Julkalendern 2015

Julkalendern del 1

Den sista julen på Ven – 1:a december

Vera Magdalena Kruusenstjärna Albinsson är 96 år gammal och bor i Villa Stjärneborg alldeles vid strandkanten på sydvästra Ven, ja, faktiskt precis 11,5 kilometer härifrån. Här är hon född och har firat alla sina hittills 96 jular. Ja, alla förutom det året som hennes man, Albin Albinsson, nödvändigtvis skulle fira jul i Dallas. -64 var det nog. Dallas! av alla gudsförgätna platser! Ja det var ju precis det året efter han gick och blev lite förvirrad. Skönt att slippa den virrpannan egentligen. Han skulle bara hålla på med sina konspirationsteorier och gud vet vad Vera sitter i Chippendale-fåtöljen i Stora Salongen och skakar på huvudet för sig själv.

Idag är det i alla fall den 1:a december och hög tid att påbörja årets julförberedelser, det har blivit dags för det nittiosjunde och allra sista julfirandet, i alla fall om Vera får bestämma. Ja, alltså, nu har ju Georg, Kristina och till och med Eva bestämt att huset ska säljas, Veras eget familjehem, och då är det väl ingen mening med någonting sen. Va? Särskilt inte med julen. Hennes egna barn! Hur kan de göra så!? Och vart ska hon ta vägen? Nej, på något sätt ska hon allt visa dem. På något sätt..

I knäet har Vera några gulnade pappersark. Det är ett antal listor, närmare bestämt hennes mors så kallade Julförberedelselistor som har använts i släkten i flera generationer. Så att man kan vara säker på att allt blir gjort, i rätt tid och på rätt sätt. Vera har noga sett till att få dem laminerade på fastlandet. Där står exakt vad som ska göras varje dag fram till jul och hon ska minsann se till att allt blir precis som vanligt. Tradition är tradition och ska följas, så även i år, om det så blir det sista hon gör. (Och det kanske det faktiskt blir).

Hon nickar för sig själv och noterar att idag ska knäcken kokas, sillen läggas in och sursteken ska läggas i blöt liksom lutfisken. Hon noterar även att värmen måste sättas på på övervåningen – i god tid. Fast i pigkammaren finns ju i oför sig inga element, men det rummet får väl Ann-Katarin ta. Precis som vanligt. Lite kyla får väl ungdomen tåla! Hon håller reservoarpennan i högsta hugg medan hon fortsätter med listorna. Plötsligt rycker hon till.

– Eva! Eva! Var är julstjärnan? Eva! Den ska hänga i hallen har jag ju sagt. Den hänger alltid här den första december. Senast!

Eva kommer springande från köket.

– Vad sa du? Ja, mamma. Jag har redan hängt upp den.
– Vasa?
– Jag har redan hängt upp den!
– Var är julbockarna då? Jag ser dem inte!
– Jag har ställt dem här vid öppna spisen, där de alltid står.
– Va?
– Där! Eva pekar. Vid öppna spisen!
– Ja ja ja ja det är bra. Det är bra.

Eva skyndar ut till köket och knäcken och sursteken igen. Hon rör om i grytan och skakar på huvudet. Traditioner, traditioner..

Då ropar Vera inifrån salongen igen.

– Och var är julgransfoten?

Eva kommer in igen.

– Den är väl i trädgårdskjulet?
– Men be Stig att hämta den då! Den ska in och poleras!
– Men mamma..
– Vasa?
– Stig är ju inte med oss längre.
– Va? Men hämta honom då!
– Men mamma, han… han har gått bort. Han dog ju nu i höstas. Det vet du ju
– Var det Stig? Va? Ja, i alla fall. Men ropa på Einar då. Han är alltid hemma.
– Ja ja mamma. Jag går över när jag är klar med baket.

Eva suckar högt och rättar till vigselringen. Hon kan inte med att ta av den. Inte än. När hon ställer sig vid kastrullen igen får hon anstränga sig för att tårarna inte ska rinna ner i mandelkrokanten.

Och närsomhelst kan de andra börja droppa in. Man vet aldrig när de kommer, men jo, alla är bjudna som vanligt. Hon såg själv till att posta inbjudningarna redan i augusti. På Veras order förstås. 20 inbjudningskort både skrev och postade hon, mitt i sensommarvärmen.

Hoppas nu bara att alla kommer.

Josefin Brodell


 Julkalendern del 2

bredvid det stora huset, på andra sidan staketet finns en stuga. det är en liten stuga, med två rum bara, och där bor einar.

han brukar stå i köket och titta ut från fönstret och vänta på henne. ja, veras dotter alltså, eva. hon kommer ofta på besök. dagar när vädret tillåter kommer hon på cykel, en blå cresent med korg framme på. idag är en sådan dag. einar ser på när hon parkerar. hon har håret uppsatt i en klämma, några lockar faller ur och hänger över hennes ansikte.

han vet att dem är olika, tro inget annat! de har aldrig varit lika, men trots det har de har varit nära vänner sedan barnsben – men det har också varit allt. och alltid har han fått stå här, på andra sidan staketet. ett tag hade hans hjärta varit fullt av hopp, han skulle säga det! han skulle göra henne till hans hjärtevän! men sedan hade hon förälskat sig i stig och einar hade börjat göra fårost. när han väl lärt sig stå ut med lukten av fårskit var det i och för sig ett trevligt arbete med mycket frisk luft men ja, även ensamt förstås.

eva går in i huset, hon knackar inte på, bara går rakt in till sin mor. det är einars chans att få vara nära henne. han brukar han gå över för att låna något. han kommer alltid på något han behöver låna! det kan vara mjölk eller socker eller ägg, en gång var det till och med en brevöppnare, eller så undrar han om det finns diskmedel. vad ska det vara den här gången? han bestämmer sig för att det är smör han har slut på. han knäpper skjortan, tar på lite luktegott och tar en sista titt i spegeln. det får duga! han går och knackar på.

det är vera som öppnar.

“hur är det med einar idag?”
“jo, man ska inte klaga! men … eh … det är så att jag har tagit fram bröd men råkat glömma handla smör, ni har inte lite att låna ut?”
“självfallet! kom in så ska vi se vad vi kan ordna.”

han följer med in i köket. där står eva lutad mot köksbänken med en kopp i handen. hennes hår ser ut att vara spunnet av silver.

“einar, har du kommit hit för en kopp kaffe?”
“smör faktiskt. men jag tackar inte nej om ni har en kopp över.”

eva häller upp och einar tackar.

“jag hämtar ett paket smör efter fikat. så ja, slå dig ner, slå dig ner.”

alla tre sätter sig ner vid bordet i matsalen. på fatet framför dem ligger lussekatter, pepparkakor och mozartkulor.

han skulle vilja få lite ensamtid med eva. han skulle vilja vara alldeles alena med henne för att få berätta vad det är hans hjärta sjunger om – men eva har precis förlorat hennes make, hennes stig – inte vore det passande att einar förklarade hans kärlek nu? eller? nej, han måste vänta – men han har väntat i femtio år redan! sett hennes barn springa runt på gatan och lekt, sedan sett hennes barnbarn spela fotboll. åskådare är allt han varit.

