuktande naveln som en liten mun under nattskjortan. Under ögonlocken rör sig hennes blick oroligt, ibland ser det ut som att hon ska öppna ögonen helt.
Barnen ligger efter henne som på led, yngst är alltid närmast. Fon sover hopkrupen som ett litet knyte under Noks högra arm, därefter Daeng med en trasslig hårknut mitt på huvudet och med händerna under kinden som om hon poserade inför ett foto. Längst ut på mattkanten ligger Sateen med sina långa ben, bortvänd från sina systrar. Hans fötter rycker i mörkret och Pá gissar att han drömmer om löpbanan, att han springer långt före alla andra med åskådarnas applåder dunkande i ryggen. Han sitter en stund till och betraktar dem innan han går ut i gryningsljuset.

Sanden svider lätt mellan tårna och luften blir tjockare i strupen när han närmar sig viken. Det enda som hörs är de fräsande fotstegen och vågornas rörelser som avtar i det bländande gula. För varje svepning lämnar havet fradga efter sig som fräts bort i strandvecken, ett dödsbesked i skummande skrivstil som bekräftas om och om igen; nu dör jag, nu dör jag, nu dör jag. Kokospalmernas tunga blad skymmer kokosnötternas håriga ansikten som sorgflor.
Pá stiger ner i vattnet med linnebyxorna på och simmar ut för att tvätta bort svetten. Han föreställer sig att natten skrubbas sönder av sandkornens slipande massor och att det ljumma vattnet renar alla sår. Han blöter sitt huvud och stannar under ytan i några sekunder. Sältan av hav är smaken av hem. Sedan kastar han sig upp som en delfin, skakar på sitt huvud så att de överflödiga dropparna slängs tillbaka till det stora enade. Någonstans i skvalpandet smyger mansröster sig in i hans blöta hörselgångar. Yassa mūle nisinno va, sjunger rösterna. Sabbāri vijayaṃ akā.

Pá har aldrig förstått vad det betyder, men han förstår precis.





Årskurs 1

Dennis Andreasson
Niklas Brorup
Astrid Dock
Ida Hansson
Maria Jansson
Ofelia Jernelius
Karin Johansson
Sarah Lindmark
Sophie Moritz
David Nergelius
Lovisa Olsson
Moa Svensson

Årskurs 2
Anna Arvidsson
Terese Bengtsson Hedendahl
Viktor Emanuelsson
Johan Lindblad
Liisa Linna
Antonia Marta
Anna Nilsson
Linus Norberg
Rebecca Pourhassany

Foto: Ali Jehad

Lovisa Olsson

Ålder: 21
Bor: Lund
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Musik: Hello Saferide, Bon Iver
TV-serie: Bron
Film: Into the Wild
Skriver: Om folk
Det bästa med Albins skrivarlinje: Folket
Bästa tipset: Lyssna på Anne och Palle. De vet allt.
Kontakta Lovisa:  l_ols[snabela]hotmail.com



