Julkalendern 2017

Avsnitt 1 – Hanna

Fredag den 1:a december

Det är december.

I den lilla byn Tipptorp finns det bara en sak som alltid funnits där, nämligen torpet. Allt eftersom att åren har gått har fler invånare flyttat till Tipptorp, och fler hus har byggts.

I Tipptorp finns idag fem hus:

Torpet, där de flesta av byns djur bor tillsammans i kollektiv.

Båthuset, där barnfamiljen Hallonberg bor, med minihästen Sture.

Flerfamiljshuset med tillhörande uthus, som resideras av Monstret och dess avkomma.

Villan, som inhyser Vampyrdetektiven Frans och hans vampyrkatt Signe.

Och sist men inte minst Bageriet, som ägs och renoveras av Bjarne, och hemsöks av en brödälskande gast.

Nu föreföll det sig så att Bjarne igår äntligen blev klar med renovationen av bageriet, som har pågått sedan han köpte det och flyttade dit för tre år sedan. Det innebär att han ikväll, fredag den 1:a december, håller sin invigningsfest, och hela byn är bjuden!

Det blir en riktigt festlig fest. Härlig musik, mingel, och snacks, som bestod av nybakt surdegsbröd. Så nybakt att gasten ännu inte hunnit äta upp alltihop.

Tvillingarna Hugi och Pluto Hallonberg fördriver kvällen med att leka ”kasta surdegsbröd på Avkomman”. En lek som inte uppskattas av Avkomman själv, då brödet har en förmåga att sugas in i hans geleartade kropp. Till slut tröttnar Avkomman och klagar på barnen till Monstret, som hotar med att nysa på dem så att deras kroppsdelar trillar av. Brödkastandet avtar, festen fortsätter i lugn och ro, bortsett från den ofrånkomliga stelhet som lätt uppstår i en by med endast fem hus.

Mörkret faller över Tipptorp och festen tar slut. En efter en går folk hem till sig. Vampyrdetektiven Frans, som inte är speciellt vänligt inställd till Bjarne, är en av de första som lämnar festen. Han är glad när han går hemåt i mörkret, och ser fram emot en härlig natt. Han ska dricka blodkroppste och se på film, tänker han.

Sju och en halv tekoppar senare inser Frans att hans katt, Vampyrkatten Signe, fortfarande inte kommit hem från festen. Det tar honom emot, men han går ändå tillbaka till bageriet för att se efter så att allt är okej.

Redan på håll ser Frans att dörren till bageriet står öppen, trots att det är mitt i december. Han springer fram till dörren och in i bageriet.

På golvet ligger Bjarne, livlös och blodig, med en spork inborrad i hjärtat. Bredvid honom ligger Signe. Frans faller ner på golvet och lyfter upp Signe i famnen. Hon har ett öppet sår i bröstkorgen, hennes hjärta har blivit urgröpt, och där det förut satt är nu bara ett hål. Hjärtat syns ingenstans.

Vem är det som har mördat Bjarne och Signe? Och var är Signes hjärta?

Nästa avsnitt får du höra på måndag den 4:e, samma plats, samma tid.


Del 2 av Mysteriet i Tipptorp – Jerker

Detektiven Frans tände lampan i sitt arbetsrum. Han såg på sitt skrivbord. Bland röran av urdruckna tekoppar och överfulla askfat, en nedbrunnen kandelaber samt strödda dokument, låg en trave med gammal post oöppnad. Han hängde hatt och rock på kroken intill dörren och gick runt och satte sig i sin skrivbordsstol. Satt stilla några minuter som i ett slags töcken och bara tittade framför sig. Fingrarna trummade lite lätt på armstöden.

Han började öppna breven i långsam takt, ett efter ett. Det var mest räkningar. Förra månadens leverans från ”Välvilliga vampyrers blodbank”, fortfarande obetald. En inbjudan till nyårsfest hos Nosferatu-orden i Brasov-kapellet. Frans suckade.

Jag slumrade lite nyss. Jag drömde om Karpaterna”, sade han tyst för sig själv medan han sprättade upp mer post. ”Den som ändå var där igen”.

”Som vanligt har jag varken tid eller pengar att åka”.

Nästa brev var från familjen Hallonberg.

”Hoppsan, daterat 15/11. Jag har uppenbarligen för mycket att göra”, tänkte han.

Brevet löd:

Kära Frans!

Jag vet att du förmodligen inte har tid såhär års när vi närmar oss jul. Jag var i bageriet hos Bjarne igår

Det var som ett hugg genom kroppen. Frans slutade läsa. Bjarne. Död. Med ens var han tillbaka i gårdagens händelser. ”Min katt. Ett mord och ett mordförsök. I lilla Tipptorp. Gärningsmannen på fri fot” Han fortsatte läsa.

Bjarne är en ödmjuk karl, han klagar sällan, men jag ser på honom när han har det bekymmersamt. Jag är övertygad att det har med brödstölderna att göra. Det har blivit värre och värre. Och den där gasten han har i bageriet. Jag tror inte det kan vara bra! Han är för snäll för att försöka driva bort den.

Jag har ju inga bevis. Tror Frans att gastar tycker om bröd? Hur som helst så borde den definitivt försvinna därifrån, det kan inte vara bra. Om gasten har något att göra med brödförsvinnandena så har vi ju en anledning att sparka ut den för gott.

Jag anförtror dig detta, men ber dig att vara diskret. Jag vill inte att Bjarne får veta att jag skrivit till dig.

Snart är det fest! Det ska bli fint att träffa dig då. Det blir säkerligen en glad tillställning.

Varma hälsningar, Birgit Hallonberg.

Frans läste om brevet flera gånger.

”Ja, nu blir det inget brödbak i bageriet på ett bra tag”, sade han missmodigt.

Frans såg på den resterade högen av post.

”Jag har egentligen inte tid till det här”, tänkte han. ”Jag måste fortsätta med jobben jag påbörjat. Jag har ju utredningen för kommunen angående de frekventa översvämningarna i sjön. Det är ju helt klart den förbaskade Bisamråttan och hennes gäng som ligger bakom. Om jag bara kan bevisa det. Det skulle generera lite inkomst.”

På skrivbordet stod ett foto på katten Signe, taget för nästan precis 22 år sedan när hon fortfarande var en liten kattunge. Frans lyfte upp fotot och gnuggade bort lite damm från ramen.

”Hon ligger tryckt i sin kista i källaren. Om hjärtat fortfarande är helt så betyder det att jag kan rädda henne. Jag måste bara hitta hjärtat. Hjärtat leder mig direkt till mördaren. ”

Frans ställde ifrån sig fotot och reste sig häftigt. Klädde på sig ytterkläder igen och kom ut.

”Detta ärende får gå före. Jag får inget vettigt gjort om min katt ligger därnere och förtvinar. Hellre blir jag hemlös.”

Så tänkte Frans, när han med bestämda kliv begav sig nedåt grusvägen, efter att ha hoppat ned för trappan upp till hans gotiska villa och smält igen grinden till sin stora trädgård.

Det var fortfarande tidig morgon och mörkt ute. Det regnade lätt. I bakhuvudet hade Frans hela tiden vetat med sig var han måste börja att fråga. Det bar honom emot. Motvilligt styrde han stegen till Monstrets hus.

Frans svävade iväg i tankar.

”Jag har försökt undvika henne allt sedan hon kom hit för tre år sedan. Det är så märkligt att ha henne nära igen. Efter alla dessa år.”

”Hon har blivit så…förändrad. En gång i tiden skulle ingen kommit på att kalla henne monster. Då var hon en annan varelse, vacker. Farlig visserligen. Men inte som nu. Jag har aldrig lyckats ta reda på vad hon är för slag egentligen och var hon kommer från, från början.”

”Jag undrar varför hon har kommit hit egentligen. Det är ett mysterium”

Minnena växte till en klump i magen när Frans insåg hur nära det var mellan deras hus. Han var redan framme.

Märklig till mods stod han framför dörren och ringde på. ”Monstret” stod det bara vid ringklockan.

”Jag kanske är den enda som vet hennes riktiga namn”, tänkte han.

När han ringt på fyra-fem gånger och ingen öppnat, gav han upp. Han fortsatte runt huset och försökte kika in i genom fönstren. När han kommit runt på kortsidan fick han syn på det lilla skjulet en bit bort. Det lyste därinne.

”Avkomman, tänkte Frans. Så kallar familjen Hallonberg honom. Ännu en invånare i Tipptorp som jag inte är sugen på att träffa på tu man hand, men det är ju lika bra. Han var också på festen igår”.

Frans bankade på dörren till skjulet.

”Kom in”, hördes Avkommans ettriga röst där inifrån.

Frans gick in. Framför en spegel stod Avkomman i vit skjorta och kostymbyxor och knöt en rödrandig slips runt halsen. Hans gröna ansikte lyste.

”Jaså du är uppe tidigt, Frans. Vad bra!”

”Du förstår varför jag är här”, svarade vampyren och stängde dörren.

”Jag förmodar att du kommit för att meddela mig att du nått ett genombrott med utredningen av översvämningarna? Det är verkligen på tiden.”

”Utredningen går framåt. Jag är här för att ställa några frågor om igår. Mord är mord. Det måste gå före för tillfället”.

”Det finns poliser för sådant. Om inte orsaken till de ständiga översvämningarna snart är klarlagd ser jag ingen annan utväg än att anlita någon annan. Hoppas du förstår”.

”Det går framåt! Vad gjorde du efter festen igår?”

Avkomman rykte på axlarna och fortsatte att göra sig i ordning.

”Jag gick hem med henne. Vi gick strax efter dig. Jag fann inget vidare nöje i att stanna kvar till sent. Jag hörde om morden på radio tipp-tapp, först nu på morgonen. Om du ursäktar, jag har lite bråttom till stan.”

Avkomman trängde sig förbi Frans, ut genom dörren.

”Du gick alltså hem med Monstret? Jag hade fler frågor!”, ropade Frans. Avkomman vände sig mot honom.

”Jag vet att din katt också blev mördad. Gör inte detta till en personlig vendetta. Polisen kommer hitta den skyldige, var så säker.”

Avkomman satte sig i sin rosa citroen som stod parkerad intill skjulet. Han startade motorn och vevade ned rutan.

”Förresten. Mellan dig och mig kan jag säga att det finns många aspiranter på det där huset du bor i. Du ligger efter med amorteringarna, va? Det skulle inte vara något problem att få det sålt. Ja, bara så du vet, kompis!” Han for iväg så att gruset stänkte.

”Signe är inte mördad”, sa Frans till sig själv. ”Bara halvt.” Han tog upp sitt anteckningsblock och krafsade ned några rader.

”Jag ska hitta den skyldige till detta. Jag ska rädda henne. Oavsett vad den där gröna gelégrodan säger.

Från ingenstans hördes då ett väldigt brak inifrån Monstrets hus. Frans tappade både penna och block i förskräckelsen.