“jag antar att du firar jul med oss igen?” frågar eva.
“ja, jo, är jag bjuden så tackar jag inte nej!”
“åh, vi tycker så mycket om att ha dig här”, fortsätter vera.

einars kinder blir röda.

kopparna töms på kaffe. de sitter stumma och ser ut över vattnet. när de var barn kunde sundet frysa till is och alla kunde åka skridskor hemmavid.

“… och så var det ett paket smör”, påminner vera sig själv.
“ja, om det inte är för mycket besvär.”
“nonsens! jag kilar ner i källaren och hämtar.”

einar och eva blir kvar vid bordet. eva har magrat lite på sistonde, men hon är fortfarande vacker. han blundar och lyssnar på hennes andetag. det är hans favoritstund på dagen, att få sitta bredvid henne.

“här har du. behåll du paketet.”

vera lägger ett guldigt smörpaket framför honom på bordet.

“tack snälla! ja, ja, men då ses vi väl… tack för kaffet.”

einar reser sig och säger adjö till mor och dotter. han går tillbaka till sitt hus, med smörpaketet i famnen.

väl hemma öppnar han kylskåpet och lägger smöret på översta hyllan. där ligger redan en skål med sockerbitar, ett mjölkpaket, en påse mjöl, en äggkartong, en brevöppnare, parfymfritt diskmedel och några fotografin på eva.

Sanne Jönsson


Julkalendern del 3

Det är en sen eftermiddag den 4 december i en halvful förort till Stockholm. Det är blåsigt och grått. Förorten har blivit ockuperad av något man en gång i tiden kallade för julkänsla. Stressen och förväntningarna ligger tjock i luften, gör det svårt att andas. Dekorationerna tycks föröka sig i takt med människornas ångest och barnen kastar snöbollar (eller ja, slaskbollar) på allt som inte passar in i mardrömmen.

Hampus Skiöld bor i en schaskig etta i denna förort. Han är 21 år gammal och till synes nöjd med sin tillvaro i detta helvetiska landskap. Han vaknar som vanligt till tonerna av Avicii med en sprängande huvudvärk. Cigarettröken ligger som dimma i luften. Han tar på sig sina rosa solbrillor, kliar sig i huvudet och sveper slattarna i ölburkarna runt den solkiga madrassen han ligger på. Tänder en cigg och kollar på sig själv i takspegeln. Vilken legendarisk jävla kväll det var igår, tänker han.

Han stiger upp, hittar en smutsig gammal kaviarmacka på köksgolvet och en halvbrun banan i fruktskålen. Inte varje dag man får frukosten serverad, tänker han och sätter i sig hela kalaset, sköljer ned med en ljummen cider som stod öppnad på det sönderfimpade köksbordet. Mobilen vibrerar, Hampus plockar upp den ur fickan, det är pappa Jan som ringer.

– Hej hej, förlåt att jag ringer, du kanske sitter och studerar, men –
– Spot-on där farsan, du ringer mitt i studiecirkeln, kan jag ringa upp?
– Va? Oj, ja, men det ska väl gå bra…
– Hörs snart då, herrå.

Hampus lägger på samtalet och sätter sig på en tidning i den fläckiga soffan. Han zappar mellan kanalerna och äter kalaspuffar direkt ur paketet. Lägger märke till den halvdruckna flaskan rom och det öppnade mjölkpaketet på soffbordet. Han blandar en grogg, tar en slurk och smackar högt. Häller i lite mer rom för att slå ut den sura mjölksmaken. Mobilen vibrerar igen, ett SMS från mamma Karin.

”Hej! Hoppas allt är bra med dig. Jag och pappa jobbar för fullt med att förbereda inför resan till gammelfarmor Vera på Ven. Vi saknar dig! Kom ihåg att vi plockar upp dig redan imorgon bitti så att vi har god tidsmarginal så vi hinner njuta av det vackra Skåne lite också! Och det tar ju några timmar att köra från Stockholm. Ses snart!”

Vad i helvete, tänker Hampus. God tidsmarginal? Det är ju för fan 20 dagar till julafton! Det finns väl inget att se nere i Skåne. Varför ska vi vara där så tidigt? Hur ska man kunna överleva så länge utanför staden? Och vad tar man egentligen med sig till ett julfirande? Vad behöver man för att klara sig? Svaret dyker upp i hans huvud och han börjar stuva ner ölburkar och all annan alkoholhaltig dryck han hittar i ryggsäcken. Och den hemliga gömman med blandade preparat kommer naturligtvis också med.

Mitt i allt vibrerar mobilen igen. SMS från Sebbe. Han vill ”bli riktigt galet hög och kolla på någon sjuk dokumentär eller nått”. Hampus svarar inte, han är för stressed. Tanken på att spendera flera dagar hos satkärringen på ön gör ont i hela kroppen. Och det är ingen idé att försöka dra sig ur, det vet han. De är som blodhundar hela jävla släkten. Det enda positiva med resan är att han kan lura i gamlingarna lite roliga preparat. Och kanske dela lite röka med farmor Kristina. Hon är nog den enda i släkten som riktigt levt. Alla andra bara sitter och ruttnar bort i stora tomma kåkar som ändå ska rivas om några år.

Då slår det honom. Kärring Veras kåk på Ven är ju hur stor som helst. Hon skulle inte märka om några andra smyger sig in och festar och sover där på natten. Han svarar på Sebbes sms: ”kom till Ven på julafton så blir det julfirande på riktigt, det kan jag lova. Och julbordet kommer vara fyllt med roliga örter och svampar. Bjud in hur många du vill. Och glöm för fan inte julklapparna.” Hampus skrattar högt, trycker på skicka och passar samtidigt på att svara på sin mammas SMS med: ”självfallet, vi ses då, jag saknar er också!! <3<3”

Mitt i allt plansmidande ringer det på dörren. Han öppnar, där står Sebbe och flinar stort.

– Vad fan gör du här? Jag svarade ju nyss på ditt sms!
– Jag satt i trappuppgången och väntade. Är du på?

Sebbe håller upp en handrullad cigarett som antagligen innehåller allt annat än tobak.

– Det är klart, svarar Hampus. Jag har lite grogg också.

– Det tackar man för.

De tänder den rejäla spliffen som Sebbe rullat i trappuppgången och ser på ett program om delfiner.

– De är tamejfan som människor, säger Hampus.
– Vi är släkt med delfiner, instämmer Sebbe.

Efter några rågade groggar och en hel del röka slocknar båda två på soffan. När det ringer på dörren igen håller det just på att ljusna ute. Hampus hör sin mammas röst:

– Hampuuus! Nu ska vi åka!
– Fan, fan, fan… muttrar Hampus och tvingar sig själv till att vakna.

Han tar ryggsäcken från rummet och stormar mot dörren, tvekar, och springer in i badrummet istället. Tar på sig deo, borstar tänderna snabbt och sköljer ansiktet med vatten. Passar på att slänga ner alla tabletter från badrumsskåpet i ryggsäcken.