Utan titel

av Lovisa Olsson

Det är svårt att äta en måltid med målet att inte ha ätit den. Det är en maktkamp, mellan den som äter och det som äts, där den som äter förlorar. Vi lever i en ny tid.
Spaghetti och köttfärssås. Kanske det allra svåraste. Pastan växer, i magen blir den till en svällande deg som skriker efter sällskap. Hon måste vägra ge efter.
Köttfärssåsen. Det flytande, de små pärlorna av olja som rinner ut över tallriken. Hon vill inte äta dem, men hon vill framför allt inte se dem och viljorna trasslas ihop tills pärlorna plötsligt är borta. De finns inuti henne och hon känner hur hela kroppen protesterar. I magen börjar ett vrål som stiger upp genom halsen och fyller huvudet. Hon stirrar på den andra mittemot, han som pratar, men kan inte höra vad han säger. Han skrattar lite, tar en tugga till och ser ut genom fönstret. Ler. Hans skjorta är blommig och en ljus lugg ramar in det runda ansiktet. Hon ser på honom och hennes blick längtar efter honom, längtar in, längtar efter det som finns inuti hans huvud. Han ler ut genom fönstret och hon önskar hon var han.
Han vänder plötsligt blicken från fönstret och ser på henne. Hon möter hans blick och slår ner sin. Säger något om vädret, att det äntligen blivit sol och man blir så mycket gladare då, det blir så mycket lättare då. Han ser på hennes tjocka tröja och sedan på det som finns inuti. Han ser henne och hon vet att hon måste försvara det som är hon.
– Det är bra med mig, det vet du, va? Det blir lite mycket ibland, men jag har det bra. Verkligen, på riktigt.
Hon ler mot honom, försöker göra det uppriktigt. Hans blick är klar.
– Jo, jag vet. Det är samma för mig, vet du. Upp och ner ibland. Skönt att vi kan snacka om det.
Kriget i hennes mage lugnar sig lite. En värme sprider sig inifrån och hon försöker att inte tänka på att det kanske är maten som sprider värmeenergi, att maten sprider en energi som får kroppen att växa, som gör det hårda mjukt, som, hon försöker att tänka på blommorna på hans skjorta och det går ganska bra.
– Tack, mumlar hon ner i tallriken.
Den är tom.




Foto: Ali Jehad

David Nergelius

Ålder: 19
Bor: Lund
Författare: George Orwell
Musik: bob hund
TV-serie: Blå ögon
Film: Gentlemen
Skriver: Försöker variera min genre, men håller för tillfället främst på med en dystopi-roman.
Det bästa med Albins skrivarlinje: Textsamtalen. Det är väldigt givande att få se hur andra läsare tolkar texterna man skriver. Detaljer som kändes självklara när man skrev dem kan verka otydliga för läsaren.
Bästa tipset: Berätta inte för mycket om ditt skrivande för människor i din omgivning, för att på så sätt undvika oändliga Hur-går-det-med-skrivandet-frågor.
Kontakta David:  david.nergelius[snabela]gmail.com



En replokals minnen

Utdrag ur novell av David Nergelius

Dörren till replokalen smälls igen. Luften i rummet fylls av svävande dammkorn som långsamt letar sig fram.
Jag är arg, min puls är hög. Men snart har jag lugnat ned mig. Det slår mig plötsligt att det faktiskt är tyst i replokalen. Jag trodde inte att det kunde vara så tyst här, inte i vårt rum. Det är skrämmande tyst. Nästan som om tystnaden skriker mig i öronen, den gör allt för att visa sin närvaro.
Jag stirrar länge mot den stängda dörren, väntar på att den ska öppnas igen. Men ingen kommer tillbaka. Jag är ensam. Min blick ger upp, och börjar leta sig vidare genom rummet.
Bredvid dörren står en anslagstavla, och på denna hänger en bild på oss tre när vi repar. Nicke står längst framme vid micken med gitarren i högsta hugg. Klas sitter bakom trummorna och ser nöjd ut. Jag står vid min basförstärkare och ser mest förvirrad ut.
Så vilka är de där tre pojkarna då?
När bilden togs visste nog ingen något om oss. Nicke, det var den där killen i 8an med ADHD som ingen riktigt orkade umgås med i mer än fem minuter. Klas, det var Damp-Klas från 9C. Men förutom hans smeknamn så visste nog ingen riktigt vem han var. Den där killen vid basförstärkaren heter Fredrik. När bilden togs var jag inte känd för något speciellt. Jag var bara en av de där tystare killarna i 9B som aldrig vågade säga något.
Denna förklaring av oss stämde perfekt när bilden togs, men inte längre. Vi var ofrivilligt fast i våra utgivna roller fram till dess att musikläraren Björn fick idén att vi tre skulle starta ett band. Hade det inte varit för min chans att få MVG i musik hade jag aldrig gått med på hans idé.
Min blick letar vidare i replokalen. Den fastnar på en trasig trumpinne som sticker fram bakom gitarrförstärkaren. Klas måste ha kastat dit den. Nu minns jag: Det var repetition nummer fem, första gången Klas slog sönder en trumpinne.
Vi ville alla höras så mycket som möjligt, vilket resulterade i att alla spelade på så hög volym vi kunde. Jag och Nicke hade våra förstärkare på max, men Klas lyckades ändå överrösta oss från sina trummor. Men det var ju så det skulle vara. Ju mer oljud – ju bättre. Och vi var bäst.
Jag låter mina ögon fortsätta vidare genom rummet. Min blick stannar nu vid den vita mattan. Den är fläckig från utspilld öl.
Av alla spår detta band har satt på vår replokal så måste jag nog påstå att ölfläckarna är något av det finaste.
För att fira att vi repat ihop i fyra månader köpte vi ett flak öl från en langare, sen satt vi i replokalen en hel kväll och en bra bit in på natten. Vi bara satt där på mattan, vi tre. Drack öl och pratade om hur vi en dag skulle stå på världens största scener och spela.
Jag minns hur det plötsligt slog mig: Detta var inte bara mina nya vänner, de var faktiskt mina bästa vänner. Den blyge killen som ingen tidigare sett, han hade nu vänner. Jag hade Nicke och jag hade Klas. Jag brydde mig inte om vad folk i skolan kallade oss för. Vi var precis som alla andra. Vi ville ha vänner. Vi ville ha uppmärksamhet. Vi ville ha någon som lyssnade. Vi var ju människor.