”Någon försöker gömma sig inne i Monstrets hus. Är hon hemma ändå? ”

FORTSÄTTNING FÖÖÖÖLJER


DEL 3 – MONSTRET – Sandra

Vampyrdetektiven Frans plockade upp sitt anteckningsblock och sin penna (som för övrigt var från en vampyr-skämtbutik och föreställde en liten mini-träpåle med en vitlök i plast på toppen) från marken, borstade av dem och spejade mot Monstrets hus. Han kunde nu se ett fladdrande ljussken inifrån det stora miljonprograms-flerfamiljskomplexet, som hon envisats med att köpa för eget bruk när Avkomman landade höjdarjobbet som kommunalråd i Tipptorps kommun. Det var lite känsligt det där med Monstrets tilltagande storlek, vilket han bittert fått erfara under deras korta och stormiga förhållande för så många år sedan. Frasen att hon ”växt ifrån honom” hade använts mer än en gång, i olika sammanhang. Frans ryste. Varenda fiber i hans blodlösa kropp skrek att han skulle låta detta bero, inte tillåta sig att återigen hamna i denna märkvärdiga kvinnas våld, som trots sin lynnighet hade fått honom att känna sig mycket levande en gång i tiden. Minnena var smärtsamma, uppbrottet hade satt en tagg i dem båda som sedan dess yttrat sig genom ömsesidig känslokyla som gränsade till förakt. Tre år som grannar, utan ett ord… Men han förnam att Monstret bar en viktig pusselbit till att Mysteriet skulle få sin lösning. Han kände det ända in i sin 423-åriga märg. Så han svalde förtreten, stampade av sig snön på trappan, trotsade den inre röst som skrek att han skulle springa därifrån och börja med knyppling eller något annat uppbyggligt, och ringde återigen på. Ringklockan spelade en sentimental melodi:

”Only love, can make a memory, only love, can make a moment last…”

Frans bankade på dörren.

”Stella-Karin, jag vet att du är där inne! ÖPPNA!”

Nu hördes ånyo ett ljudligt BRAAK och det lät som något mycket stort kom dunsande nedför en mycket lång trappa och landade i en hall, precis innanför en stängd dörr.

Dörren gled långsamt upp. Monstrets ena blodsprängda öga stirrade på honom i dörröppningen. Hennes omsorgsfullt rödmålade läppar väste:

”Jaha, och vad vill DU nu då? Berätta för mig hur STOR jag har blivit? Hur bitter, va? Från att ha varit en liten nätt docka, till att endast liknas vid en grön ballongtusenfoting med kroppsdelar som sticker ut lite här och var? Va? Va!? Ska du också snick-snack-snacka om mig som resten av byn? Har du inte sagt och gjort tillräckligt, din lille klant-fjant??”

Frans kunde se över Monstrets axel in i huset. Det verkade som att Monstret höll på att renovera, slå ut väggar, ändra planlösningen. Det fanns nu enbart en nedervåning och en vindlade trappa upp till ett litet loft. Han undrade om hon hade haft några hyresgäster på sistone eller om hennes titel som ”hyresvärdinna” bara var ett spel för gallerierna.

”Stella-Karin. Snälla du. Bagar-Bjarne blev brutalt mördad i sitt eget hem. Du kanske också vet att min katt Signe utsattes för ett särdeles grymt vansinnesdåd och att jag har tagit på mig att lösa fallet. Jag vet att du tyckte mycket om Signe…”

En skugga av oförlöst smärta färdades över Monstrets bistra ansikte.

”…och nu håller jag på att kartlägga den kvällen, och undrar om du såg något misstänkt? Birgit ringde och sa att hon hade hört mystiska snörvlingar under kvällens gång, så jag förutsatte att du varit närvarande.”

Monstret stirrade stint framför sig och försökte minnas.

”Hmmmm… när jag kom dit med Avkomman, den idioten, var Birgit Hallonberg och hennes barn redan där. Bjarne, idiot-Bjarne, pervers-Bjarne, stod och klämde på Birgits bakdel, han gillar ju att bak-baka… Men… i och med att jag inte är synlig för vanliga dödliga längre, så var det som vanligt ingen som lade märke till tjej-mej.”

”Jaså… Så Bjarne och Birgit…? Och vad såg du mer?”

”Tja, jag lade märke till att det satt en konstig, handikappad sköldpadda och åt vårtan-tårtan med en spork… det fann jag vara mycket underligt… Och så när jag trillade på ett av mina ben så hörde jag Birgit säga till den äldsta av tvillingarna att han skulle spara lite vårta-tårta åt nån unge som bodde i deras källare.”

”Du såg alltså mordvapnet…”

Monstret gav plötsligt ifrån sig ett snörvlande läte. Hon tog fram en näsduk och snöt sig ljudligt i den.

”Förbannat!” skrek hon. ”Nu har du trigg-traggat igång min allergi också! Min allergi mot idioter!!! Akta dig så jag inte nyser av dig flertalet kroppsdelar och tillfogar dem till min svamlingsamling!!”

Monstret vände sin väldiga rygg mot Frans och han häpnade. På det gröna månlandskapet hade det mycket riktigt tillkommit en mängd avnysta kroppsdelar på den tid de hade undvikit varandra. Monstrets mystiska sjukdom hade startat för ett par år sedan, och hela Tipptorp levde i skräck för att komma i skottlinjen för den vedervärdiga snorvinden som helt oförhappandes kunde blåsa av folks extremiteter. Frans insåg att tiden var knapp. Han trodde sig emellertid ha fått flera matnyttiga ledtrådar. Monstret tittade på Frans med outsäglig sorg i blicken.

”Fransi? Du? Jag vet att jag inte är lätt att tycka om. Men jag har inte haft någon annan än dig. Du var och förblir den enda för mig och jag skulle vilja berätta för dig om A….. AH-AH-AHAHHH-TJJJIIIIIIOOOOOOOOOOOOOO!”

Frans hann nätt och jämt hoppa från farstubron och ned i rabatten nedanför innan kaskaden av hälsovådligt snor träffade nyponbuskarna.

Plötsligt började solen långsamt gå upp bakom de blånande bergen i fjärran, och Frans fann sig springandes för livet. Han gömde sina röda ögon bakom sina solglasögon, specialtillverkade av Vlad Ray-Ban, och sprintade hem i skydd av träden. Frans låste upp sin tunga, gotiska dörr. Ingen katt fanns där att hälsa honom välkommen med sitt jamande. Väl i sovrummet klädde han vant av sig hatt, rock, skjorta och byxor och tog på sin nattskjorta, och trippade ned i källaren där han tog ett stort glas av en Sangre Roja, årgång 1887. Han stod och såg på katten Signe en stund, där hon låg i sin vackert inredda, öppna mahogny-kista på lit de parade. Därefter kröp han ned i sin svarta, enkla Sturmbayer-casquette.

Precis när han skulle till att somna så hörde han ljudet.


Avsnitt fyra – Katja

Recap, detta har hänt i Tipptorp:

Bjarnes nyrenoverade bageri invigdes med en hejdrundrande fest, den 1 december.

Den slutade dock i katastrof, då Bjarne mördades och katten Signe halvmördades, genom att hennes hjärta slitits ut.

Frans, vampyrdetektiven i Tipptorp, arbetar idogt med utredningen. Han har ännu bara lösa pusselbitar. Avkomman verkar ganska skum och Monstret var på väg att säga något som verkade vara av värde, som han inte hann höra…

Och nu: Avsnitt 4.

KABOOOOM.

Frans satte sig spikrak upp i kistan. En smäll. Ljudet hade kommit uppifrån. Som att något hade fallit ner på taket? Frans pyjamasklädda vampyrkropp flög upp ur kistan (som han använde som säng) och greppade ljuslyktan som stod på nattduksbordet. Han vankade av och an och försökte lysa upp i taket, men såg ingenting. Frans brukade hålla huvudet kallt, men just smällar på tak var något av det värsta han visste. Han hade en återkommande mardröm, där solen trillade ner på hans tak, och brände ett hål genom alla takpannor, så att solens strålar exponerade Frans kropp maximalt, och därmed fick Frans att självantända, vampyr som han var. Men det här lät inte som en solduns.

Han svepte med blicken febrilt och planlöst över hela taket. Nu begynte ett gnisslande och ett knarrande. Frans blick naglades fast vid takluckan. Luckan rörde på sig. Den öppnades långsamt.

*KNARR*

Frans pupiller var stora som jordnötter när han fick se en gestalt uppenbara sig i takluckan.

Det var mörkt, men med hjälp av lyktan kunde han urskilja ett blekt ansikte. Frans mörkerseende vande sig mer och mer och snart kunde han urskilja fler detaljer. Två plirande ögon och en morotsröd kalufs. Tänder som stod åt alla håll i munnen.

”Hej hej hej hej va gö du? Vaffö stå du däj?`”

Nu kopplade Frans. Det här var Fleppo. Birgit Hallonbergs yngsta son. Nyligen fyllda 3 år.

”Vaffö stå du mitt i jummet med en lampa?”

Frans sänkte lyktan. Fleppo kunde ju inte göra en fluga förnär.

”Men, Fleppo, vad gör du på taket? På mitt tak? Var försiktig däruppe, du kan trilla ner.”

”Nej nej nej nej det äj ingen faja. Ja hoppa nu”

Frans såg att han verkligen gjorde ansats att hoppa. Han släppte lyktan reflexmässigt och ljudet av glas mot golv som går i kras infann sig exakt samtidigt som Frans fångade Fleppos lilla kropp, som turligen hamnade rakt i hans famn. Det var totalt kolsvart nu, när lampan var kaputt.

”Wiho wiho wiho, det däj va kul! Ja vill göja de igen!”

”Nej, vet du vad, lilla busunge, nu får du hålla dig här i min famn, för nu måste vi få upp alla glasskärvor från lyktan.”

Frans korvade över lilla Fleppo till sin rygg. Han fick hänga där som en apunge. Visst blev det hela en mycket tålamodskrävande situation, men Frans hade alltid haft ett gott öga för Fleppo, barnkär och ofrivilligt barnlös, som han var.

Skärvorna var nu uppsopade. Fleppo hoppade av Frans rygg ner på golvet. Det var fortfarande kolsvart i rummet.

”Fleppo, kom till mig, det är ingen fara att gå på golvet nu.”

Inget svar.

”Fleppo? Hoho? Fleppo? Var är du? Kom fram nu. Det är inte roligt.”

Frans famlade sig fram till sin reservlykta och lyckades tända den. Hans blick svepte över rummet.

*KNARR boom*

Det var takluckan som slog igen. Frans hann inte se någonting däruppe. Bara att den nu var stängd. Ungen hade alltså tagit sig upp till taket igen? Men hur?! Det var ju totalt omöjligt. Fleppo var ju inte ens en meter kort i rocken. Frans tog på sig sin morgonrock och begav sig ut ur huset. Han måste gå över till Familjen Hallonberg för att se om Fleppo hade sprungit hem. Han knackade på på Hallonbergs dörr, med dörrknackaren, som föreställde ett bältdjur med en ring i munnen. Dörren öppnades. En liten gestalt uppenbarade sig. Det var Fleppo.

”Men Fleppo, hur har du hunnit hit?! Du var ju hos mig alldeles nyss!”

”Vadåjå? Jag sprjang hit. De va ju så möjkt hos dej. Jag såg ju ingenting. De va inte kul. Kom in så kan vi leka. Jag vill leka med dej, vi kan leka jestujang!”