– Jag kommer alldeles strax!

Sebbe ligger fortfarande utslagen i soffan när han går.

Hampus öppnar dörren och ler så det gör ont mot sin familj. Mamma Karin, pappa Jan, Markus och Lovisa ger honom en stor kram.

– Åh, vad kul att se dig! Utbrister mamma.
– Det är inte samma sak utan dig där hemma. Allt är så tyst, säger far.
– Jaja, kul att se er också. Men nu tycker jag ni ska säga efter mig: MOT VEN OCH DEN BÄSTA JULEN NÅGONSIN!

Adam Andersson


Julkalendern del 4

En trött man i medelåldern sitter på ett tåg som just lämnar en medelstor svensk stad. Det är Curt Kristoffersson, 40 år, son till Eva Albinsson Kristoffersson och Stig Kristoffersson, en av fyra i en syskonskara bestående av hans tvillingar Karl-Johan och Kent samt den yngre systern Ann-Katarin. I famnen har han en smutsig ryggsäck och mellan fötterna på golvet en ICA-kasse. Under ögonen mörka ringar och lite glitter. Hans hår är grått och ligger slickat längs skallen, som om det hade legat pressat ner under en längre tid. Kanske under ett peruknät. Han är iklädd ett par smutsiga arbetsbyxor och en vit skrynklig skjorta, en kombo som vittnar om en stressig morgon.

Curt drar upp dragkedjan på sin ryggsäck. Skrivet med neonbokstäver på ryggsäcken står Curt Kristoffs bygg AB. Ur ryggsäcken tar han upp en vattenflaska som han ställer på det lilla nedfällbara bordet framför sig. Han rotar ett par sekunder, plockar sedan upp ett rör med brustabletter och råkar på samma gång få med ett par lila fjädrar upp ur ryggsäcken. Fjädrarna skakar han snabbt av sig, ner på golvet, och passar på att se sig omkring så ingen noterade det. Brustabletten trycker han ner i flasköppningen och så betraktar han landskapet utanför tågfönstret medan brustabletten upplöses. Curt tänker att han är påväg att upplösas på samma sätt. För hos mormor Vera på Ven vågar Curt inte visa sitt riktiga jag.

Vore det en vanlig torsdag hade Curt, vid den här tiden på dagen, suttit och hinkat kaffe i nån barack vid nåt bygge. Men det är inte vilken torsdag som helst; det är julafton. Julafton är Curts sämsta högtid på året. Barnlös och partnerlös som han är blir han alltid tredje hjulet. Den som på ren nåd får haka på ett hörn. Så för att dämpa den årliga julångesten hoppade Curt in som vikarie på karaoken på nattklubben igår. Iklädd en tajt lila paljettklänning och en platinablond peruk, samt med fötterna i ett par skyhöga stilettklackar, har han stått hela natten och presenterat låtar, sjungt med och minglat. Hade det varit en vanlig dagen-efter-karaoken hade Curt bara gäspat marginellt mer där han suttit i sin barack. Sedan hade han åkt hem igenom rusningstrafiken i sin vita skåpbil och lyssnat på microns surr medan frysportionen tillagas. Men det är ju som sagt inte en vanlig torsdag.

Curt slänger en blick på ICA-kassen på golvet, känner ett sting av dåligt samvete. Han tänker på mamma som ringde häromdagen, mamma som sa till Curt att “glöm nu inte att ta med dig fika, och du kan inte köpa färdig fika!! Du vet att mormor märker så fort det är butiksköpt. Och hon HATAR butiksköpt.”. Och Curt hade verkligen tänkt, att i år, nu jävlar, i år skulle han minsann ta sig i kragen och visa för Vera vad han går för. Men Curt hade slängt igen kokboken så fort de ringt från klubben igår. För vad är väl ett par lussebullar när man kan få åla sig i en lila paljettklänning? Så Curt fick extra bråttom till tåget imorse. Till tåget via ICA. Via deras bröd- och bakavdelning. Via den tomma lådan där lussebullarna skulle legat. Curt hade i panik skyfflat ner sex påsar kanelgifflar i korgen. Det spelar ju ändå ingen roll. För Curt gillar ändå inte julen, julen gillar inte Curt och det gör ingen annan heller. Eller, så tänker han iallafall. Curts dåliga självförtroende så fort klänningen åker av och in i garderoben. Det är därför klänningen, denna julen till skillnad från alla andra jular, ligger vikt längst ner i botten på ryggsäcken.

När Curt en tid senare är framme hos Vera på Ven, trycker han ner fjäderboan så långt ner han kan i ryggsäcken. Han är inte riktigt redo ännu. Och han skrubbar bort glittret så gott det går med ärmen på skjortan. Och skrubbar med det även bort sig själv. Trycker med det även ner sig själv i den smutsiga ryggsäcken.

När dörren öppnas och Curt kliver in blir hans ångest som förbytt och han tänker att han är nog ändå lite glad att han inte riktigt tillhör det här. Släktingars hårda kramar, barnrop och tonåringar som snackar, tanter som skålar, som skrålar. Vad är väl lite interna familjeslitningar när man kan få glänsa i paljetter? Och vem vill stå och skråla med i julsånger på en knastrig radio i ett smuligt kök när man kan sjunga karaoke i strålkastarljus? Och vem skaffar ens barn; bråkiga barn, trötta tonåringar, när man kan välja att bara rå om sig själv? Att kunna lägga pengarna på peruker och stilettklackar istället för räntor till banken och anmälningsavgifter till barnens fritidsaktiviteter. Det är livet det, tänker Curt. Att få välja själv. Men det säger han ju inte högt. Så när folk frågar hur läget är, hur jobbet går, svarar Curt bara att jo, men det rullar på. Firman går bra. Fortfarande inget fruntimmer i sikte. Och han ser hur släktingarna medlidande ler åt hans tråkiga, ack så tråkiga, liv. Som för att be om ursäkt för att han inte kom hela vägen fram, inte hittade till meningen med livet. Men Curt vet att han har hittat rätt, han har hittat till sig själv. Men de skulle de andra aldrig förstå, tjusningen med klänningar, stilettklackar, peruker och lösögonfransar, så Curt säger det aldrig högt. Fast mest är nog Curt bara rädd för mormor Vera på Ven. Mest är det nog bara därför han inte säger något. För att han är feg. Men det gör ingenting. Så Curt tar en sup med Kristina och Hampus och klistrar på det där leendet han blivit så skicklig på att en gång om året behöva klistra på. För Curt är inte den som säger ifrån. Han är den som tar en sup och tänker att det får väl gå.

Eller, kanske, fast bara kanske, blir det på julafton 2015, som Curt tar sig en extra sup, smyger uppför trappan lite rund om fötterna, ålar sig i klänningen och nylonstrumbyxorna, målar på glittret, tar på peruknätet och den blonda peruken, och ansluter sig till julfirandet iklädd sitt rätta jag. Fast bara kanske. Det beror på hur mycket sprit Kristina och Hampus fått med sig. Det är nu ändå den sista julen på Ven.