Foto: Ali Jehad

Sophie Moritz

Ålder: 39
Bor: Löddeköpinge
Författare: Svårt att välja… men nämner gärna Hjalmar Söderberg
Musik: Rod Stewart samt Uno Svenningsson
TV-serie: Jag har aldrig växt ifrån ”Lilla huset på prärien”
Film: Den gröna milen
Skriver: För tillfället väldigt glad i noveller. Tema är känslor, relationer och olika former av samspel.
Det bästa med Albins skrivarlinje: Möjligheten att ge sig själv tid och utrymme att fokusera på skrivandet samt alla goda råd och verktyg som underlättar skrivandet enormt! Glädjen att omge sig med språket på heltid.
Bästa tipset: Prioritera ditt skrivande, ta det på allvar. Tvinga dig själv att sitta vid datorn ett gäng timmar.
När inspirationen tryter – ta en promenad och rensa hjärnan. Skippa sedan alla bortförklaringar och SKRIV!
Kontakta Sophie:  moritzsophie[snabela]hotmail.com



Utdrag

av Sophie Moritz

Det tar emot att öppna garderoben. Kroppen stretar emot på ett besynnerligt sätt, vägrar att lyda med den självklarhet som jag kräver. Jag blir förbannad, svär högt och tvingar mina händer att samarbeta. Höger hand nuddar den orange glasknoppen, tar tag och rycker till. Dörren slås upp, hinner inte ens knirra i all sin förvåning. Dofter slår emot mig, fyllda med känslor och minnen, slungar mig tillbaka i tiden. De finns därinne, sparade och gömda. De har bidat sin tid, minnena, och nu ser de sin chans att få andas igen. De strömmar mot mig och lindar sig kring varje del av mig, omsluter mig fullkomligt och kramar andan ur mig i all sin intensitet. De söker sig in i kroppen, flyter med blodet, blandas med syret och får mig att kippa efter luft. Jag känner mig överfull och måste släppa ifrån mig något, måste lätta för att inte sprängas. Det sipprar från ögonen, rinner i ström nerför kinderna, droppar på det vita linnet och ekgolvet vid mina fötter. Trycket är fortfarande för stort. Jag skriker. Högt och fult, skärande. Känner inte igen mig själv. Har tappat all kontroll, den jag brukar vara så stolt över.