Frans tänkte att han kunde passa på att besöka Hallonbergs hus för att eventuellt få sig en pratstund med Birgit, och de andra barnen. Kanske fanns här någon ledtråd…

”Kom kom kom kom kom!”

”Var är din mamma, Fleppo? Och dina syskon?

”Jag vet inte, stjunt samma, kom kom kom kom kom”

Fleppo ledde in Frans på sitt rum. Det var ett väldigt prydligt barnrum, med leksaker i sina lådor och böcker i sina hyllor. Mitt i rummet stod ett litet bord och stolar. Bordet var dukat med tallrikar, glas och sporks. SPORKS!!! Det gick en ilning genom Frans kropp. Inte kunde väl… Han stirrade på bordet.

”Jaha, var får jag sätta mig ner då?” frågade Frans.

Inget svar. Frans tittade sig omkring. Nu var Fleppo borta igen.

”Fleppo, var är du?” ropade Frans med hög röst. Han gick ut ur barnrummet, ut i köket. Där satt Fleppo, vid en knyppeldyna och knypplade. Framför honom uppenbarade sig den vackraste spets Frans någonsin skådat.

”Nämen Fleppo, sitter du här och knypplar nu?”

”Ja, ja göj en gaddin till dej!”

”En gardin till mig? Jaså, vad snällt!”

”Ja, du haj så himla fula gaddinej”

Frans visste sedan tidigare att Fleppo var en riktig liten karaktär, men att han var såhär flink i fingrarna och rask i fötterna visste han då rakt inte förut. Det var faktiskt något väldigt underligt med Fleppos snabba försvinnanden… Man kunde nästan börja undra om barnet hade vampyrblod i kroppen…. Vampyrblod… Hmmmm…. Frans tankar började virvla omkring i skallen och hans barnsaknad skapade hjärnspöken, han hann fantisera om att Fleppo var hans egen son… Han gned sina förvirrade tinningar. Han tittade upp mot knyppeldynan, men Fleppo var borta. Igen.

”Fleppo?! Hallå? Var tog du vägen nu?”

Frans gick runt i huset, men kunde inte hitta honom någonstans. Han gick ut på trappen. Då kom Birgit Hallonberg, Fleppos mamma emot honom på gården. Med Fleppo i famnen!

”Nämen Frans! Vad gör du? Vad gör du i vårt hus?” utbrast Birgit.

”Jo, jag följde efter Fleppo för att…”

”Följde du efter Fleppo?! Varför det? Låt min son vara!”

Birgit gick bryskt förbi honom in och stängde dörren bakom sig med en smäll. Frans var kvarlämnad på trappen. Ojojoj, det här var inte bra. Förhören med familjen Hallonberg skulle nu vara väldigt svåra att få till stånd. Birgit skulle inte bli medgörlig, det var ett som var säkert.

Dörren öppnades. Fleppo tittade ut.

”Jag vill leka med dig en annan gång. Då kan vi leka jestujang igen. Jag kan laga soppa på katthjärta”. Så stängde han dörren.

Vad var det Fleppo hade sagt? Soppa på katthjärta?! Och sporksen sen? Vad var det här egentligen…?

Och varför blev Birgit så rädd och arg? Snudd på paranoid?

Det får vi höra i nästa avsnitt.


Mysteriet i Tipptorp, 8 december – Rebecka

Frans och Signe

Frans stod som handfallen på farstutrappan med den kraftiga smällen av Birgit som slog igen dörren fortfarande ringande i öronen. Vad var det här egentligen? Det blev bara märkligare och märkligare.

Frans skulle precis gå när han genom ytterdörren hörde hur Birgit slamrade med grytorna i köket och hur den ljusa barnrösten som tillhörde Fleppo, skrattande rörde sig innanför. Med ens kände han sig väldigt ensam. Tom och övergiven. Där inne, i ett trångt men kärleksfullt hem, levde Brigit med alla sina barn och hon verkade leva ett lyckligt liv. Varför hade inte Frans det så? Vad var det som fattades honom?

Visserligen hade han haft ett rikt liv under sina 423 år och ännu var det inte slut. Men det var så länge sedan han varit i någon annans sällskap än sitt eget. Det han och Monstret en gång haft, hade varit vackert och en gång hade han också varit lycklig. Nu hade Avkomman i synnerhet och livet i allmänhet kommit dem emellan och Signe. Ja, Signe. Frans var ganska säker på att vampyrer inte hade förmågan att framkalla den mängd tårvätska som behövdes för att fälla en tår eller flera, men nu kände han hur det brände som syra bakom ögonlocken. Halsen snördes samman och bröstet ömmade. Saknaden efter Signe, hans älskade katt, fick hjärtat att värka.

Tanken på hur hans älskade katt låg ensam och nästan död i en kista och att att hennes hjärta fortfarande slog på någon enligt plats, fick Frans att tappert svälja gråten i halsen. Även om han kände sig alltför modstulen för att fortsätta, var han tvungen. För Signes skull.

Frans vände den stängda ytterdörren ryggen och gick långsamt ett varv runt det lustiga båthuset. ”Det kan inte vara ett sammanträffande”, mumlade han för sig själv. ”Var jag än vänder mig ser jag en spork i varje hand och vad menade egentligen Fleppo med det där om katthjärtssoppan? Det vill jag inte ens tänka på”, ryste Frans medan han rundade huset försjunken i tankar och inte förrän det var försent, insåg han vart hans ben fört honom. Han stod åter utanför Bjarnes bageri. Plasten för det fasansfulla mordet på bagaren Bjarne och det lika fasansfulla nästan-mordet på Signe. Frans svalde hårt innan hon tog mod till sig och öppnade dörren.

En ensam solstråle strilade in genom dörren och lyste upp mjöldammet som yrde i vinddraget från Frans rörelser. Allt såg ut precis som det gjort när festen ägt rum. Och mordet. ”Om mördaren har lämnat några ledtrådar så finns de med sannolikhet här”, sade sig Frans. Han lät fingrarna glida utmed bakborden och ett tjock lager damm och mjöl virvlade upp och han tvingades nysa i rocken. Det var alltså här Signes hjärta skilts från hennes kropp den där fasansfulla kvällen. Men varför?

Frans såg sig om i bageriet och försjönk åter i tankarna på Signe och alla underliga sammanträffanden han stött på de senaste dagarna. Låt oss därför återvända till kvällen den första december, natten när Bjarne invigde det nyrenoverade bageri och bjöd hela Tipptorp på nygräddat surdegsbröd.

Det var feststämning. För något annat skulle det väl inte kunna vara en sådan här kväll? Bjarne hade i god tid dekorerat bageriet och förberett surdegar som nu låg och bubblade. Han hade till och med gräddat hela limpor till den brödälskande Gasten som han bröt i bitar till ett långt lockbete. Snart skulle gästerna komma och när han förnamn vinddraget och ylandet av gasten som förtjust smaskade i sig de små brödbitarna och följde lockbetet en lång väg bort från bageriet, skyndade sig Bjarne att baka ut surdegarna och grädda bröden. Gasten skulle vara upptagen tillräckligt länge för att gästerna skulle få njuta av brödet. Vad Bjarne inte visste var att besökarna redan hade börjat anlända.

Vampyrkatten Signe hade i god tid slickat pälsen ren och spatserat bort till bageriet. Hon hoppades få träffa minihästen Sture som drog ved hela dagarna. De var förälskade och Signe spann alltid lite extra så fort hon tänkte på honom. Mycket riktigt var han i bageriet när hon kom, han hade hjälpt Bjarne att elda vedugnarna inför baket. Men han hade sällskap. Sköldpaddan Gustav satt tätt intill och viskade något i hans öra. När Signe presenterade sig gjorde de ingen ansats att så mycket som titta på henne. ”Jag hörde att det skulle komma hit ikväll, med avkomman. Monstret”, väste Sture till sköldpaddan. ”Ja, och jag hörde att det pågår något märkligt i familjen Hallonbergs källare, stämmer det?” undrade Gustav. Minihästen Sture spärrade upp sina runda minihäst-ögon och frustade. ”Vad är det du säger? Komma här med anklagelser du inte har täckning för?” Han reste sig bryskt upp och klapprade iväg på sina små hovar. Signe följde efter. ”Äsch, låt mig bara vara ifred!” skällde Sture. Signes suckade och kände hur hennes hjärta sjönk i bröstkorgen.

När gästerna så småningom om började anlända, satt Signe i ett hörn. Hon ångrade att hon kommit till festen satt och surade medan familjen Hallonberg hälsades välkomna av Bjarne. Tvillingarna hann knappt smaka på brödet innan de började spinka på gasten och slänga brödbitar omkring sig. Fleppo satt tyst i ett hörn med sin knyppling och då och då spetsade han en brödbit på en spork. Snart verkade hela Tipptorp vara på plats. Avkomman minglade runt i sin något korta och illasittande kostym. Han såg uppenbart obekväm ut: stirrade vilt omkring sig och blängande på gästerna. Han svettades. Ymnigt. I kulisserna hördes fnysningar och nysningar, som om någon, eller något, bara väntade på att får nysa av en alla förbipasserande kroppsdelar.

Signe gick för att ta för sig av brödet medan det ännu var varmt och råkade av en händelse trampa på bisamråttan Kajsas svans. Signe insåg försent sitt misstag och han knappt ta bort tassen innan Kajsa vände sig om med glödande ögon. ”Ja, jag visste väl att du skulle komma och förpesta kvällen! Det räcker inte med att den där snokande vampyren du bor med far runt som en förrymd dåre på uppdrag av avkomman i vår sjö. Jag hoppas han sätter en vitlök i halsen”, fräste hon. Signe reste ragg och visade fräsande upp sina sylvassa tänder. Kajsa ryggande tillbaka. ”Ja, de där borde du verkligen se till att borsta, missen. Du stinker på långt håll! Det är väl därför Sture undviker dig”, sa Kajsa skrattande innan hon snabbt kilade iväg på sina fyra ben. ”Förresten”, hörde Signe Kajsas röst. ”Säg åt den när detektiven att passa sig, annars ska han minsann få ångra sig”. Signe blev arg. Rasande. Den där Kajsa som tror att hon vet allt och kan bäst. Vänta bara tills hon fick tag på henne så skulle hon minsann bita av henne den där förskräckliga svansen. Men Kajsa var försvunnen.

Kvällen blev allt mörkare och festligheterna festligare. Gästerna var glada och dansade. Signe letade efter minihästen Sture men kunde inte finna honom och kände sig övergiven. När han kom tillbaka skulle han minsann få höra ett och annat. Medan hon väntade lade hon sig på ett av bakborden och kurade ihop sig. Värmen från vedungen var behaglig och hon stängde ögonen.

Långsamt blev det tystare i bageriet när gästerna tackade för sig och vände hemåt. Gasten var tillbaka och for fram över golvet i jakt på brödsmulor. Signe lyssnade bara med ett halvt öra. Där hon låg hörde hon upprörda röster. Lösryckta ord från ett samtal eller ett gräl. ”Pengarna”, sade någon. ”Skuld till mig och hemlighet, sade en annan. ”Gömt i mjölet”, sa en tredje. Även om hennes hörsel var bra, var hon för trött för att uppfatta alla orden. Plötligt hördes en smäll och ett skrik och Signe satte sig förskräckt upp. Hon vågade inte andas. När det inte hördes fler ljud, såg hon sig yrvaket omkring. Så försiktigt hon bara kunde, satte hon en tass framför den andra på bakbordet. Hon skulle precis hoppa ned och slinka ut genom dörren när hon råkade stöta till en mjölpåse. Den for i golvet med en duns och ett ogenomträngligt vitt moln steg upp och bildade en tjock dimma. Signe satt alldeles stilla. Sedan gick allt så fort. Bakom sig hörde hon tunga steg och någon tog ett fast tag om hennes svans och dängde till henne i bakhuvudet med en stor kavel. Sedan svartnade allt.