Sandra Björklund Qvarfordt


 Julkalendern del 5

Det är julaftons förmiddag och Kent Kristoffersson står i det nyrenoverade badrummet i fyrarumslägenheten i Helsingborg, den som har utsikt över Danmark. Han sätter händerna i en kupa och håller dem under den rinnande kranen. Vattnet fyller kupan och Kent lutar sig fram över vasken och stänker det i ansiktet. Han gör om samma procedur en gång till. Och ytterligare en gång. Det knackar på dörren till badrummet.

”Kent? Vi måste skynda oss nu, båten går om mindre än en timme.” Det är Kents fru Sofia som ropar. Båten hon pratar om är den som går från Landskrona till Ven. Det är där man firar jul, på Ven alltså, det har varit så så länge Kent kan minnas. Han har alltid längtat efter julfirandet där, det har varit en fristad från hans annars så hektiska vardag. Men i år kommer det inte vara samma sak, i år kommer det att vara annorlunda. I år kommer det att saknas någon, och den någon är Kents far Stig som gått bort under hösten.

”Jag är snart klar” svarar Kent när han stänger kranen. Han tittar på sina röda ögon och sitt våta ansikte i spegelbilden. Han plockar upp handduken som ligger sidan om vasken och begraver huvudet i den. När ansiktet känns någorlunda torrt tittar han återigen i spegeln och upptäcker då att den blåa skjortan han tagit på sig blivit våt längs hela kragen.

Precis när han sätter handen på handtaget och är på väg att gå ut ur badrummet hejdar han sig hastigt. Hans vänsterhand letar febrilt i skjortans bröstficka utan att hitta något. Utan att tveka söker händerna igenom byxfickorna men inte heller där hittar han något. Fort låser han dörren igen och vänder sig bort mot vasken. Där ser han det han letar efter, en liten återförslutningsbar plastpåse med lite vitt pulver i. Man skulle kunna missta det för mjöl, men med tanke på hur det är förpackat och mängden så är det svårt att missta. I hallen står Sofia fullt påklädd tillsammans med Hugo, deras åttaårige son, som är precis lika klädd för vintern.

Kent kommer ut från badrummet men går inte till hallen, istället går han förbi köket och in i det ljusa vardagsrummet och sätter sig i soffan. Det doftar jul, granen är klädd med glänsande kulor sedan en vecka tillbaka och på soffbordet står en fruktskål som är fylld med apelsiner pyntade med nejlika. På samma bord står även en inramad bild, det är ett foto på Kent och hans far. Bilden är tagen på festen som hölls för lite mer än ett år sedan då Kent tog över som VD på ett stort försäkringsbolag, det hade varit en sammanslagning och han var då det naturliga valet för att leda förändrings och utvecklingsarbetet, som det hette. Det hade bara varit en tidsfråga innan Kent skulle få ett jobb av denna kaliber. Det fanns liksom ingen annan väg att gå, det var redan bestämt sedan gymnasiet, eller ännu tidigare. Efter det har varje val gjorts utifrån den planen. Aldrig tänka två gånger och aldrig tveka. Men nu har Kent ändå börjat göra precis det, tänka en gång extra och tveka. Visst, han har allt det där som man ska ha. Perfekt fru, fantastiskt barn, bra jobb, fin lägenhet, dyr bil. Allt är perfekt, precis som det hela tiden varit tänkt att det skulle bli. Allt är prefekt, utåt i alla fall. Så varför saknas det då ändå något?

En del i förklaringen kan vara att det nya jobbet har visat sig vara betydligt tuffare än Kent kunnat ana och han jobbar nästan dygnet runt. Man har under det senaste halvåret kunnat se en klar skillnad på hur Kent uppträtt, framförallt i familjelivet. Han har blivit mer frånvarande och haft mindre tid för Hugo. Middagarna som familjen brukade ha varje kväll blir allt mer sällsynta och Kent ursäktar sig allt som oftast med att han måste stanna längre på jobb.

Förändringen har kommit smygande men tagit ett stort hopp sedan hans far dog. Och här har vi nog en stor del i förklaringen. De har alltid haft en nära relation, mycket närmre än vad han har med sin mor Eva. Faderns död kom från ingenstans, en hjärtattack vid 62 års ålder. Något som såklart inte är lätt att hantera för någon. Sofia insisterade på att han skulle ta ledigt från jobbet en tid, åtminstone tills efter begravningen, men Kent ville inte höra på det örat utan jobbade istället ännu mer.

”Älskling, vad gör du?” Kent svarar inte, han sitter bara och håller hårt i foto på sig själv och sin far. ”Vad gör du här inne, vi måste ju åka nu, du vet hur det blir om vi kommer sent”. Kent tittar upp på Sofia med glansiga ögon. ”Men älskling jag vet, första gången utan din far, jag vet att det inte är lätt men det blir bättre när vi kommer dit. Det är ju lika tomt för alla.”

”Ah, de bryr sig inte. Och mamma tycker väl bara att det är skönt. Jag tänker inte åka.”

”Sluta nu. Det är väl klart att du ska åka och det är väl klart att de bryr sig. Dessutom är det bra för dig att komma bort lite och bara umgås med familjen.”

”Kanske det. Men förresten har jag en massa saker att gå igenom för jobbet också… men åk ni.”

”Det är en dag Kent, en dag på året, och det är ju din familj. Det blir inte bättre… men herregud hur ser din skjorta ut?” Sofia tittar på den genomvåta kragen. ”Skynda dig och byt skjorta nu så hinner vi fortfarande med båten.”

Kent sätter ner fotot på bordet och reser sig och går till garderoben för att byta skjorta, men innan han går ut till bilen där Sofia och Hugo redan sitter skyndar han in i badrummet och plockar fram den lilla plastpåsen en gång till.

Pontus Berg Nilsson


 Julkalendern del 6

ANN-KATARIN

Ann-Katarin är en sådan människa som inte öppnar sin post. Det finns tydligen två sorters människor. Ordentliga och anständiga människor som öppnar sin post med en gång och genast handlar efter dess budskap. Och så finns det riktiga slarvmajor som samlar sin post på hög och skjuter på öppnandet in i det sista. Dom är i det stora hela människor man inte kan lita på och knappt vågar ha i möblerade rum. Iallafall om man ska tro Vera, Ann-Katarins barska mormor. Nu är hon visserligen gammal och ofarlig men tyvärr lyckas hon få sin dotter Eva, Ann-Katarins ömma moder att flera gånger i veckan känna sig tvingad att ringa Ann-katarin för att påminna henne om just att öppna posten. Bara så att Ann-Katarin inte råkar hamna i några “eländiga situationer”.

Sålunda är det med en viss bävan Ann-Katarin nu ser moderns nummer på displayen. Hon är precis i färd med att titta till den julskinka hon har i ugnen. Hon har fått i uppdrag att förbereda den inför årets julfirande och hon har svurit på att den ska bli perfekt. Trots att hon inte ens äter kött. Först hade mormor Vera inte ens velat låta henne vara ansvarig över ”ett sådant viktigt element” men när Ann-Katarin insisterade så gav hon med sig men hon får inte misslyckas. Nu har hon sin chans att bevisa att hon minsann är en ordentlig människa trots Veras misstro. Hon stänger luckan och tar upp telefonen med en känsla av prestationsångest.