Foto: Ali Jehad

Terese Bengtsson Hedendahl

Ålder: 24
Bor: Helsingborg
Författare: Kim Harrison
Musik: Absolut. Genre och BPM får humör och funktion avgöra
TV-serie: Alias
Film: Anastasia
Skriver: För att jag inte kan uttrycka mig lika väl verbalt. Det har också påpekats att jag ofta skriver om arga karaktärer och det kanske är sant.
Det bästa med Albins skrivarlinje: Den trygga miljön. Fina klasskamrater och lärare som imponerar och inspirerar. Textsamtalen och pepprundorna.
Bästa tipset: Digestivekross, turkisk yoghurt, hallon eller annan önskvärd frukt och brutna daimbitar överst. Enkelt men riktigt gott.
Kontakta Terese:  teresebengtsson[snabela]live.se



Utdrag

ur pågående romanprojekt av Terese Bengtsson Hedendahl

I en flyktig sekund glömde Dimitri krutstanken och bombardemangen och mindes sommarkvällen som kändes avlägsen, från en annan livstid. Vinden som hade svept genom majsfältet, nymånen och hennes svala fingrar kring hans hals, över hans panna och mot hans hungriga läppar. Den översvallande lyckan. Det omöjliga i att lämna henne, låta omfamningen upphöra. Dimitri mindes hennes sorgsna ögon som glänste då hon överlät sitt krucifix och fick honom att lova att återvända. Han mindes den bitterljuva kyssen hon lämnade honom med, den som hållit honom vaken till gryningen

– Jag måste överleva, jag ska överleva. Jag måste överleva. Jag måste överleva, mässade han för sig själv mellan korthuggna andetag.
Hjärtat bultade och hade återigen krupit sig upp i hans snäva strupe. Precis som en skrämd gasell sköt han ifrån marken och kastade sig ut ur sin säkerhet. Dimitri var en snabb löpare, vilket han kunde tacka sin prövande uppväxt, men frågan löd nu: var han snabb nog? Medan han rusade emot Adrián och säkerheten forsade adrenalinet fram i hans ådror. Dimitri hade för ögonblicket skänkt sitt liv åt tilliten. Hans livssträng, en skör tråd, kunde brutalt brista vilken stund som helst.

Hans ben tycktes inte röra sig snabbt nog. Det kändes som om han sprang tidsödande i en dröm. Genom vatten, eller annan förhalande substans. Det gick frustrerande långsamt. General Nikolin skulle ha sett mig nu, tänkte han. Dimitri spände blicken på Adriáns kängor och försökte mana sina ben att röra sig fortare. Ingen aktning var värd detta.

Dimitri mindes hur han hade räknat hennes fräknar då hon hade sagt att han inte behövde bevisa något för hennes far. Han hade också ljugit och sagt att detta var något han ville göra, något varje man skulle göra. Sannerligen ville han bevisa sig värdig och få hennes fars välsignelse. Dimitri ville bevisa för den före detta Generalen, för henne och alla andra att han var mer än en fattig, föräldralös och obildad man. Men han hade varit dåraktig och inte tänkt på risken. Risken att misslyckas, att dö, att inte återvända. De hade, i denna stund, kunnat vara någonstans säkert. Tillsammans.

Vad som upplevdes som en evighet senare rusade Dimitri förbi Adrián och kastade sig trygg och gömd bakom buskarna. Han släppte geväret, lät det falla tillsammans med sin tunga flämtande kropp. Ansiktet tryckt mot marken. Det torra gräset luktade förgiftat, ruttet. Allt liv på denna ö var döende





Foto: Ali Jehad

Karin Johansson

Ålder: 21
Bor: Malmö
Författare:  Birgitta Stenberg
Musik: Paul Simon, Sigur Rós och ABBA
TV-serie: Orange is the new black
Film: Amarcord
Skriver: Poesi med tema vardag och tiden. Mycket får utspela sig i kollektivtrafiken har jag märkt….Nåt teatermanus skrivs också då och då.
Det bästa med Albins skrivarlinje: Textsamtalen, att vara i en miljö där det är OK att språknörda sig och att jag har upptäckt min stil: Sapfiskt versmått!
Bästa tipset: kultiga ”Tjejerna gör uppror” (finns på Öppet Arkiv)
Kontakta Karin:  karin.vhj[snabela]gmail.com

* Foto: Ali Jehad



Tre dikter

Dikter av Karin Johansson

1.