Frans stötte foten i en mjölpåse och väcktes ur sina funderingar. Den där Bjarne hade visst slarvat med städningen och Frans misstänkte att han hade mer än rent mjöl i påsen. I skrivbordslådan hade hade han hittat loggböcker och kvitton som inte var ifyllda i bokföringen. Det var något som inte stämde. Vad gjorde Bjarne egentligen? Hade han en sidoverksamhet och var det mer än mjöl i påsen? Något mystiskt var det i alla fall.

Han skulle precis borta av sig det vita dammet när han lade märke till små kattavtryck på golvet och på bakbordet. Pulsen ökade. Där, precis här, hade Signe befunnit sig den kvällen. Han följde Signes spår och lade sedan märke till att där fanns ytterligare spår. Dels såg det ut som att någon försökt sopa igen avtryck i mjölet och dels fanns där också små fotspår. Kanske kunde de här fortspåren vara ännu en ledtråd och kanske skulle de leda honom till Signes hjärta! Ett hopp tändes inom Frans.

Spåren ledde ut ur bageriet och han hukade sig ned och följde efter. Utanför dörren tog stegen av mot Birgits hus. Frans ökade på takten och blev förvånad när de svängde av framför ytterdörren mot baksidan av båthuset. Frans kom till en källartrappa. Den hade han inte lagt märke till förut. Så underligt, tänkte han, att ett båthus kunde ha en källare. Han kikade in genom de låga fönstren närmast marken men kunde inte se något underligt. Källaren var alldeles mörk. Han skulle precis vända om när han hörde något underligt. En ljus röst. Ja, det var någon som sjöng! Han hukade sig ned på knä och kröp närmare källarfönstret. Ja, det var verkligen någon som nynnade. Det var sällsamt och vackert på samma gång. Frans lyssnade. Han kisade och ansträngde ögonen för att se om han kunde skymta den sjungande innanför fönsterrutan. Inte var det väl Birgit som sjöng sådär vackert? Frans lutade sig ännu närmare och kände hur en förlamande il gick som en stöt genom kroppen och hel shan skälvde i fruktan. Inifrån fönstret mötte två, stora ögon hans blick och stirrade tillbaka…

Hade Bjarne verkligen rent mjöl i påsen i bageriet och vem var det som stirrade tillbaka på Frans genom källarfönstret? Det kan bara kommande avsnitt utvisa…


11 december – Ebba

Efter mordet på Bjarne och mordförsöket på katten Signe har Frans fått sig en pratstund med både monstret, avkomman och Birgit.

Fleppo pratade synnerligen misstänkt om katthjärta och efter  en utskällning av Birgit befinner sig Frans framför familjen hallonbergs källaringång. Någon sjunger därinne…

Frans gick närmare. De svarta blanka skorna klapprade mot trappans stenyta när han kom ner och han lutade sig så nära fönstret att glasrutan kunde blivit immig. Egentligen kunde  han inte andas längre, den mänskliga mekaniken av halt kött och varmt blod hade ju vampyr som han var stannat och där innanför det släta vita skinnet fanns nu bara genomgående kyla och uttorkade organ. Men när han stod där och nu på ännu närmare håll såg in i de där stora klotrunda ögonen kändes det som att någonting inom honom började arbeta igen. Som om magsäcken sakta vred sig som en skurtrasa doppad i slaskvatten, han fick en god lust att spy upp blodpuddingen han ätit till lunch, och det var som att han hyperventilerade trots att det var omöjligt för honom.

Det hade aldrig varit något fel på Frans syn, tvärtom hade den varit utomordentlig redan innan han dog och nu hade han ju inga problem med att se i mörker.

Det var ett barn som stod där inne. En liten pojke.

Det rufsiga håret hängde i långa, smutsiga testar, och den vita hyn skiftade liksom i grått. De alltför stora ögonen tittade vaksamt och nästan vettskrämt upp på Frans som i shock bara kunde stirra tillbaka. En liten hand dök upp. Enormt bräcklig som om den vore gjord av porslin och han tyckte sig höra lemmarna krasa som om någonting gick sönder( fast kanske var det inbillning, han hade kommit på sig själv med att inbilla sig en hel del på senaste tiden, kanske höll han på att bli gammal på allvar nu) när handleden veks och fönstret emellan de båda öppnades en bit. Det första som slog honom var stanken, den unkna doften av förfallen människa instängd på en liten yta. Barnets trasiga mun som öppnades likt ett soptunnelock som håller inne odören av föruttnelse och sen stängdes igen som om det inte visste vad det skulle säga.

De stora mörka ögonen såg på Frans med förtvivlan och Frans ville säga något snällt. Det var som om det värkte i det där hjärtat inom honom som inte fungerade.

-Var det du som sjöng så vackert?

När den lilla munnen öppnades igen kom det ljud ifrån den, nästan som en melodi. Toner som bildade ord, en respons på Frans fråga.

-Jag sjunger för att jag känner mig så ensam.

Frans visste inte vad han skulle svara, han stod villrådig och lyssnade på knastret av grus under skorna. Det slog honom hur tunnklädd pojken var, en t-shirt i en kall källare i mitten av december. Frans kunde knappt komma ihåg hur det kändes att frysa längre, men han led med barnet ändå.

-Jag heter Frans.Vad heter du?

-Jag är källarungen. Men min mamma gav mig aldrig något namn. Det är sällan, mycket sällan någon kommer ner hit.

Den melodiska rösten och dess ord gjorde att skurtrasan i Frans mage drogs åt än hårdare.

Men under samtalet hade han hunnit slappna av och rationella tankar tog form innuti hans dammiga skalle.

Hade det verkligen undgått hela familjen hallonberg att de hade en gäst här nere i källaren?

Eller var det i själva verket han som missbedömt Birgit?

-Vet de om att du finns här?

-Jag har bott här sen jag föddes. Ibland när jag blundar så tror jag att jag kan se gamla, väldigt gamla minnen av en korridor och av rum med möbler som bara känns avlägsna och suddiga. Men det måste varit mycket längesen.

-Men det är Birgit som är din mamma? Tillhör du familjen Hallonberg?

Frans ord fick det förtvivlade uttrycket i pojkens ansikte att bytas ut mot förvirring.

-Mamma…Han smakade på ordet som om han inte förstod innebörden av det, som om det var en smak han aldrig känt på sin tunga förut.

-Jag vet inte riktigt vad du menar…

-Birgit…?

Ett stråk av igenkänning lyste upp i pojkens ögon.

-Jag får mat, i en liten lucka där.

Pojken pekade på en dörr längst in i källaren som måste leda upp till resten av huset. En liten lucka, lite större än ett brevinkast.

-Men jag hoppas att hon kommer och hämtar mig någon gång. Jag får aldrig komma upp dit. Jag kan bara höra.

Frans hajade till. Det var som om en glödlampa plötsligt tänts däruppe. Ett svagt ljus som fick det tunna lagret spindelväv att kasta fladdrande skuggor på insidan av det upplysta skallbenet.

Pojken kunde höra vad som sades däruppe. Han tog fram sitt anteckningsblock och vände till ett helt tomt blad, fattade pennan och tittade återigen på pojken.

-Vad brukar de tala om där uppe? Hur mycket hör du av det som sägs?

-Allt. Jag känner dem alla, som om jag bodde däruppe jag med.

Tvillingarna, och Fleppo och Birgit. Och ibland ser jag Sture gå förbi utanför mitt fönster. Jag sträcker ut mina händer, men jag når aldrig ända fram.

Han avbröts av en duns på ovanvåningen och därefter Fleppos kluckande skratt. Birgits steg alldeles ovanför.

Frans sänkte rösten till en viskning.

-Vet du om att det har skett ett mord här i Tipp Torp?

Pojken nickade allvarligt.

-Det pratar de mycket om nu…om bageriet och Bjarne och att Fleppo måste gömma någonting.

Jag hörde inte vad det var.

Stegen ovanför dem stannade plötsligt.

-Att Fleppo måste gömma någonting? Tänk efter, det här är mycket viktigt! Du är till stor hjälp för mordutredningen!

-Jag hörde inte vad de sa, jag försökte verkligen. Jag tror inte att Birgit är så snäll, hon skriker och hon pratar elakt. Om många och mest om mig. Men jag tycker om henne ändå för hon ger mig mat.

-Tror du att Birgit kan vara inblandad i mordet?

-Jag vet inte…men jag känner Gasten.

-Gasten? Frans höjde på ett buskigt ögonbryn…

-Den kommer hit med bullar ibland, det blir så väldigt kallt men då är jag inte ensam. Och Gasten säger…

Källarungen avbröt sig mitt i meningen. Frans skulle just öppna munnen för att tala men då hörde han det också, steg, i snön. Och de var på väg mot honom.

Ungen hade stelnat till. Backade nästan instinktivt bakåt tills Frans bara såg honom som en suddig liten gestalt där inne i mörkret.

-Jag kommer efter dig. Jag lovar att jag kommer och hämtar dig när allt det här är avklarat.

Frans kände hur skurtrasan i magen slets itu när han såg pojken le därinne. En ynklig, blek ryckning i mungipan, men det var helt klart ett leende.

-Jag lovar.

Upprepade han. Gjorde sig färdig till att starta förvandlingen till fladdermus och komma därifrån innan de där stegen kom runt husknuten.

Men det var för sent. Innan vingarna hunnit skjuta ut bakom hans armar, stod Birgit där framför honom i snön. Ögonen blixtrade och Frans var med ens säker på att hon hade hört allt de sagt. Han tog ett steg tillbaka. Kände hur svart, tjockt hat bubblade upp inom honom och sen såg han vad Birgit höll i handen.

Fortsättning följer…


Mysteriet i Tipptorp – Alex
den 12 december

Tidigare i Mysteriet i Tipptorp:

För tolv dagar sedan mördades bagaren Bjarne brutalt på invigningen av Bjarnes bageri, och vampyrkatten Signe nästanmördades (ja, vampyrkatter är väldigt tåliga varelser). Sedan dess har vampyrdetektiven Frans arbetat hårt för att få tag på förövaren. Senast upptäckte han att familjen Hallonberg burit på en mycket mörk hemlighet – de har ett namnlöst barn inlåst i källaren. Just som han skulle bege sig därifrån möttes han dock av familjens matriark, Birgit.

“Jag trodde att såna som du bara kom in om någon bjöd in dig. Men nu har du snokat runt oinbjuden två gånger på lika många dagar.”

Birgit Hallonberg hade i ena handen den kraftigaste och vassaste stake Frans hade sett i alla sina drygt 400 år som vampyr. Hennes andra hand greppade en massiv fläta av vitlökar.