”Hej mamma”, säger hon trött.
”Har du öppnat din post?”

Ann-Katarin drar en djup suck och hinner inte svara innan mamman maler på.

”Mormor undrar. Hon har skickat en påminnelse.”
”Men mamma vi har ju redan…”
”Du tänker väl fortfarande komma på julfirandet?”

Ann-Katarin kan nästan höra moderns underläpp darra i telefonens högtalare.

“Givetvis”, svarar Ann-Katarin snabbt som om det var självklart även om hon sneglar på den uppfällda datorn på köksbordet. Bahamas. Hon har tänkt tanken flera år. På en av öarna har hennes morbror Georg ett hus med sin livspartner Enrique och han har tjatat på Ann-Katarin att hon borde komma på besök. De hade alltid kommit bra överens och när Ann-Katarin valde att gå sin egen väg så var han den som stöttade henne. Han visste hur det var att inte passa in i familjens ramar. Det var han som hade fått lugna moderns ständiga sammanbrott. Hon hade inte varit glad när hennes dotter ville bli pilot istället för lärarinna eller kallskänka. Eller något annat trevligt, kvinnligt och framförallt normalt yrke. Som mormodern uttryckte sig.

Vilken lust Ann-Katarin hade haft att ge blanka katten i skinkan. Byta knäck, Kalle Anka och glättiga dekorationer till ”pina coladas”, havet och en varm strand. Först i morse hade hon bestämt sig för att faktiskt åka till Ven och göra den julskinka hon lovat. Moderns förmanande röst får fantasin att ta över igen. Solstolen, stranden, hon kan nästan höra måsarna skria och suckar högt.

”Lyssnar du på vad jag säger?”

Ann katarin rycker till.

”Oj! Va? förlåt?” på en sekund sopas stranden bort och som att proppen dragits ut är havet borta.
”Du är ju en drömmare du. Jag sa att det är sista året på Ven. Hör du? Vi har ju beslutat att sälja”.

Nu lyssnar faktiskt Ann-Katarin uppmärksamt.

”Sälja?”
”Ja jag orkar inte rå om både din mormor och huset själv. Ända sen stig…” Nu harklar sig Eva ansträngt.
”Med allt som hänt har det helt enkelt blivit för mycket. Jag är så ledsen för att behöva göra detta. Ta ifrån er familjehemmet och så.” Eva harklar sig igen.
”Förlåt mig”, säger hon och är tyst i flera sekunder.
”Men HERREGUD så bra mamma. Det är det bästa beslutet ni har tagit.”

Eva verkar förvånad.

”Jah…jaså?”
”Verkligen bra mamma, äntligen slipper du slava åt den där surkärringen och hennes schabrak till hus.”
”Men så du säger flicka lilla.”
”Du förtjänar verkligen en paus nu.” Ann-Katarin tittar bort mot datorn igen. Plötligt är solen där.
”Bahamas mamma, du borde följa med till Bahamas!”
”Bahamas? Jag?”
”Det tror jag skulle vara bra för dig. Semester från allt. Se en ny plats. Solen och havet. Hälsa på Georg.”
”Men inte kan väl jag?
”Det är väl klart du kan. Du har ju pengarna från pappas försäkring. Vi åker tillsammans, du och jag.”
”Ja, jo, det kanske vore något ändå.” Eva fnittrar förtjust.
”Jag i såndär kimnono, hur skulle det sett ut.”
”Det heter kimono mamma men nu tänker du på Japan. Bahamas ligger i Centralamerika.”
”Åh. Jaha. Centralamerika. Ja men det kanske vore något ändå. Men då får du lova att komma på julfirandet i år. Jag tror att det blir trevligt. Det tror jag verkligen. Och glöm inte att du lovat att göra skinkan! Kom du ihåg förrförra året när du lovat att stå för ischokladen och sen inte dök upp? Det blev ju pannkaka av hela julfirandet. Jul utan ischoklad? Du skulle ha sett mormors reaktion när hon gick igenom checklistan med släkten. Tänk dig då om julskinkan skulle saknas, det hade blivit katastrof!”

Förrförra året. När Ann-Katarin hade fått en viktig flygning i sista minuten. Hon hade helt enkelt inte kunnat tacka nej och hon ångrar sig inte, hon hade aldrig fått bli överpilot på SAS om det inte vore för den flygningen. Nej moderns förbråelser till trots är det en känsla av glädje som tickar i hennes bröst när de lagt på.

I rena hysterin kommer hon till och med ihåg att öppna posten. Det mesta är, vilket hon redan visste, en massa bekräftelser på betalningar som hon redan gjort via autogiro. Det är även något brev från en välgörenhetsorganisation som behöver pengar. Hon sparar undan en vegantidning och så längst ner i posthögen hittar hon påminnelsen från Vera. På kuvertet star adressen skriven av den vackra handstilen som på senare år blivit allt mer darrig.

Ann-Katarin tänker på den åldrande Vera. Senaste gången hon hälsade på, var Vera så blek, nästan grå att det är som att hon redan hade ett lager damm över sig.

Hon känner plötsligt en klump i bröstet när hon tänkte på att gamla Vera ska skiljas från sitt hem. Hon är lika självklar där som en av de uråldriga möblerna. Som stått på samma plats så länge att går att se tapeternas ursprungliga färg om man flyttar på dem.

Både Eva och Vera hade glatt sig så när Eva fick en dotter efter trillingbröderna. Äntligen någon som skulle kunna hjälpa till att sköta om det stora huset. Så att allting skulle vara så som det alltid hade varit. Och så kom hon och passade inte in alls. ”Inte ens ett fönster kan hon putsa ordentligt” hade Vera en gång suckat när Ann-Katarin hade råkat använda fel medel, och belagt de handgjorda fönsterna med en vit imma, som tog dagar för stackars Eva att få bort. Kanske var det sen den dagen hon alltid fått sova i rummet utan element. Ann-Katarin kan inte minnas. Hur som helst hade de båda gett upp tanken på att Ann-Katarin någonsin skulle kunna ta över husets bördor efter sin mor och mormor. Kanske hade det gjort Vera ännu mer bitter på henne än innan. Nu är det ingen som tar över rollen som husets beskyddarinna, att bibehålla det exakt som det har varit i alla årtionden. Med julstök och påskmiddag och rosrabatter. Och nu skulle huset till slut behöva säljas. Är det Ann-Katarins fel? För att hon inte hade velat stanna på Ven och framför allt inte hade velat sköta huset? Varför kan inte någon av hennes kusiner ta ansvar över det? Jämt är det hennes mamma som har fått sköta allt. Tanken smärtar henne. Att släktegendomen helt skulle vila på hennes samvete. Hon försöker slå bort tanken men den fortsätter gnaga. Ann-Katarin är ett misslyckande i sin mormors ögon. Det vet hon.