Matlådors skrammel på en morgontrött spårvagn
Tvåsidig tidtabell informerar stelt
Osnutna på trehjulingar korsar övergångsstället
Tanter i fyrtal tar över alla sittplatser
Fem smutsblöta gratistidningar i rännstenen

I detta stora rum av tristess
skapas små under

På platser som heter dödtid,
har tomma små stunder
av långtråkigt och vardag
väntat länge inunder

på sin chans

Uppfinningarna föds här

2.
Bardisk skiner, gnuggandes har du kämpat
Noggrann hyllrad vittnar om arbetsmoral
Varsamt hälles jordnötter upp i skålar

Kvistar av mynta

Klockan tickar, midnatt är redan kommen
Kvällen rusar snabbt som en öl som halsas
Rummet fylls av vinglande glada sinnen

Krossade vinglas

Ingen märker flaskor i bokstavsordning
Sedlar viftar pockande vid din näsa
Sura, snåla, stinkande ger dig order

Skrikande röster

Någon har en trängande lust att tala
Sista drinken skänkes till ensam bortvald
Bakom disk din kaffekopp, mjölk och socker

Stänger om tjugo

3. FREDAG

Det är fredag och alla rusar
Det är fredag och extasen har ingen gräns
Det kliar i alla de som står och väntar
På perronger, med ballonger som så många gånger
Förut förälskat sig i fredagens förtjusande flärd

Bagaget som placeras på hatthyllan får inte sticka utanför kanten
Skorrande
Skränande
Skrikande
R
Men glädjen är stor
Både syster och bror
Får stiga av innan otåliga
Går på
Magkänslan

Som lockar Gå in på Ica
Köp en något rundare, dyrare, fetare
Ost
Riv den
River
Det är ivern
Som river
Tacobuffé och barnslig förväntan

Utomhusserveringen
Som  trotsar den trista tidiga vintern
Fylls utav alla de med ballonger
Som med skånska diftonger påväg till salonger
önskar varandra en trevlig helg

Inte mindre än fyra
Fruktansvärda farthinder förhindrar
Någon att hinna i tid till systemet
Som stänger, han svänger

Fåfäng vid spegel med puder och borste
Rumpa som urholkar nedsutten soffa
Evig Estrella i smulig skål
Dörrvakt, vars vecka börjar nu
Antiklimax på
Glittrigt galej

Fredag

Men för de med batonger
finns ingen förtjusande flärd
För när fulla glas blir tomma
blir tomma gator fulla
(Fylls av tömda skallar
Tomma löften )

Redan efter öl nummer två
Smyger insikten sig på
Alla de på uteserveringar, perronger, i soffor, i bilar
Bagaget som sticker ut, farthindret som sticker upp
Alla vet
Det att
Underbart är kort

Redan nu är vi närmare än vid den här diktens början
Närmare
Vi närmar oss
Måndag





Astrid Dock

Ålder: 21 år ung
Bor: Hemma (Downtown Gluggstorp)
Författare: Ja… Astrid Lindgren, Tolkien, Antoine de Saint Exupéry
Musik: Alltid… Sigur Rós, The Piano Guys, Popskräp
TV-serie: Doctor Who
Film: The Road Home, V för Vendetta, Kung Fu Panda
Skriver:  För det mesta i sängen. Helst med något fantasyelement.
Det bästa med Albins skrivarlinje: Sällskapet
Bästa tipset: När du är fast i skiten, kan du lika väl rulla runt i det.
Kontakta Astrid:  astrid.dock[snabela]gmail.com



46 miljarder ljusår bort

Utdrag ur text av Astrid Dock

Bevittnelse av the Big Bang
[”Vi har precis bevittnat den största explosionen i universums historia.” Förklarade Doktorn, som fortfarande försökte få ut luften ur lungorna. ”Det ljuset du ser, har färdats i nästan 14 miljarder år för att nå oss här. Vi står vid kanten av allt, precis på randen av skapelsen själv, på horisonten av ljuset från den första explosionen av materia som kommer in i existens. Vad vi ser är väte och helium som blir utslängda från intet de kom ifrån. De är de lättaste elementen; slumpvist utslungade från explosionens epicenter för att forma de första rynkorna i skapelsen. Dessa ojämna märken är de första tecknen på komplexitet som vi någonsin ser i universum, och därifrån fortsätter det. Komplexiteten ger liv till mångfladen, vilken i sin tur ger möjlighet till fler möjligheter. Det är en kod av explosioner som fortsätter att flyga utåt i ljusets hastighet i flera miljarder år.” ]