Frans försökte le så avslappnat han kunde medan han tog på sig sina solglasögon. Här gällde det att inte göra något plötsligt.

“Det var inte en dålig stake du har där, Birgit. Jag vet inte om jag uppskattar uttrycket “såna som jag”, men det stämmer att jag brukar försöka låta bli att ta mig in när jag inte är inbjuden. Men det råkar vara så att jag faktiskt blev inbjuden. Först av lille Fleppo, och nu av den trevliga unga mannen som du så vänligt låter bo i källaren. Men nu tänkte jag bege mig.”

Han gjorde en ansats att ta sig förbi Birgit som blockerade dörren med sin bastanta bagarkropp.

“Nehej du, du går ingenstans.” Hon viftade med vitlöken framför honom. Han som avskydde vitlök… En sliten stereotyp, men den var tyvärr sann. “Du går ingenstans förrän jag är säker på att du inte kommer hit och lägger näsan i blöt något mer. Och vad källarungen anbelangar vill jag inte höra ett knyst om den i byn heller. Jag vet allt en och annan metod för att bli av med sugiga odödingar som du.”

“Det är klart att jag är tvungen att höra av mig till Socialen när jag upptäcker att du har ett barn inlåst i källaren, Birgit. Det måste du förstå.” Han sträckte sig ned mot en mjölsäck som verkade fungera som källarungens säng och kastade en näve mjöl mot Birgits ögon. Hon spottade och fräste medan hon gnuggade ögonen fria från mjöl. Och när dammet hade lagt sig var Frans borta.

Frans satt hemma i sin dragiga villa och smuttade på en sangria. Det här förändrade allt. Han som alltid hade haft ett så positivt intryck av Birgit. Hur mycket mer kunde hon ha dolt från honom? Kan det till och med vara så att det var hon som mördade Bjarne? Och Signe – lilla Fleppo hade ju faktiskt sagt något om katthjärtan…

En knackning på dörren ryckte honom ur sina funderingar. Han reste sig trött ur chesterfieldfåtöljen och släpade sig till dörren, men blev genast på sin vakt när han såg vilka det var på andra sidan. Det var tvillingarna Hugi och Pluto Hallonberg, som under flera år hade förpestat hans tillvaro genom att försöka “spinka” – deras ord för spionera – på honom. De hade alltid trott att de hade gjort det i yttersta hemlighetsfullhet, men Frans hade ungefär lika svårt att inte notera deras klumpiga försök till spionage som ett vampyrtandsbett i läppen (vilket för övrigt kan ha varit det jobbigaste med att vara vampyr, förutom kravet på solskydd).

“Jaha?” frågade Frans misstänksamt.

“Morsan skickade oss för att ge dig det här.” Den ena tvillingen räckte fram en surdegslimpa invirad i papper.

“Hon sa att vi skulle hälsa att hon var ledsen för sin otrevliga ton tidigare i dag, och att hon inte sovit så bra sen Bjarne dog. Hon hoppas att allt kan vara förlåtet, och du är alltid välkommen på te och kakor.”

“Jaha. Ja, tack då”, svarade vampyrdetektiven och stängde dörren framför deras flottiga tonåringsansikten.

Det knackade på dörren.

“Jaaaha?”

“Hon sa också att hon hoppades att allt skulle vara glömt gällande vem som kunde tänkas bo och inte bo hos oss.”

“Jaså, jaha ja.” Han stängde dörren igen och låste den.

Han satte sig tillrätta med sin sangria igen och små-åt lite av brödet. Egentligen gav det honom ingen näring, vampyr som han var, men det var trevligt att göra små mänskliga saker ibland. Utanför fönstret såg han helt tydligt en tvilling sticka upp huvudet bakom en buske. Han suckade. Det var inte lätt att vara en byns enda detektiv, och bli förföljd av ungdomar på köpet. I morgon skulle han dessutom vara tvungen att höra av sig till Socialen om den där stackars ungen.

Nästa dag vaknade han av ett förfärligt bultande på porten. Han drog sin sidenrock om sig och öppnade. Där stod hela byn samlad, med högafflar och facklor i högsta hugg. I täten stod tvillingarna.

“Frans har fört oss bakom ljuset! Han har gått från hus till hus och snokat överallt medan det egentligen är han som är mördaren! Så går det när man låter en vampyr bo i byn! Men så ska vi inte ha det längre!”

(Den om än ganska skrala) folkmassan ropade hatiska ord mot Frans där han stod i sin sidenrock, utblottad och förråd. Hur skulle han ta sig ur det här?

Fortsättning följer …


Avsnitt 8 – Hanna

Torsdag den 14:e december

Gasten

Detta har hänt:

I Tipptorp har bagaren Bjarne mördats, och vampyrkatten Signes hjärta saknas. Vampyrdetektiven Frans har sakta men säkert samlat ledtrådar, men nu har hela byn vänt sig emot honom, med tvillingarna Hallonberg i spetsen för upproret. En arg liten folkmassa står med facklor utanför Frans dörr, och Frans har mött dem i dörröppningen, iklädd endast sidenrock.

Nu fortsätter historien i dagens avsnitt:

Frans gnuggade sig i ögonen i hopp om att den arga folkmassan utanför endast var en dröm, men de stod kvar.

”Där är han! Mördaren!” ropade Hugi Hallonberg, och folket i byn skrek bakom honom.

Frans smällde igen porten, låste och sprang till översta tornet. Där uppifrån tittade han ner på byborna. Vad skulle han ta sig till? Nu tror hela byn att det är HAN som har mördat Bjarne. Han måste hitta något motbevis, någonting som får byborna att tro på honom igen!

Frans betraktar byborna, som ilsket försöker slå sig in genom hans port. Hela familjen Hallonberg, Monstret och Avkomman, Djuren i Torpet, alla är där… utom Gasten, och källarungen. Kanske, kanske, hinner han ta sig till bageriet och Gasten, innan folket där nere upptäcker honom?

Frans öppnar fönstret, förvandlar sig till en fladdermus och flaxar så tyst han kan ut genom fönstret i riktning mot bageriet. Men fönstret slår igen bakom honom och folkmassans blickar riktas upp i luften.

”Frans försöker fly! Följ efter honom!!”

Frans hinner nätt och jämt in i bageriet med livet i behåll. Han återtar sin vampyrskepnad och rusar upp på loftet, där gasten håller till. Utanför hörs arga röster.

”Bränn ner det!”

”Nej! Det är Bjarnes bageri, vi kan inte bränna ner det!”

”Kasta in vitlök då! Gör något!”

Gasten möter Frans när han kommer inrusande.

”Hela byn är emot mig! Gamle vän, vad ska jag göra!? Jag måste få dem att tro på mig igen, jag måste hitta bevis!” skrek Frans.

”Jag vet, jag vet, jag hörde dem på lång väg. Jag tror på dig, ska du veta, men jag har inget som kan bevisa din oskyldighet… Däremot vet jag någon som har mer information. Kom!”

Gasten öppnade en lucka i golvet, där en stege ledde ner i mörkret. Frans tvekade, men så hördes Birgit Hallonbergs röst inifrån bageriets nedervåning. Byborna hade tagit sig in i bageriet. Det var bråttom nu. Frans klättrade ner för stegen och gasten följde efter. Med en duns smllde luckan igen och det blev helt svart. Frans mörkerseende kickade strax igång och han rös till när han kände hur gasten gick rakt igenom honom för att leda vägen. Framför dem låg en lång gång, under marken.

”Vart leder den här gången?” viskade Frans.

”Till Källarungen. Jag har hört att ni redan bekantat er med varandra.” svarade gasten.

Frans drog sig till minnes att pojken i familjen Hallonbergs källare nämnt att Gasten brukade bjuda honom på bullar. Nu insåg han hur gasten tog sig dit, utan att upptäckas av Birgit. När de gått en bit kände Frans igen sången som svagt hördes, och efter några meter till öppnade gasten en lucka. De befann sig i källaren igen.

”Åh, hej Gasten! Och Frans! Kommer du för att hämta mig som du lovade?” frågade ungen.

”Vi kommer för att fråga dig om mordet.” svarade gasten, innan Frans hann säga något.

”Åh. Ja, okej. Ja, igårkväll när du hade gått, Frans, så var Birgit väldigt arg. Hon skrek på mig för att jag hade pratat med dig, och frågade om jag hade berättat något om katthjärtat, och-”

”Vänta vänta, vad sa Birgit om katthjärtat?”

”Jag har hört henne säga till tvillingarna att de ska ta med det till torpet och gömma det där, i det gamla huset finns så många olika skrymslen att-”

”TORPET!” utropade Frans. ”Vi måste ta oss dit!”

Gasten öppnade fönstret och slank enkelt igenom öppningen, Frans förvandlade sig till en fladdermus och flög ut från källaren. Precis innan han skulle springa mot torpet såg han källarungens hand som stack ut genom fönsterluckan.

”Du… jag… tack. Jag kommer tillbaka…” sa Frans och skyndade sedan därifrån.

Källarungen såg efter dem och hörde hur Frans ropade efter gasten:

”Hittar vi Signes hjärta kan vi bevisa att jag är oskyldig, hitta mördaren, och återuppliva Signe! Detta är precis beviset vi behöver!”

Fortsättning följer imorgon…


Avsnitt nummer 9 av Mysteriet i Tipptorp! – Jerker

Detta har hänt: Frans kämpar för att finna en lösning på mordet i Tipptorp. Men hans förtroende i byn är lägre en någonsin. Han står nu själv anklagad för morden. Med hjälp av Gasten söker han vidare efter de skyldiga. De är på väg till Torpet där djuren bor. Enligt källarungen kan Signes hjärtat ligga gömt där.

De ilade vidare genom den iskalla kvällen. Månen stod högt över himmelen och lyste upp deras väg över fälten. De sprang förbi vägskälet, uppför Tipptorpbackens krön, in i den stora skogen. Kort därefter stod de intill den glänta där det urgamla Torpet väntade.

”Vad gör vi om vi stöter på djuren”, viskade gasten till Frans.

”De vet inte att vi är här. De är ute allihopa och letar efter mig”

De smög uppför trappan och kände på torpets dörr. Det var låst såklart. Men gasten pressade sin näsa i nyckelhålet och klämde sig igenom där med hela sin kropp. Snart hördes ett joxande och klickande därifrån. Och dörren gled upp.

”Min favoritgast!”, utropade Frans och klev in.

”Det är ett märkligt hus det här”, sa gasten när de stängde dörren bakom sig.

”Det finns visst bara en trappa här, den bär nedåt”.

Det var totalt mörkt sånär som på gastens lätt grönaktiga sken.

Det var en lång trappa. De följde den nedåt länge. När de väl var nere var luften fuktig och det luktade som av en sjö. Framför dem löpte en trång korridor tillsynes utan ände. Det fanns även en korridor till väster och en till höger, tre vägar att gå. Frans kisade med sina vampyrögon.

De bestämde sig för att gå till höger.

De gick en stund. Men snart delade sig vägen återigen i tre.

”Och nu”, frågade gasten. Frans tvekade.

”Vänster. Jag försöker anteckna på mitt skrivblock hur vi går. Så kan vi följa det tillbaka igen”

Men det dröjde inte länge förrän de hade passerat många vägskäl. Det blev svårt att hålla koll, och pappret var snart slut i blocket.