Hon suckar och plockar, i ett försök att tänka på något annat, upp vegantidningen hon lagt undan. Hon börjar läsa en artikel med rubriken ”varje svin är unikt”. Då plingar mobiltelefonen till, det är ett sms från ”Freddan”, den senaste i raden av katastrofala förhållanden. Hon läser sms:et som handlar om att han vill ha tillbaka tv:n som han köpte i födelsedagspresent till henne, den råkade bara helt slumpmässigt sammanfalla med att hans favoritserie ”Game of thrones” skulle börja sändas i Sverige. Ändå vet hon fortfarande inte ens hur fjärrkontrollen fungerar. Så mycket har hon fått hålla i den.

I sms:et skriver han till på köpet att ”Fredrika så gärna vill kolla på Paradise hotel” och så avslutar han med ”du använder den ju knappt ändå.” Fredrika är hans nya sambo som introducerades i Ann-Katarins liv på ett lite mer intimt sätt än hon hade önskat. När Fredrik hade skojat om att han skulle ”hålla ställningarna” när Ann-Katarin åkte på konferens hade han menat det bokstavligt. Det var en inte allt för smickrande ställning Ann-Katarin hade hittat honom och Fredrika i när hon kom hem en dag för tidigt. Fredrik och Fredrika. Det låter ju verkligen urbota dumt.

Hon svarar inte på smset utan återgår till tidningen igen. ”Varje svin ÄR verkligen unikt”, muttrar hon högt för sig själv och så flyger hon upp från stolen. ”Julskinkan!”

Det tar dagar innan hon helt lyckas få bort lukten av bränt från köket. 

Maja Strömberg


 Julkalendern del 7

EVA

Det är sista veckan innan jul nu. Eva är på väg tillbaka från Landskrona där hon ”kompletteringshandlat” på Kvantum inför julen hos mamma.

I bagageluckan ligger grönkålen och rödkålen och brunkålen och förkokta skinkan (ja, den riktiga brände ju Ann-Katarin upp). Och där är skånska senapen och grädden och hela lådan julöl, men också svagdrickan och musten och prinskorvarna och löken. Och så köttfärsen och äggen till barnens köttbullar (Ann-Katarin ska få rulla dem, även om hon bevisligen gör pannkaka av det mesta) och sen sillen förstås: senaps-, branteviks-, lök-, fransk lök-, vanlig inlagd, tomat- och en senapssill till (hon får hälla över dem i gamla inläggningsburkarna i matkällaren). Sen är det potatisen till jansson och potatisen till prinskorvarna och så laxsidan som ungdomarna nästan kräver nuförtiden. Det kan inte hjälpas. Och så gröten! Ja grynen och mjölken och kanelstängerna och mandeln och glöggen och russinen och resten av mandlarna med. Lutfisken, som hon höll på att glömma, och senapssåsen till den. Sen skulle visst de andra ta med lite gotte, men knäcken och ischokladen har Eva faktiskt mäktat med att göra själv. Det har hon.

Fast mamma Vera med sina laminerade Julförberedelselistor tror att Eva lagat all mat traditionsenligt från grunden. Det har hon inte. I snart en månads tid har hon fejkat nu. Kokat tomma kastruller under mammas dysfunktionella näsa. Och varför? I ärlighetens namn vet Eva inte varför.Eller hon förstår ju att det är någon slags stresshantering, hon som jobbar med det professionellt. Men hon förstår inte varför hon inte kan skärpa sig och sluta köpa halvfabrikat.

Eva tar bilfärjan tillbaka till Ven och under överfarten funderar hon på hur många gånger hon gjort den här turen. Hur många gånger för sin egen räkning och hur många gånger för sin mammas? För Stigs eller barnens? Hon tänker på Stig som var den som prompt skulle bo kvar, trots att där egentligen inte finns nånting. Ingen framtid, ingenting. Annat än gamla mamma och gamla minnen och utsikten och de cyklande sommargästerna.

Nu när Stig inte heller finns vet Eva inte längre vad hon vill. Och så Einar, grannen, som kommer förbi i tid och otid och ska låna än det ena än det andra. Och stanna på kaffe och sitta och prata. Fast det är visserligen trevligt. Nej hon vet ingenting. Ingenting, förutom att om inte hon håller ihop nu, håller skenet uppe och hjulet i rullning, så faller allt. Då blir det ingen sista jul på Stjärneborg. Och vilken katastrof skulle inte det vara?

Färjan når hamnen och Eva kör vägen upp till huset. Kristina och Georg, Evas syskon, kommer inte än på någon dag. De håller sig väl så långt bort de bara kan. Eva hade inte varit mer än ett barn när de äldre syskonen flydde ön. Till Stockholm eller världen eller vart de nu skulle. Och pappa som de sista åren börjat virra. Men allt det är längesen nu.

Nej, det är Vera och Eva, mor och dotter, som i alla år har hållit saker flytande. Det ska bli skönt när det är över, hinner Eva tänka men avbryter tanken innan den blir allt för otäck.

Hon är framme vid huset nu. Ett ögonblick sitter hon kvar i bilen. Eva betraktar sig själv i backspegeln och anlägger sitt mjuka leende. Det känns invant och tryggt. Faktum är att det är just ett sådant leende hon brukar demonstrera på sina stresshanteringskurser. ”I det mjuka leendet finns ett lugn som kan spridas såväl inåt i bröstet som utåt i rummet”, brukar hon säga och le så mjukt, så mjukt inför kursdeltagarna.

Och i sitt leende lugn kliver hon ur bilen när grannen Einar, som på beställning, dyker upp. Undrar vad han ska låna den här gången, en krukväxt, ett par läsglasögon, en kanna kaffe?

– Hej Einar! Hjälper du mig bära?

– Javisst! Om det inte är till nåt besvär så. Eller jag menar, det är klart jag hjälper dig!

De tar så många kassar de orkar och går upp mot huset. Kvar i bagageluckan ligger förutom lådan med julöl, sillburkarna. Dem ska Eva, när Vera inte ser på, bära ner i matkällaren för att hälla över i de gamla inläggningsburkarna. Ingen kommer märka någon skillnad, tänker Eva. Allt handlar om etiketterna.

Att det är sant hoppas Eva innerligt där hon går och tänker på allt som varit och allt som kunde ha varit och allt som ska ordnas och att hon kanske trots allt kommer orka ända fram den här sista gången också.

– Tänk att det redan är sista veckan innan jul, säger Eva till Einar och ler det allra mjukaste leende hon förmår.

Fredrik Eriksson


Julkalendern del 8

Kristina

Så var det dags igen. Den årliga resan till Skåne och Ven för att fira jul med stora tjocka släkten. Kristina tycker inte om att lämna Stockholm. Kristina tycker inte om att lämna Stockholm. Speciellt inte för att åka till en blåsig, kall och karg ö med bara några hundra bofasta invånare. En ö där det inte finns en enda restaurang, inte ett enda café, inte en enda bar eller ens en klädbutik i sikte. Vilket innebär flera dagar utan ordentlig espresso, glittrande bubbel, svagt upplysta middagar med vita linnedukar och tunga silverbestick, eller ens ett litet glas utmärkt rödvin. Och ovanpå det alla dessa människor att stå ut med. Vem är så galen att man bosätter sig på en ö?, tänker Kristina. En ö?!! En blåsig, karg, kall ö utan en enda restaurang, café, bar eller klädbutik? Jo, hennes syster. Och hennes föräldrar, även om hennes pappa haft nåden att lämna platsen när han dog för många, många år sedan. Som sagt, det bor bara galningar på Ven.