Maria Jansson

Ålder: 29
Bor: Malmö
Författare: Sonja Åkesson
Musik: Finstämt och rytmiskt i både moll och dur
Tv-serie: Gynekologen i Askim
Film: Om jag vänder mig om
Skriver: Prosa och poesi, ofta svart men glatt
Det bästa med Albins skrivarlinje: Att sitta på café en skrivdag och skriva och skriva och få användning av den fina förvärvade lektionskunskapen.
Bästa tipset: Ägna skrivandet flera timmar i sträck i en miljö där du blir distraherad från att bli distraherad och glöm inte småpauserna med mellanmålen!
Kontakta Maria: janssonochmaria[snabela]gmail.com



En hemlighet

Dikt ur en pågående kroppslig diktsvit av Maria Jansson

Njurarna viskar en hemlighet
som du inte tror på.

Du tror inte.

Du tror att Gifterna ska stanna för evigt
förgifta, fördöma, förvanska.

Förbannat
att gifterna hittar ditt hem.

Du vet,
du vet vilka de är:

Magmarodören
även kallad Kommer-aldrig-klara-av-det-här- giftet,

Modplundraren
alias Allt-kommer-gå-åt-helvete- giftet,

Existenstjuven
med smickrande smeknamnet Skamgiftet,

Glädjemördaren
i folkmun Fulgiftet,

Tvivelmästaren
med täckmanteln Orosgiftet,

sist men inte minst, ligans sluga boss:
Den giftigaste Övergivenheten,

som vill gifta sig med dig,
knyta en snara kring din hjärterot.

Men Njurarna viskar en hemlighet,
kanske kan du en dag tro.

De viskar om ett vattenfall,
en kaklad vit fåtölj,
en gul strid ström.

Njurarna viskar:
Gifterna saknar flytväst.

Tror du på det?





Niklas Brorup

Ålder: 26
Bor: Helsingborg
Författare: Toni Morrison
Musik: 80-tal är bäst. För närvarande håller jag på att lyssna sönder min tonårsidol Nik Kershaw igen.
Tv-serie: House
Film: Den 13 krigaren
Skriver: Allt möjligt, men har en förkärlek för manus.
Det bästa med Albins skrivarlinje: Det är väldigt roligt, kreativt och skönt att hamna i en miljö där lärare uppmanar oss till att inte prestera utan bara skriva. Inga högt ställda krav (utom de individuella från mig själv). Det blir lite som att ta ledigt från vuxenlivet.
Bästa tipset: När det gäller böcker: läs Solomons sång av Toni Morrison. I övrigt: lev som om det inte fanns någon morgondag.
Kontakta Niklas: niklas.brorup[snabela]gmail.com



Majblomman

Utdrag ur en novell av Niklas Brorup

1 du slog mig –
2 avgränsade min lekplats med det allvarsamma staketet
3 som kallades vuxenvärlden

1 du slog –
2 med påminnelsen…
3 nej, vetskapen
2 att det inte räcker…
3 att skriva ord på ett papper
2 för betydelsens innebörd kan så lätt raderas..

1 du –
2 …inte räcker…
3 som individ om du inte utövar oegoistiska handlingar
2 för att vara god –
3 eller lura dig själv att det bara handlar om att vara god
2 inte alls bara ytterligare en rad i CV:t
3 hur mycket du än försöker rättfärdiga det
2 …. som om det inte bara vore svart eller vitt

1 du slog mig
2 hårt på näsan…
3 sökande efter synonymer i ordlistan….
2 … för ett enda uttrycks skull
3 ….något tryckt som kan representera
2 en nyans som vänder blicken bort….
3 klättrar ett steg i taget nerför….
2 … för att inte misshandlas fast i vuxenvärlden…
3 … den breda vägen