”Fördömda plats”, utbrast Frans.

”Jag undrar hur de har gömt hjärtat” mumlade gasten.

”Man kan höra det ticka” svarade Frans tyst. ”Om det fortfarande är vid liv så hörs det, på lång väg.”

”Men än så länge är det tyst som i graven.”

Nu öppnades korridoren framför dem och de kom in i ett större rum. Skenet från gasten lyste upp. Märkliga väggmålningar framträdde. En stor avbildning av en Bisamråtta med krona på huvudet hängde utmed en vägg. Under den stod en upphöjd tron.

Frans gick fram och kände på väggarna. ”Det föreställer djur”. Han drog efter andan. ”Djur som har gjort människor till slavar, tvingat dem att tvätta kläder och diska! Jag har väl aldrig skådat. Vad är det här för knasig plats?”

Frans avbröts i sina tankar av gastens oroade stämma.

”Frans. Frans! De är här, de har kommit.”

Vampyren vände sig om. Gasten såg ut som om han hade sett ett spöke. I dörren de själva kommit ifrån, stod Bisamråttan Kajsa i egen hög person, uppbackad av sina närmaste kumpaner; sköldpaddan Gustav och Bältdjuret Karin. Bakom dem stod mängder av mindre djur med små brinnande facklor i sin tassar. Det var lika dant i alla rummets öppningar. De var omringade.

”Jag ser att vi har besök ikväll. Ingen annan än Tipptorps mördare och hans medhjälpare. Så förnämt.” Kajsas ögon glittrade.

”Du vet mycket väl att jag inte är skyldig, Kajsa.” Frans darrade på rösten. ”Nu ska du tala om var du har gjort av min katts hjärta! Och passa dig noga, du är misstänkt för medhjälp till mord, eller kanske rent av för mord!”

Kajsa log och skrattade ett finurligt skratt, som spridde sig till Gustav och Karin och alla de andra små djuren.

”Du är fullständigt maktlös här din dumma vampyr. Nu skulle Monstret sett dig, hon som är så betuttad.”

”Monstret? Vad tusan har hon med det här att göra?”

”Hoho, du har då ingen aning du Frans. Se på dig! Du springer omkring och försöker lösa mord, men vet ingenting om dig själv. Förstår du inte att Monstret har allt med det här att göra?”

”Vad menar du? Berätta vad du vet, hemska gnagare!”

”Jag vet inget mer än vad alla andra vet, utom möjligen just du. Hon kom hit för tre år sedan, under den stora översvämningen när båthuset strandade.”

”Översvämning, översvämning” pep sköldpaddan. Bältdjuret viftade hotfullt med svansen.

”Med sig hade hon den där hemska Avkomman”, fortsatte Kajsa. ”Har du verkligen aldrig funderat på varför hon har sökt sig hit där du bor?”

Frans svalde.

”Men det kvittar. Nu är det slut på ditt trubbelmakeri här i trakten. När du och Signe är borta blir det åter fritt fram för oss djur att vistas i sjön. Vi ska sätta igång den största översvämningen som någonsin skådats! Ännu en gång ska djuren leva fritt i Tipptorp”

Kajsa vände sig till smådjuren bakom sig. ”Till attack. Ta fast dem! Alla djur för Tipp-Torpet!”.

Det fullkomligt strömmade fram ur alla rummets portar. Hundratals. Det utbröt en våldsam strid. Till en början kunde vännerna tillsammans hålla djuren på avstånd, men de var för många.

Bältdjuret hade beväpnat sig med en dammsugare som han riktade mot gasten. Frans hörde bara ett utdraget yl när vännen for in i slangen och försvann. Vampyren var översållad med små sköldpaddor och bältdjur som nöp och bet.

Med en kraftansträngning lyckades han kasta sig ur hopen. Han staplade ut ur rummet och sprang iväg ut i korridoren. Han hörde Kajsas stämma skrika och bråka, ”Ta fast honom, ta fast honom, låt honom inte…”.

Frans var vilse. Han sprang vidare på måfå utan att tänka. Striden avlägsnade sig och det blev mörkt och tyst omkring honom. Då stannade han tvärt. Vad var nu det för ljud? Svagt hördes det framför honom. Han gick försiktigt vidare och lyssnade intensivt, letade sig fram längs väggarna. Ljudet blev högre och högre, ”tick, tick, tick”. Och efter flera svängar tog vägen slut. Framför honom, en återvändsgränd och på golvet där stod en skål med ett alldeles levande och bultande hjärta i. Frans lyfte upp det då slog det snabbare. Han synade det försiktigt. Det var små rivsår och bitmärken i det. Som om någon hade försökt skada det.

Bakom honom hördes djurarmén närma sig igen. Frans kände hur hans vrede växte. Det brann i honom en känsla som han inte känt på mycket länge. ”Jag är ändå vampyr.”, sade han till sig själv. ”Jag är en vampyr och nu är jag arg”. Ögonen gnistrade röda, ur munnen växte sig huggtänderna långa. Naglarna på hans fingrar fick en vass och farlig form. Han stoppade Signes hjärta i innerfickan på sin rock.

”Nu kommer jag, Kajsa!”, skrek han.

Djurens stridslystnad byttes i fasa när de hörde hans vrål. Kajsa i spetsen tappade hakan och alla smådjuren vände och flydde i panik. Frans slog vilt omkring sig. Det yrde sköldpaddor åt alla håll. Han fick tag i Kajsa och grep henne hårt i nackskinnet. Hon skrek på hjälp, men alla andra flydde.

”Slut på det roliga, Kajsa. Nu är det du som visar vägen ut härifrån, annars biter jag dig, förstått?”.

”Vänster, aj, till vänster”, kved bisamråttan och pekade.

Frans sprang vidare, han snubblade över den övergivna dammsugaren. Han tryckte på knappen ”blås-ut” och ut for en dammig gast, med stökig kalufs.

”Jag har hittat hjärtat och fångat Kajsa, nu sticker vi!”, hojtade Frans.

Gasten kikade upp från golvet med håret på ända. Kajsa sprattlade i Frans näve.

”Se på golvet, se på golvet”, snyftade hon.

Då såg Frans att det forsade vatten kring hans fötter. Det täckte redan en bra bit av hans kängor.

”Gustav har aktiverat nöd-vatten-fällan. Jag är ju kvar här! Vilken svikare! Vi måste ut. NU. SPRING”.

Gasten kom på fötter och tillsammans sprang de, helt enligt Kajsas instruktioner genom labyrinten. Vattnet steg allt högre, men snart började vägen slutta uppåt och taket kröp närmare så att de fick huka sig. ”Där!” Kajsa pekade på en taklucka. Frans sprang fram och smällde de upp den, så var de allesammans ute i friska luften.


Avsnitt nummer 10 av Mysteriet i Tipptorp! – Sandra

Minihästen Sture slog upp sina våldsamt blå ögon och fann sig liggandes på en av bak-bänkarna i Bjarnes Bageri.

Han hade bestämt slumrat till ett slag. Det var illa. Sture sträckte på ryggen, vilken inte var så mycket att tala om, han som i strumplästen bara var ynka 50 centimeter över havet, och upplät ett litet besviket gnäggande. Ingen tid att vila – uppdraget måste fortgå. Han drog på sig sin lilla flanellskjorta. I vanliga fall jobbade han som ved-dragare hos Hallonbergarna, men idag var hans ärende ett annat. Sture gnuggade upprymt sina framhovar mot varandra. Det skulle bli mycket jobb framöver. Mycket malande av mjöl, fast Tipptorp ju inte hade någon väderkvarn. Men mjöl skulle allt malas, jojo, det var ett som var säkert… Sture log ett av sina dumma häst-leenden och gnäggade till av förtjusning. Dessa nya planer skulle innebära så mycket, för hans framtida karriär, för hans liv… Han såg framför sig omslagen på skvallerpressen, han i fyrfärg med armen om en söt liten ponny. Rubrikerna talade sitt tydliga språk: Minihästen Sture gör det igen! Får återigen en Oscar för bästa huvudroll! Damerna står på kö utanför hans stall!

Sture satt drömmande med ansiktet i hovarna och märkte inte hur den lilla bjällran på dörren till bageriet plingade till. Ett hasande läte hördes.

”Mjölet! Pengarna!” väste plötsligt en hes röst ur dunklet, i hörnet av rummet.

”Ööööööööh???”

Stures ögon stirrade in i hörnet tills de vande sig vid mörkret. Han såg konturerna av nånting stort.

”Iiiiiiiiiiiiiiihhh!”

Sture log ett dumt, fast igenkännande, leende, rättade till sin brylcréms-raggar-frisyr, och grävde fram en packe tusenlappar ur en av mjölpåsarna som stod på golvet.

Personen i hörnet steg fram en aning i ljuset. Det var ingen mindre än… Monstret! Hon sniglade fram sin gigantiska 300-kiloskropp över golvet med alla kroppsdelarna släpande efter sig, och sträckte ut en välmanikyrerad hand mot Sture:

”Ge mig dom!”

Sture tryckte ned en sedelbunt i Monstrets hand. Hon nappade snabbt åt sig den översta sedeln, rullade vant ihop den till något långsmalt, ihåligt, och… stack ned den ihoprullade sedeln i en av mjölpåsarna och drog upp en lina mjöl i sin snordroppande, trubbiga, grönaktiga och grymtande nos!

Det VAR inte rent mjöl i påsarna som stod runtom i bageriet. Det var rent – kokain!!!

Monstret väntade ett slag, gjorde sedan samma sak med den andra näsborren, torkade av överskottet av det vita pulvret med en bakhandduk, och sjönk ned på golvet i en stor, lycklig, hög. Musklerna i Monstrets ansikte slappnade av helt, och hon spann som en nöjd katt när hon utbrast:

”Aaaah…. Detta är banne mig livet! Nu kan jag andas igen, slipper gå runt och nysa av folks kroppsdelar och droppa snor över hela Tipptorp. Nu kan jag vara mig själv, vacker, sund… Jag slipper också gå runt och tänka på min vilda åtrå till Frans, jag kan glömma för ett ögonblick hur mycket jag älskar honom, samt min lilla lilla hemlighet… Det är så skönt…”

Sture nickade stumt, och tog sig en lina han också och sjönk ned intill Monstret.

Plötsligt visade sig Avkommans fula grodtryne i dörren. Han stolpade in i rummet, rättade till sin slips med dollartecken på, och sa med sin överlägsna stockholmsdialekt:

”Jaha, era latmaskar, en annan kommer precis från ett kommunfullmäktigemöte. Jag har sett till att vi får fri lejd med både tillverkning och i tullen! Och att den där jäkla bisamråttan inte får igenom sina krav i Miljönämnden. Allt kommer att bli bra, sååååå braaa. Men vi får vänta in chifen. Chifen kommer snart.”

Monstret och Sture log lyckligt.

Det dundrade till i trappan och en röst hördes på avstånd. Någon pratade upprört i en mobiltelefon.

Sture, Monstret och Avkomman fnittrade som småflickor.

”Det är chiiifen!!! Chiiiiiiiiiiiifen är hääär!!!”