Kristina är uppväxt på Ven men det förtränger hon gärna. Så fort hon fick möjlighet lämnade hon barndomshemmet för Stockholm. Det var en lättnad att äntligen befinna sig i en riktig stad, en stad med människor, vackra och viktiga människor, och riktiga gator, caféer, butiker, nattklubbar och barer. Kristina har hittat hem på Östermalm, och det i dubbel bemärkelse. Sedan nästan trettio år tillbaka bor hon och hennes levnadsglada man Bengt i en stor paradvåning i de fina kvarteren. Så fort det pratas om att hon ska behöva lämna dessa kvarter kommer oron krypande i hennes kropp och hon får en fasansfull huvudvärk. Ja, så länge det inte är för London, Paris, New York, Cote d’Azur eller Milano, så får Kristina den värsta av migräner inför att lämna huvudstaden. Hon kan redan nu känna en viss spänning över tinningarna. Och hon drack bara några glas champagne igår så det kan inte vara det. Nej, huvudsmärtan beror på att det snart är jul igen.

De ska ta bilen ner. Eller, Bengt ska köra. Kristina ska åka med. Ett år kunde Bengt inte komma loss från företaget och fira jul, han hade en stor affär med ett av sina bolag som han var tvungen att ro i hamn, ett stort kontrakt som inte kunde släppas bara för julen. Det året tog Kristina tåget till Skåne. Och det gör hon aldrig om igen. En riktig skräckupplevelse. Värre än IKEA, som Kristina och Bengt besökte en gång på nittiotalet. Här följer en snabb resumé av Kristinas så kallade resa med tåget: hon var tvungen att sitta instängd i över fyra timmar i en lutande, krängande vagn bland folk som tar av sig skorna och blottar både strumpor och odörer, hon tvingades höra skrikande barn och gnällande hundar, och dessutom så hamnade hon i sätet bredvid en slafsande person med så lite självaktning att den inte drog sig för att ta med uppvärmd mat från bistron, någon smetig kletig pasta carbonara-historia i plastlåda, och åt detta i sätet bredvid henne, alltså åt detta vedervärdiga bara några centimeter bort. Herre gud. Men det slutar inte där. Väl framme i Lund fortsatte skräckresan. Det fanns ingen som kunde möta Kristina med bil utan hon var tvungen att byta tåg och ta ett annat till Landskrona. Hon var tvungen att släpa sin resväska längs regniga perronger och kryssa fram mellan ouppfostrade bakfulla studenter som alla skulle hem till jul. Studenter som skulle resa hem för att lägga om kosten under några veckor från öl, ketchup och nudlar till julskinka, prinskorvar, sill, ägg, pepparkakor, godis, skumtomtar och glögg. Ta igen vad de förlorat under terminen, ladda upp inför den kommande, fylla resväskan med mat innan de åkte tillbaka till studentkorridoren igen. Nej, tåget tar Kristina aldrig igen. I så fall får de droga ner henne. Kristina tycker inte om åka bil heller, sitta stilla i sex-sju timmar och stirra ut på ett grått regnigt landskap, men det finns ändå grader av helveten. Tåget tar hon aldrig igen.

Just nu håller hon på att packa det sista och viktigaste. Det vill säga dryckerna. Om någon timme kommer Bengt hem från kontoret och då ska de ge sig iväg. Medan Kristina gör sitt bästa för att ignorera huvudvärken som är i starkt antågande, går hon igenom listan i huvudet. De har köpt fint bubbel av hög kvalitet. Någon klass får det ändå vara, bland Kalle Anka, kletig knäck och uttråkade tonåringar. Sedan ska det högklassiga vinet med, och då är det lagrade franska viner på flaska som gäller, inte någon vidrig fyrkantig pappersbox med plasthandtag. Så osmakligt, Kristina kan inte förstå de som på allvar dukar upp en pappkartong på bordet vid en fest. På listan står även glögg, dessertvin, öl, julöl, gin, martini och cognac. Det är Kristinas och Bengts bidrag till julbordet. Maten fixar de andra. Hennes syster Eva kommer som vanligt att duka upp en stor buffé av hemlagade delikatesser som hon bara ”svängde ihop” dagen innan, och nej då det var ingen ansträngning och äsch inte smakade det väl något speciellt. Så jävla ödmjuk. Kristina tvingas stanna upp mitt i packandet och ta sig för tinningen, blunda en stund och andas långa, djupa andetag. Om några dagar är det över.

Kristina och Eva har aldrig förstått varandra. Hur kan man välja att stanna kvar på Ven, och sedan köpa ett stort renoveringsobjekt till hus och bilda familj där? Hon är inte klok. Hur kan man lämna allt det välkända för en storstad, en bullrig, hektisk storstad med folk överallt? Hon är inte klok. Ja, Eva och Kristina har sina motsättningar. Och så skulle Evas man tvunget gå och dö. Eva som byggt hela sitt liv kring familjen och så går mannen, pappan, livskamraten och dör. Kristina kanske inte förstår sin syster, men hon vill henne ändå väl. Hon undrar hur Eva mår egentligen. Begravningen gick bra, Eva var visserligen tårögd men samlad. Fast, vem hade väntat sig något annat? Inte en chans att Eva skulle falla ihop och storböla i kyrkan, lägga sig på golvet och snora ner stenplattorna, låta sminket rinna. Nej, nej, Eva är behärskningen och kontrollen själv. Inte skulle hon gråta på någon annans begravning, ta uppmärksamheten på det sättet. Kristina plockar fram några av de sista klirrande flaskorna och väcks plötsligt ur sina funderingar av att Bengt stormar in genom ytterdörren och ropar att han är hemma. Hon ropar glatt tillbaka. Så bra, tänker hon. Då kan de snart packa in sig i bilen och bege sig söderut. Ju förr vi åker, desto fortare kommer vi fram och desto fortare kommer vi tillbaka igen, resonerar Kristina. Hon tycker inte om att lämna Stockholm. Om några dagar är det över.

Karin Paul


 Julkalendern del 9

Den sista julen på Ven

Vera Albinsson satt på sängkanten i sitt rum och lyssnade på sin släkt från andra sidan av dörren som hon hotade att borra igenom med sin hatiska blick. Hennes långa fingrar kramade om hennes fläckiga åldrade händer.

Julafton var förstörd.

Köttbullarna var så tillplattade att man knappast kunde se på dem så hemska de var. Det var Ann-Katarins fel förstås. Den hemska ungen. Inte nog med att hon skippat julfirandet ett år, och förstört ischokladen en annan. Nu ville hon dra med sin mor, Veras dotter; Eva till Bahamas också, precis som om ingenting hade hänt. Ann-Katarin hade ingen respekt för familjen och dess traditioner. Ingen skam i kroppen heller. Och så hade hon bränt julskinkan så att stackars Eva fått laga en ny.