DU SLOG MIG

1 med avgörandet
2 samtliga protester kan nonchaleras
3 efter ansvar och före individualism
2 stoltserar hopp i ordlistan
3 oavsett vad du tror
2 är vuxenvärldens ensidiga verklighet
3 igår, idag, imorgon
2 sammanfattad med ett enda för-, mellan- och efternamn
1 karriär





Dennis Andreasson

Ålder: 28
Bor: Malmö
Författare: Roberto Bolaño
Musik: Sleater-Kinney
TV-serie: Veckans Brott
Film: The Royal Tenenbaums
Skriver: Om nätterna
Det bästa med Albins skrivarlinje: Textsamtalen, strukturen, lärarna, namnet(!)
Bästa tipset: Ge inte andra människor tips – om de inte ber om det!
Kontakta Dennis: dennis.andreasson[snabela]gmail.com



Början på slutet

Ett diktfragment av Dennis Andreasson

Det är början
på slutet

Det är spegeln
i handen
på den fåfänge

Det är just innan
den tid
på året
då frosten lägger sin
beskyddande mantel
över tillvaron

som om jordskorpan själv
bestämt sig för att
hålla för öronen

och vi börjar att
känna ljuden
inuti kroppen
istället för att höra dem

”Jag kommer tillbaka,
allt ska vara som innan”

Nu
är
ambulanssirener
och ljudet av backande lastbilar

Jag längtar ut
genom ett fönster
från mitt elfenbenstorn,
som varken är
lika delar
torn eller elfenben,
som istället är ett
anonymt flervåningshus
förklätt i smutsrött tegel

Jag blickar ut över
staden

(det är inte sant,
men jag skriver ändå att jag blickar)

Jag blickar ut över staden
som inte är en stad
utan en dröm om en stad
och på samma gång
något så sällsynt
som en dröm som delas
av fler än en människa
samtidigt

Somliga skulle kalla det för masspsykos

Andra skulle kalla det för framtidstro

Nu
är
pappmuggar på marken utanför ICA;
pappmuggar på marken utanför Konsum

Jag är staden

Jag är längtan efter masspsykosen
o
ch tron på framtiden

Jag är båda sidor
av fönstret;
innanför
och
utanför

Jag är på båda sidor
av pappmuggen;
framför
och
bakom

Vi är staden
och det är vi som har trampat upp
dess stigar

och den som anstränger sig
kan alltjämt urskilja

och särskilja
de enskilda fotspåren
från varandra

Staden;
ännu är den inte
”HEM”
utan
”ETT HEM”

Och om du ber mig att svara på frågan:
”Vad är nu?”


skulle jag svara:

”Det är början på slutet”




Läsningar som varit

Detaljer kring vad som hänt i läsningsväg under läsåret 14/15.



Hemgården, Lund 2015-06-04

Detaljer

Läsande Skrivare:
Dennis Andreasson, Anna Arvidsson, Niklas Brorup, Ida Hansson, Viktor Emanuelsson, Sarah Lindmark, Lovisa Olsson



Café Simpan, Malmö 2015-06-03

Detaljer

Läsande Skrivare:
Dennis Andreasson, Anna Arvidsson, Niklas Brorup, Viktor Emanuelsson, Karin Johansson, Ida Hansson, Ofelia Jernelius, Liisa Linna, Lovisa Olsson



Landskrona Bibliotek 2015-06-02

Detaljer

Läsande Skrivare:
Dennis Andreasson, Anna Arvidsson, Terese Bengtsson Hedendahl, Niklas Brorup, Viktor Emanuelsson, Ida Hansson, Liisa Linna, David Nergelius, Lovisa Olsson


Releasefesten – Mitt Möllan, Malmö 2015-05-29

Detaljer

Läsande Skrivare:
Dennis Andreasson, Anna Arvidsson, Niklas Brorup, Astrid Dock, Terese Bengtsson Hedendahl, Viktor Emanuelsson, Liisa Linna, Lovisa Olsson, Karin Johansson, Antonia Marta, Ida Hansson, Ofelia Jernelius, David Nergelius, Linus Norberg

Övrigt:
Livemusik med Deus Deceptor

Ett extra stort arrangörstack till Johan Lindblad!