*

Bisamråttan Kajsa, Frans och Gasten befann sig utanför Torpet, och fick bevittna dess underjordiska labyrint vattenfyllas och hela Torpet som rasade samman framför dem. Kajsa stod med tårar i ögonen och såg sitt livsverk försvinna i vattenmassorna.

”Hej då Torpet…Hej då min dröm om ett fritt Tipptorp…”

Hon stirrade på Frans med outsäglig sorg i blicken.

”Ja, du Frans. Nu finns det inget mera att dölja eller någon fasad att upprätthålla. Jag ber dig – rädda det som är kvar av byn innan det är för sent! Lös mordgåtan och återuppliva Signe! Avkomman var den som skrämde oss till tystnad… med löften om att vår förening Djurens Och Torpets Rätt inte skulle gå Bjarnes öde till mötes. Men nu går det inte längre. FRANS!!! De håller på att planera en kartellverksamhet i Bageriet! De vill sälja sitt knark i grannbyn Tapptorp och göra folket där till viljelösa zombies som ska jobba i deras grottekvarn dag och natt! Du måste stoppa dem! NU!!!”

Gasten och Frans stirrade på varandra. Nyheterna de fått var alltför oerhörda för att ta in. Om detta var sant och det hände i detta nu…

Frans kände plötsligt som en liten suck från katthjärtat som han fortfarande höll i sina kupade händer. Han satte sitt känsliga öra mot det och utbrast:

”Hjärtat tickar långsammare nu! Hon dör!”

Kajsa kramade om både Gasten och Frans och skrek med tårfylld röst:

”Flyg mina vänner, flyg som vinden!”

Sagt och gjort. Efter den snabbaste flygtur som vampyrdetektiven Frans och Gasten (som egentligen hette Gusten) hade företagit sig i hela sina liv (vilket var ca 1000 år tillsammans, de hade tänkt ha en liten gemensam 1000-årsträdgårdsfest nästa sommar och bjuda hela Tipptorp, men det kändes som om det inte fanns tid för att hålla på och tänka på och planera en sådan tillställning just precis nu, medan de flög, även om Gasten ansåg att ett blomsterarrangemang med gula rosor och champagnefärgad gerbera hade gjort sig fint…)

Nåväl. Återigen befann de sig i Frans fuktiga, kalla källare där Signes kropp högtidligt vilade framför dem i sin öppna kista. Tiden var knapp. Gasten, som även hade gått fyra terminer på läkarprogrammet och hade grundläggande kunskaper i anatomi, tog fram nål och tråd ur sin spökkappsäck som han brukade bära med sig, lade hjärtat till rätta i Signes livlösa kropp och sydde, så snabbt hans nätta små fingrar förmådde, ihop det lilla kattbröstet.

Lilla Signe drog därefter sitt första andetag på nästan tre veckors tid, och öppnade sina gröna kattögon. Hennes ögon blev dock nästan omedelbart smala som springor, och hon for upp och reste ragg. Hon började tala, som i tungor, och flög runt i rummet med sina vampyrvingar, Gasten och Frans hade fullt sjå med att hålla henne nere.

Signe slutade dock snart sin makabra dans, och stirrade stint på Frans, hennes bästa vän och följeslagare.

Hon sa med ödesmättad röst:

”Jag såg vem som mördade Bjarne och jag tror att jag har en aning om hur allt hänger ihop, och varför. Vi har ingen tid att förlora. Efter ikväll kommer allt att vara försent, förgäves. Jag känner att mitt hjärta är hårt åtgånget, jag kommer inte att överleva speciellt länge. Men vi måste kämpa vidare, för Tipptorp och allt vi håller kärt! Mot Bageriet!!!!”

Och så tog Frans Signes hand, och de tre hjältarna flaxade iväg mot Bageriet, vars silhuett kastade en dödens skugga över hela Tipptorp, och dess nedervåning lyste som ett enda, ondskefullt öga…


Del 11 – Katja

Ja, kära lyssnare, nu börjar saker och ting klara upp sig här i Tipptorp. Allt mjöl som virvlat omkring i Bageriet har visat sig inte vara rent mjöl – utan rent kokain. Ja, ni hörde rätt, kokain.

Frans är överväldigad men men målinriktad. Hans sökande efter mördaren fortsätter…

Frans, Signe och Gasten var nu framme vid Bageriet. Vampyrkatten Signe, som alldeles nyss återuppstått när hon äntligen fått tillbaka sitt katthjärta, var ivrig att ta sig vidare i arbetet med mordgåtan och skyndade iväg med raska tassar.

”Signe – vänta ett slag” sa Frans. Signe vände sig mot honom.

”Vad är det nu då Frans?!”

”Jo, jag ville bara säga att jag är så himla glad att du är tillbaka. Vid liv. I mitt liv.” Frans blev tårögd. ”Jag har saknat dig.”

”Men Fransy då, du ska då alltid vara så blödig. Det är gött att se dig också, men det är inte riktigt läge för sånt där nu, gubben. Let’s get down to business!”

Signe la tassarna kring Frans och Gastens axlar och böjde sig ner som en fotbollstränare som håller peptalk med sina spelare.

”Okej, gubbar, såhär ligger det till. Ni vet ju nu, lika väl som jag, att Monstret och minihästen Sture snortar kokain vareviga eftermiddag. När Sture säger ”då var det väl dags för lite hästakaffe” är det en signal för att de ska ta sig ett uppåttjack hela bunten. Det är kaffe spetsat med annat än sockerbitar, vill jag lova. Och sockerbullarna sen… Ja, ni fattar ju själva.”

Frans blev modstulen, nu när det hela sjunkit in på riktigt. Alla gånger han sett vederbörande, med vad han trodde var klädsamma efter-bullbaks-mjöl-fläckar på näsan, respektive inte-slickaläpparna-efter-sockerbulle-socker på läpparna deras. Hur kunde han ha varit en så naiv och inkompetent detektiv?! Signe överträffade honom än en gång…

Signe fortsatte:

”Så, Monstret och Sture är i kokainets klor, men de är också i Avkommans klor. Han är Tipptorps stora dealer. Och Frans, här vill jag berömma dig, du hävdade ju faktiskt i början på december att Avkomman verkade riktigt skum. Guldstjärna till dig.”

Frans log förnöjt och fick lite självförtroende tillbaka.

”Okej, Signe, fortsätt, berätta mer!”

”Jo, nästa sak, är att Avkomman i sin tur, är i klorna på någon. Denna någon är inte bara kokainkartellens boss, utan också den som ligger bakom……”

Signe var en drama queen av rang och byggde gärna upp lite dramaturgi närhelst hon kunde. Hon fortsatte: ”DAM DAM DAAAAAAAAAAM”

”Men Signe, kom igen, det var du som sa att vi hade bråttom” sa Frans uppfordrande.

”Okej, jo, denna någon är också skyldig till….. MORDET PÅ BJARNE”.

*LJUDLIG INANDNING*

Frans och Gasten var lika teatraliska de, trots att en kunde tänka sig att en vampyrdetektiv och en ”Gastistent” skulle kunna räkna ut att detta skulle komma härnäst i Signes berättelse.

”OCH…” fortsatte Signe ”DESSUTOM gjort sig skyldig till utslitandet av MITT KATTHJÄRTA!

”Är det sant?!” utbrast Frans. ”Både kokainkartell OCH mord OCH utslitande av katthjärta?!”

”Det stämmer bra det” sa Signe och slickade nonchalant sin tass.

”Men VEM är denna NÅGON?!” frågade Frans.

Signe spände sina gula kattögon in i Frans vampyrögon och höjde sin nyslickade tass. Hon hade Frans och Gasten i ett järngrepp med sin mycket karismatiska dramatisering. Hon var van vid att peka med hela tassen när det gällde dessa två kumpaner. Hon fällde ut sin pek-klo och riktade den emot… det upplysta fönstret i Bageriet. Därinne syntes en mörk gestalt. Just då vände gestalten sig om. Detektivtrion kunde nu se gestaltens ansikte. Ansiktet tillhörde… BIRGIT.

”BIRGIT?!” utbrast Frans och Gasten i kör.

”Ssscchhh!!” sa Signe. Hon kan höra!

Birgits ögon var nu riktade emot trion och hennes blick flackade över gården. Det var uppenbart att hon hade hört dem.

Frans förvandlade sig på en bråkdels sekund till fladdermus för att smälta in i den mörka natten.

Signe behövde inte göra sig till, hon var redan svart som natten. Gasten däremot, började oväntat nog genast virvla runt i imponerande piruetter. De mest anmärkningsvärda piruetter du kunde tänka dig. Dessa piruetter liknade inte något annat än ett virvlande kokainmoln. Han var mycket lik ett sådant, måste understrykas. Detta var en noga genomtänkt avledningsmanöver i syfte att göra Birgit riktigt skraj. Gasten fortsatte att virvla runt i kokainpiruett efter kokainpiruett. Birgit kom ut på Bageriets trapp. Hon såg mycket riktigt väldigt skraj ut. Hon gick fram emot Gasten. Gasten började då att virvla om möjligt ännu mera intensivt. Han fångade in Birgit i sin kokainpiruett och styrde hennes kropp helt och hållet.

”Aaaaaah, hjälp vad händer?” skrek Birgit. ”Jag kan inte styra min kropp! Är det det här de kallar snedtändning?”

”Fort!” skrek Signe. ”Ta henne till Frans förhörsrum!”

Birgit fortsatte skrika och Gasten virvlade bort henne till Frans förhörsrum, precis som Signe bett om. Frans satte på hennes handklovar.

”Fort!” skrek Signe till Gasten igen. Virvla hit Monstret, Avkomman och Sture också!” Gasten gjorde som hon sa.

Nu satt de fyra misstänkta skurkarna på en rad i Frans förhörsrum. Mittemot den kriminella kvartetten, satt Frans, Signe och Gasten och stirrade ut dem, värre än en idol-jury. Signe höll i styrpinnen:

”Okej, hör upp. Ni vet alla varför ni sitter här, inte sant? Ni är misstänkta för inblandning i mordet samt hjärtutslitningen som skett här i Tipptorp!”

De fyra såg arga, rädda och synnerligen påkomna ut.

”Birgit, du är huvudmisstänkt som hjärnan bakom det hela, Avkomman, du är misstänkt som drugdealer och Monstret och Sture, ni är misstänkta för innehav av orent mjöl i påsen samt olaga påtvingning av ”sockerbulle” på ett antal offer här i byn!”

De fyra vred obekvämt på sig. Samtliga sökte efter något att säga till sitt försvar. Monstret började ”tugga efter luft” som om en förödande nysning var på väg. Men istället för ”Attjo!” yttrade hon:

”Men du då, Frans. Är du oskyldig som en brud då, menar du?! En gång för alla säger jag det nu. Jag och Frans hade en kärleksaffär för ett par decennier sedan. Frans är far till mitt barn. Frans är far till Avkomman!”

Det uppstod en märklig tystnad i rummet. Alla flackade febrilt med blicken, allra mest Frans. Han blev helt stel. Vad var det Monstret försökte med nu? De hade ju förvisso haft en love affair för en herrans massa… Frans gjorde en snabb kalkylering… Just det, han dumpade Monstret i april samma år som han fått detektivtjänsten i Tipptorp, exakt 9 månader innan…. *GULP* VAAA?! Kunde det verkligen….