Inte för att Eva skulle klaga. Det hade aldrig hennes flickebarn fått för sig i sina 70 år… eller var hon äldre än så? Vera kunde inte komma ihåg. Men Eva ville ju faktiskt. Hon ville iväg till Bahamas och lämna Vera ensam i sticket. Fast hon hade varit så duktig och fixat till all den inlagda sillen utan att Vera ens märkt det. Vera hade fullständigt förbisett sillen tills hon gick igenom julförberedelselistan i morse. Då hade hon hittat Eva med att fixa till locken och etiketterna till alla hemmagjorda sillar. ”Allt handlar om etiketterna” hade Eva mumlat. Julstressen kommer olika för alla så Vera hade bestämt sig för att låta henne vara.

Veras tankar gick över till hennes andra dotter och hon blev genast sur igen. Kristina. Kristina. Kristina tycker inte om att lämna Stockholm, och Vera kunde inte säga att hon tyckte om tanken på att dottern kom söder om huvudstaden heller. Om det inte hade varit för traditionen, så skulle Vera gärna ha henne till att stanna där uppe.

Alla hennes barn hade gaddat ihop sig mot henne då de ville sälja huset. Huset som hon bott i i hela sitt liv. Vera skakade på huvudet då hon inte ville tänka på det utan gick vidare till nästa familjemedlem hon kunde gruva sig över.

Kent, en av Evas trillingar, dök upp för några timmar sedan så grå och trist i ansiktet att han nästan bad om att bli utkastad igen. Det var säkert också det han ville bli. Det var så tydligt att han inte ville vara här på Ven att det var en förolämpning att han inte ansträngde sig. I släkter så stor som Veras är det självklart att det fanns folk som inte stod ut med hela taberaset, med det betydde ändå att man dök upp med ett försök till ett glatt humör när man kom fram och hälsade på sin familj. Vera brydde sig inte om hur ansträngt och tillgjort leendet var, men hon ville ha leende gäster. Det är en dag. Det är en dag om året och det är hans familj. Då bjuder man ju för helvete till lite grann.

Grannen Einar hade kommit över med sitt vanliga ursäktande då han glömt bort att han var bjuden. Han vill låna tändstickor då han inte kunde tända juleljusen. Einar kommer alltid på någonting han behöver låna från dem. Grannen hade varit lite för närgången med Eva idag. Vera hade nära nog hämtat Evas man Stig då hon inte godkände sådant uppförande emot gifta kvinnor, men Vera hade inte hittat honom och sedan kom hon ihåg att Stig var död. Eller åtminstone trodde Vera det. Det var inte bra med minnet de här dagarna. Vera undrade om Einars uppförande hade någonting att göra med de konstiga kryddorna som Hampus hade sagt skulle ge extra smak till maten.

Det var i och för sig trevligt tänkt av rara Hampus, men Vera kände sig väldigt snurrigt efter att ha smakat på det. Fast hon uppskattade inte att han bjudit in sina kompisar till festen utan att fråga henne. Julfesten var ett åtagande som krävde lång planering och det gick inte för sig att bara dyka upp i sista minuten och hoppas att allting skulle ordna sig. Det kom ingen respekt från ungdomarna nuförtiden. Hon saknade de dagarna då de skrikigt om att komma till Ven och ha den bästa julen någonsin. Men barnen hade ju sett till att gå och växa upp. De fräcka satarna.

Och Curt. En av Evas trillingar. Han kom ner till middagen iklädd klänning och nylonstrumpor. Glitter och peruk. Läppstift och mascara. Insvept i en fjäderboa. Hela kalaset. Utan de lussebullar som han lovat att han skulle baka. Han kom istället med torra, färdigköpta gifflar. Gifflar! Till Jul!? Det var som att spotta henne rakt i ansiktet. Hon kunde inte tolerera det. Hon gick bort från bordet och bestämde sig för att inte komma tillbaka. Eller det kanske hon skulle om Curt bad om ursäkt för fabrikatet han besudlat hennes julbord med. Fast bara kanske. Det berodde på hur mycket spriten främjade hennes sinne tills dess.

Vera hade försökt att lugna ner sig med att sätta sig ner och titta på Kalle Anka med hennes barnbarnsbarn. Inte för att hon uppskattade sådant tecknat trams, men det var en jultradition att man tittade på TV klockan tre och såg Disneyklippen. Traditioner. Traditioner! Det var allt som betydde någonting. Det var inte en fråga om man ville eller tyckte om det. Det var tradition. Men det verkade inte vara någon annan än Vera som förstod det i släkten.

Vera hade inte ens klarat av att stanna och se ljuset tändas. Någon Gina satt i Arne Weises fåtölj, och det gick hon inte med på. Det var hemskt nog när Bengt Feldreich byttades ut 72, men att de höll på så här var rena helgerånet.

Hon hade därefter dragit sig tillbaka till sitt rum och valt att inte gå tillbaka till julfirandet. Då Vera mycket väl visste att alla i hennes familj trivdes mycket bättre när hon var frånvarande, var det ingen överraskning för henne att ingen letade efter deras saknade familjemedlem. Hennes släkt var full av svin. De var alla svin på sitt eget sätt, för hon visste att varje svin är unikt, men de var inte mycket bättre än grisar då de grymtade i skratt på andra sidan av Veras sovrumsdörr.

Ingen av dem förstod. De var förrädare av sitt eget kött och blod, allesammans. Men ingen av dem tycktes se den hemska sanningen. Huset skulle säljas. Detta var den sista julen på Ven och deras hem skulle tas ifrån dem. Vera tänkte det inte som sitt hem, även om hon bott i huset i hela sitt liv, i 96 år. Detta var deras hem också. Detta var deras ursprung och de förstod inte vad det var de höll på att kasta bort. Inte någon av dem förstod.

I Veras ålder räknade man med att varje jul var den sista julen. Det hade hon vant sig vid då tanken på döden alltid stått henne väldigt nära sedan hennes man Albin dog. Döden hade aldrig stört henne (troligtvis för att han alltid varit för rädd för att plötsligt dyka upp på sur-gummans trappsteg med sin lie och de dåliga nyheterna). Tanken på att detta var den sista julen på Ven var värre. Hon skulle förlora mestadelen av sin familj om de inte längre hade detta hus på Ven att samlas i och komma tillbaka till. Att Vera skulle förlora sin familj var hemskt, men tanken att alla dessa underbara människor, dessa unika svin som hon kallade sin familj, skulle förlora varandra, var mer än vad Veras stackars gamla hjärta kunde mäkta med. Vera skulle nog ha brustit i gråt om det inte hade varit så att hon glömt bort hur man gjorde. Dessutom knackade det på dörren. Kanske, var taken som något osökt kom till henne.

”Farmor-mamma! Vi ska elda granen. Det är tradition!”

Astrid Dock