Poeten På Hörnet 2015-05-05

Detaljer

Läsande Skrivare:
Anna Arvidsson, Ida Hansson, Maria Jansson, Ofelia Jernelius, Dennis Andreasson, Liisa Linna, Viktor Emanuelsson, Niklas Brorup, Paul Ström, Lovisa Olsson



Inkonst 2015-04-28

Detaljer

Läsande Skrivare:
Dennis Andreasson, Karin Johansson, Anna Arvidsson, Niklas Brorup, Lovisa Olsson, Anna Arvidsson, Ofelia Jernelius, Liisa Linna, Maria Jansson


Åstorp 2015-04-18

Detaljer

Läsande Skrivare:
Ofelia Jernelius, Niklas Brorup, Lovisa Olsson


Eslöv 2015-03-15

Detaljer

Läsande Skrivare:
Karin Johansson, Lovisa Olsson, Ofelia Jernelius, Maria Jansson, Dennis Andreasson




Dunkers kulturhus 2015-02-11

Detaljer

Läsande Skrivare:
Astrid Dock, Niklas Brorup, Lovisa Olsson, Anna Arvidsson, Ida Hansson, Karin Johansson, Maria Jansson, Dennis Andreasson, Ofelia Jernelius, Terese Bengtsson Hedendahl och Sarah Lindmark

Övrigt:
Livemusik med Sefyr


Garaget 2014-12-03

Detaljer

Läsande Skrivare:
Astrid Dock, Maria Jansson, Lovisa Olsson, David Nergelius, Ofelia Jernelius, Terese Bengtsson Hedendahl, Niklas Brorup, Karin Johansson, Viktor Emanuelsson, Dennis Andreasson, Anna Arvidsson, Ida Hansson och Liisa Linna

Övrigt:
Livemusik med Deus Decepter


Poeten på hörnet 2014-11-15

Detaljer

Läsande Skrivare:
Niklas Brorup, Maria Jansson, Karin Johansson, Lovisa Olsson, Terese Bengtsson Hedendahl, Ida Hansson, Viktor Emanuelsson, Ofelia Jernelius, Anna Arvidsson, Sarah Lindmark, Rebecca Pourhassany och Dennis Andreasson

Övrigt:
Livemusik med Ceremoni
samt Dennis Andreasson




Pragresan 2015

Mellan 20/4 och 24/4 besökte skrivarlinjens årskurs 1 Östeuropas svar på Paris: Prag. Hästkastanjerna hade ännu inte blommat ut; men vi var, efter 13 timmars bussfärd hem till Malmö, minst sagt utslagna.


”Kära skrivarsidan! Nu är vi i Prag. Det är trevligt. Här tittar vi på statyer av människor som funnits och på statyer av människor som inte funnits. Och så tittar vi på solen och på floden och en gång tittade vi på en man som red på en upp-och-ner-vänd häst. (Fast det var ju också en staty i och för sig.) Anne berättar allt vi behöver veta om allt som någonsin har hänt – och allt som någon någonsin hittat på har hänt – här. Det gör inte ont att vara utomhus och jag tror att det är det som kallas vår. (Ett försök att vara poetisk. En skrivare måste göra vad en skrivare måste göra. För att ta sig igenom censuren och nå fram till dig, skrivarsidan.) Ha det fint tills vi möts igen!”

Lovisa Olsson, Skrivarlinjen 14/15

Ofelia, Karin och David blickar ut över Vltava/Moldau med Prags lillsida i bakgrunden.


Anne och Karin vid Dr. Franz Kafkas grav.


”Det bästa med Prag var att staden tog mig till andra tankar, andra syner, andra ord och andra ljud. Bort från de vanliga hemma-sakerna.
Och jag tyckte om att väcka mina klasskamrater med mitt goda morgonhumör.
Den friterade osten var god, Karlsbron filmisk och klassen höll sams.”

Maria Jansson, Skrivarlinjen 14/15


Palle visar vägen, utanför den judiska begravningsplatsen.

Lovisa lyssnar uppmärksamt på Marias faktaspäckade Kafkaföredrag.



Storytelling bland turisthorderna på Karlsbron.