”Hur kaxig är du nu då, vampyrusling?!” sa Monstret.

Signe stirrade rakt på Frans.

”Frans” sa hon lugnt. ”Instämmer du med detta anklagande?”

Frans var helt förstummad. Tusen tankar rusade i hans huvud. Hela hans värld möblerades om därinne. I hela sitt liv hade han gått runt och trott att han var barnlös. Men icke. Allt tydde nu på att Frans var far till en grön, slemmig, slug och beräknande kapitalist. Avkomman var Frans avkomma.


Mysteriet i Tipptorp – Le Grande Finale – Rebecka

”Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård, djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta barn, snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken. ”

Åh, ja! Nu är den äntligen här. Julen såklart! Är det inte vad vi alla har väntat på, att julen skulle komma till Tipptorp?! Kanske tror ni, kära lyssnare, att det äntligen är dags för äkta julmys a la skrivarlinjen (för vi myser inte bara på fredagar, nej)? Ha! säger jag. Där misstog ni er allt!

Just idag presenterar skrivarlinjen det sista avsnittet av Mysteriet i Tipptorp som ni har nöjet att få ta del av. Alldeles snart kommer ni få höra upplösningen på den rafflande historien som hittills utmanat och kittlat fantasin, avslöjat djupa familjefejder och hemligheter och inte minst, jakten på Signes hjärta. Hur ska det gå för den kriminella kvartetten som nästan-mördade vampyrkatten Signe och faktiskt mördade Bjarne? Var inte ledsna över avsaknaden av juliga element i vår historia för jag ska säga er, att snart ska den lilla staden Tipptorp komma att täckas av ett snölikt, vitt täcke.

Men innan dess hade vampyrdetektiven Frans tillsammans med nästan-döda vampyr-fladdermuskatten Signe och Gasten, alltså Gusten, precis fått reda på att Avkomman, kommunpolitiker i Tipptorp och son till Monstret, var hans alldeles egna avkomma. Låt oss börja där i Frans förhörsrum där Tipptorps hjältar för tillfället befinner sig.

”Frans?” sa Signe igen. ”Frans, instämmer du i detta anklagande?”

Frans visste inte vad han skulle ta sig till. Å ena sidan ville han rusa ut ur förhörsrummet där de befann sig och lämna det hånleende Monstret och Avkomman, hans avkomma, bakom sig och aldrig, aldrig mer se åt deras gröna, slemmiga uppenbarelser. Å andra sidan, ville han kasta sig om halsen på Monstret och krama Avkomman och brista ut i sång över hur glad han var över att äntligen ha en riktig familj att dela sitt liv med. Frans svalde hårt och tittade ned i bordet. ”Ja”, sade han. ”Jag instämmer.”

Ett gurglande skratt steg ur Monstrets strupe och Avkomman stirrade med uppspärrade ögon på Frans. Det var en mycket prekär situation och även om Frans var tämligen säker på att vampyrer inte kunde ansamla den ansenliga mängd blod i ansiktet som behövdes för att rodna, kände han ändå hur kinderna hettade. ”Rodnar du lille Frans?” skrockade monstret hånfullt. ”Nej”, sa Frans tvärt. ”Det är inte vampyrfysiologiskt möjligt.” Den kriminella kvartetten bestående av Monstret, Avkomman – alltså Frans avkomma, minihästen Sture och Birgit Hallonberg, fnittrade och minihästen Sture skrattade sitt lilla hästskratt och Birgit skattade så att golvet skakade.

”Nu får det vara nog!” fräste Signe och det blev tyst. Fastän hon kände att hennes hjärtrytm blev allt svagare, uppbådade hon all sin styrka för att fortsätta. Hon darrade inte på rösten när hon grävde ned sina sylvassa vampyrkattklor i bordet och lutade sig framåt. Hennes morrhår kittlade Birgit i ansiktet. ”Jag vet vad du har gjort, Birgit Hallonberg.”

”Vet du inte alls, missen”, svarade Birgit uppnosigt.

”Berätta för dem, Gusten”, sa Signe och vände sig mot gasten.

Gusten, alltså gasten, harklade sig och tog till orda. Det skulle visa sig att han förutom att briljera i hjärt-kärl kirurgi, även var en mycket god talare. Han avslutade sin utläggning med att säga: ”Du älskade Bjarne, eller hur.”

Den kriminella kvartetten teg. Sedan hördes djupa suckar från Birgit. ”Jag”, började hon. Hennes blick mörknade. ”Det är ditt fel alltihop!” skrek hon och pekade på gasten, alltså Gusten. ”Om inte Bjarne förälskat sig i dig skulle jag aldrig blivit svartsjuk, du tog honom ifrån mig, ditt bleka lakan. Det enda jag kunde göra var att mörda honom annars skulle han avslöjat oss allihop! Ja, jag älskade honom men han bedrog mig, med dig!” snyftade Birgit.

”You have the right to remain silent. Anything you say can be used against you och det gäller er alla fyra” avbröt Frans. Han var detektiv och inte en kriminalutredare, men han tänkte att det fick duga. Något gott skulle väl allt serietittande föra med sig. Ni måste alla sona era brott, både kokaintillverkning, innehav och förtäring av droger, smuggling och inte minst mord. Jag har inget annat val än att sätta era alla i fängelse.

”Psst”, väste plötligt gasten. ”Vi har inget fängelse.” Frans tänkte snabbt. Han hade visserligen en källare men kunde inte tänka sig att sova på samma plats som fyra brottslingar. ”Vi får göra om bageriet till fängelse”, sa Frans.

Bageriet gjordes delvis om till fängelse och mysteriet hade fått ett avslut. Gåtan var löst. Men än fanns det mycket kvar att ordna i den lilla byn. De skyldiga dömdes till fängelse och sattes i förvar i det ombyggda bageriet som nu också huserade en kvartett brottslingar. Djuren vid sjön byggde upp ett nytt torp och deras koloni skulle blomstra som aldrig förr. Frans kom att spendera alltmer tid i bageriet och en dag friade Monstret inifrån sin cell.”Gift dig med mig, hörru. Vi har ju alltid gillat varandra”, sa hon och morrade.

”Jaghar väntat på att du skulle fråga”, sa Frans.

Signe fick ta över detektivfirman tillsammans med Gasten, alltså Gusten, som med sin mångsidighet skulle komma att gynna hela Tipptorp. Signe var nu än mer vital än innan. Hennes sargade hjärta hade stannat men eftersom hon var en vampyr-fladdersmus-katt och egentligen redan i allra högsta grad icke-levande, hade hon återuppstått som vampyr-fladdermus-katt-gast och var mycket förnöjd med sitt nya liv som kriminalare. Detta gav Frans möjligheten att ägna sig åt sina andra intressen, som att baka blodpudding och pölsa. I bageriet bakades numera den berömda Lindgrenpölsan efter Frans eget recept. Den ska enligt ryktet vara något alldeles särdeles.

I bageritet bildade Frans sin egna lilla familj där han inte bara rådde om fångarna utan även Källarungen, den knypplande Fleppo och tvillingarna Hallonberg medan Birgit satt av sitt straff.

Innan historien slutar skulle det bli bröllop i bageriet. Frans hade klätt upp sig i sin finaste kostym komplett med hög krage och fladdrande mantel. Han passade alltid på att göra sina inköp under oktober då affärerna fylldes av Halloweenkläder och just den här, var hans allra finaste. Han stod nu utanför Avkommans gallerförsedda cell och harklade sig. Även om han gjort frmsteg i att umgås med sin gröna, slemmiga och kapitalistiska avkomma, alltså Avkomman, knakade det fortfarande i fogarna mellan dem.

”Hm-hm”, harklade dig Frans.

”Tycker du att det är roligt, eller”, snäste avkomman åt Frans och spottade.

Frans tog ett djupt andetag och tänkte att visst motstånd bara var att vänta i sådana här situationer.

”Jag har kommit för att tala med dig, min son,” sa Frans.

Avkomman tystnade.

”Det är ju det du är. Min son. Jag är din far.”

”Tro inte att jag behöver en far, min fylliga moder räcker gott och väl”, sa Avkomman och surade.

”Hur skulle jag kunna vara din son, vi liknar ju inte alls varandra”, fortsatte han.

Frans tittade från Avkomman till Monstret och till Avkomman igen. Han såg den platta näsan, den stora pannan, vårtorna och inte minst deras slemmiga kroppshydda.

”Du har haft tur och ärvt de allra bästa dragen från din mor, du är så slemmig, min son” sa Frans ömt.

Han tänkte fatta tag i monstrets hand men tvekade vid åsynen av alla avnysta kroppsdelar som tillhörde hennes enorma uppenbarelse. ”Min kära, han är precis lika monstruös och fruktansvärd som du, sa Frans ömt till Monstret.

”Åh, kom inte här och smickra mig”, log Monstret och torkade bort en droppe snor med ovansidan av handen.

”Du där!” röt hon åt Avkomman. ”Skärp dig och se till att komma överens med den min karl.”

Avkommans ögon tårades och hans underlät började darra. ”H-hur, hur kan du älska någon så avskyvärd som mig?” snyftade han plötsligt avkomman grep tag i Frans vampyrkrage och lyfte honom från golvet. ”Hur kan du älska mig som din son när jag är den jag är?”

”Du kanske har gjort något avskyvärt, det kan jag inte förneka, men sedan är ju hela din uppenbarelse alldeles förskräcklig och avskyvärd, precis som en kommunpolitiker ska vara, precis så som min son ska vara”, sa Frans och pustade ut när avkomman släppte ned honom. ”Trots allt”, fortsatte Frans, ”är du ju min avkomma och jag kunde inte vara gladare.”

Avkomman grimaserade, torkade tårarna och gick fram och stänkte ut handen mot Frans. ”Far”, sade han. ”Du är kanske inte den jag önskade mig, men det kunde varit värre. Jag kan se en framtid för dig och mig i Tipptorp. Frans tryckte Avkommans hand.

”Du är så grön och slemmig. Jag tycker om det, min son”, sa han.

I samband med det stundande bröllopet ordnades en begravning åt bagaren Bjarne och vad kunde passa bättre än att kremera honom i en av stenugnarna. Det skulle han ha uppskattat. Medan natten föll utanför bageriet och julen nalkades hördes upprymda röster inifrån bageriet. ”Härmed förklarar jag er man och monster”, hördes Gasten, alltså Gustens stämma. ”Du får ny kyssa bruden”.

Frans, Frans hallå din igel, eller jag menar, min älskade.” Det var Monsters som talade.

”Ge mig en lina, du. Min näsa kliar något så förskräckligt.”

Hur mycket jag älskar dig så kan jag inte uppfylla din önskan. I ärlighetens namn borde jag ha städat undan säckarna med kokain för länge sedan”, svarade Frans.

”Frans!” fräste Monstret. ”Ge mig pulvret eller så nyser jag. Frans, jag varnar dig”, morrande monstret.

”Fra- A- A-A-tjooo! nös monstret och ett vitt pulver bolmade upp ur skorstenen i bageriet, upp över den mörka natthimlen för att singla ned och klä den lilla byn Tipptorp i ett snölikt, vitt täcke.

Slut.